Böckerna som blev mitt liv
Jag har alltid älskat böcker. Läst, samlat, lånat, luktat och andats böcker. Föremålen för min kärlek har växlat genom åren, liksom intensiteten i känslorna. Det har funnits perioder i mitt liv då jag läst mer sällan, även om det idag känns som en mycket avlägsen tid. Hur klarade jag mig? De senaste åren har min läsning varit nästan lika intensiv som den var när jag var barn och tonåring, den tid i livet då böckerna betydde extra mycket och samma bok lästes om och om och om igen. Det är med en särskild värme jag minns de böcker jag läste innan jag blev vuxen.
De böcker jag minns mest från när jag började läsa själv är de rödryggade Wahlströmsböckerna för barn. Vitnos, systrarna P, Lilla Bus och allt vad de hette. Jag hade nästan alla Vitnos-böcker minns jag. Jag läste också Wahlströms ungdomsböcker. Kitty förstås, men Mary & Lou tyckte jag var mycket bättre. Lotta var och är min favorit, fantastiskt roliga böcker än idag. Jag samlar fortfarande på serien, några återstår innan min samling är komplett.
Wahlströms gav också ut Poppis-böckerna, vita böcker där jag läste Hemliga sjuan mest av allt. Rabén & Sjögren gav ut POP-böcker, med orange ryggar, och bland dem favoriterna Britta-serien av Lisbeth Pahnke och böckerna om Jill av Ruby Ferguson.
Då är vi inne på hästböckerna som var en stor del av mitt 80-tal. Många rödryggade Wahlströms blev det, och stora kärleken var hästen Pysen. Jag var också med i bokklubben Silverhingsten och fick många bra hästböcker därifrån. Vildhästen från Santander av Helen Griffiths minns jag än, om en blind pojke som får ett föl som blir hans ögon.
Jag fastnade för böcker om fattigdom och föräldralösa barn som Anne på Grönkulla, Pollyanna och Kulla-Gulla. I Lilla huset på på prärien finns kanske bokvärldens bästa föräldrar i form av mamma och pappa Ingalls. Laura är tillsammans med Anne på Grönkulla två av mina favorithjältinnor.
Biblioteket besökte jag inte särskilt ofta, däremot kom bokbussen till oss. Den stannade alldeles utanför mitt hus, och jag tillbringade mycket tid med att botanisera bland hyllorna. Jag minns speciellt Det blåser på månen och fantiserade om att döpa mina framtida barn till Dina och Dorinda. Böckerna om Pip-Larssons av Edith Unnerstad och Den långa vägen hem av Cynthia Voigt lånade jag hem flera gånger. Och jag älskade Anne Franks dagbok och Katitzi.
Mysrysarna som gavs ut av Wennerbergs förlag var en pocketserie som kom ut under 70- och 80-tal. Många av dem läste jag, lagom spännande och lagom romantiskt. Jag fängslades också av hedarna och den mystiska stämningen i Värdshuset Jamaica, (se där, en till föräldralös ung kvinna). Sen var det dags för tegelstenarnas intåg och lite mer än romantiskt med böcker som Hollywoodfruar och Grottbjörnens folk. Efter det 47 böcker Isfolket. Jag var 11 år när jag började läsa serien, den följde mig hela vägen upp genom gymnasiet, och jag fantiserade om att döpa mina framtida barn till Sunniva eller Sol. Jag vet inte hur många gånger jag läst serien, men ett varv om året ända upp till 25-års åldern tror jag nog att det blev. Det var länge den ständiga sommarläsningen.
På högstadiet och gymnasiet började jag läsa mer och mer klassiker. Jag minns att jag läste Hemingway i åttan, Den gamle och havet, men sågade den rejält i den uppsats jag skrev. För lite romantik kanske. Jane Austen läste jag både på svenska och engelska, Stolthet och fördom var den första jag läste. Hon är fortfarande en av mina favoritförfattare. Skräck och Stephen King läste jag väldigt mycket av, men tyckte han var väldigt ojämn. Vissa böcker var fantastiska och andra urdåliga. Då läste jag hellre Dean Koontz, där alla böcker var riktigt rysliga och bra. Å andra sidan var det samma bok man läste hela tiden, då handlingen och karaktärerna upprepade sig i nästan alla hans böcker (manlig hjälte + snygg kvinna + liten pojke + golden retriver + lyckligt slut).
Tonåren betydde också intåget av BOATS-böcker. Inte som andra döttrar av Deborah Spungen är den jag minns starkast, den förde också märkligt nog med sig en period av smärre Sid Viscious besatthet. Inte utan min dotter av Betty Mahmoody slukade jag också.
De här är några av de böcker jag växt upp med, och antagligen formats av. På gott och ont. Vilka böcker skriver din historia?
Vilken fin sammanställning och nostalgitripp. Britta och Silver, vilka minnen. Sagan om Isfolket var en stor favorit för mig och även jag drömde om rödhåriga barn som skulle heta Sol och Villemo. Lånade faktiskt ut hela serien till en kompis som inte hade läst dem (kan du tänka!?) och de verkar funka ganska bra i vuxen ålder. Dock blev hon inte så betagen och överförälskad i Heike och Tengel som jag blev, men det kan bero på att hon är 26 och jag var 13 när jag läste dem.
Tack för en fin blogg!
Hahha nu fick jag skratta! Inte som andra döttrar läste jag också för några år sedan, i åttan på högstadiet. Och, det ledde också till ett stort intresse av Sid Vicious (av någon obegriplig anledning). Vad kul att vi har samma historia på den punkten!
Boktagen: Tack! 🙂 Isfolket var verkligen en läsupplevelse, det är svårt att hitta något som mäter upp till det. Villemo var min favorit, men jag tyckte det var lite för norskt för att passa till ett barn. (Men Sol gick tydligen bra, HA 😉
Emelie: Vad lustigt! 🙂
Oj, jag känner igen så många av de böcker du nämner!
Jag älskade Enid Blytons Fem-böcker och Äventyrs-böcker. Jag slukade böckerna om Kitty och Mary, Lou. Jag gillade även bröderna Hardy. Jag läste en del hästböcker, bäst gillade jag böckerna om Annika skrivna av Anna-Lisa Almqvist. Jag läste också böckerna om Jill. Jag ÄLSKADE Cynthia Voigts böcker, har dem fortfarande i min bokhylla.
I tonåren läste jag mycket Danielle Steel. Inte som andra döttrar finns också i min bokhylla, liksom Inte utan min dotter. Gillade även Tracys hämnd.
En period läste jag mycket Stephen King, men många av hans böcker var alldeles för konstiga tyckte jag.
Rötter av Alex Haley är en annan bok som har fastnat i minnet.
Vilket fint inlägg!
Känner igen mig i mycket. Jag läste också Vitnos, men missade nog Lotta. Min första stora bokpassion var Fem-böckerna. Men även Kitty-böckerna var omtyckta. Liksom det mesta som jag kunde hitta i pappas gamla samling av Wahlströmsböcker. Under samma period läste jag även en hel del barn/ungdomsklassiker – Robinson Cruse, Sherlock Holmes m.m. Och Anne på Grönkulla läste jag förstås. Och Katitzi. Men inte Lilla huset på prärien.
Sen blev det ju då Isfolket samtidigt som även du började med dom. Och precis som för dig följde de med i flera år. Och kom att läsas om ofta. Om än inte riktigt varje år. Minns att jag en sommar läste alla 47 böckerna på mindre än tre veckor. 🙂
Men precis som för dig avtog Isfolksläsandet när jag var runt 25 år.
Även Mysrysarna hör till min läshistoria. Liksom Grottbjörnens folk. Den perioden slank det nog genom en och annan Harlequin-roman också.
Och Dean Koontz. Han har jag hyllmetervis av. Som du skriver så bygger ju alla på samma story, men jag gillade dom. Då.
Stephen King tyckte jag precis samma sak som du om.
Och även hos mig satte Inte som andra döttrar djupa spår. Och kom att läsas många gånger (vilket förvisso de flesta av mina böcker har gjort).
Större delen av livet har jag varit en storläsare – om än i viss mån en periodare. Just nu har jag dock hamnat i en lång period av ickeläsande. Men böckerna är något jag alltid kommer tillbaka till så förr eller senare är jag fast igen. 🙂
Boksnoken: Fem-böckerna har jag aldrig läst, jag höll mig till Sju-böckerna. Tracys hämnd läste även jag, den var så bra tyckte jag. Rötter har jag aldrig läst, men jag älskade tv-serien.
M: Jag brukade nog inte läsa om hela serien årligen utan bara fram till bok 25 nåt, på slutet var dom inte lika bra. De med Tengel, de med Villemo och de med Heike var de jag läste oftast.
Dags att du får ett läsryck nu igen tycker jag! 🙂
Jag hade helt glömt bort mysrysarna! 🙂 Vilken flashback. Ja, många av de andra har jag ju också läst – inte minst Kulla-Gulla.