Ögonen i Gaza – Erik Fosse och Mads Gilbert

Den 27 december 2008 inledde Israel en militäroffensiv i Gaza, som skulle komma att vara i 22 dagar. Kriget slog hårt mot den redan svårt drabbade regionen – mer än 1 400 palestinier dog, flera hundra av dem barn.

De norska läkarna Erik Fosse och Mads Gilbert var två av de få västerlänningar som lyckades ta sig in över den stängda gränsen. De kom för att bistå på al-Shifa-sjukhuset i Gaza stad, men trots sin långa erfarenhet av medicinskt arbete i krigszoner insåg de snart att det inte var som sjukhuspersonal de kunde göra störst nytta. Den främsta uppgiften blev istället att vara en länk till västerländska medier. Deras ögonvittnesskildringar om resultatet av Israels bombningar hade en viktig inverkan på världsopinionen medan kriget pågick.

Kommentar:
”De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan. 80 skadade, 20 döda, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop! Mads G. 3.1.09 13.50 Gaza stad.”

Detta sms skickade Mads Gilbert från kaoset på sjukhuset i Gaza. Han skickade det till sina barn och till de mediakontakter han hade i telefonen. Ett nödrop, ett SOS, till någon som kunde lyssna. Hans sms spreds snabbt till journalister, politiker och människorättsorganisationer och hjälpte omvärlden att öppna ögonen och se vad som pågick i Gaza.

Gazaremsan är ett 360 km2 stort område som befolkas av 1,5 miljoner människor. Det innebär över 4000 personer per km2 och är ett av världens mest tätbefolkade områden. 56 procent av invånarna är under 18 år. Cirka 1 miljon av invånarna är flyktingar. Från och med sommaren 2007 har gränsen varit stängd. Ingen släpps in och ingen släpps ut. Bristen på mat, elektricitet och andra förnödenheter är stor, och befolkningen blir mer och mer undernärd.

Det här är utan tvekan årets starkaste bok. Kanske decenniets. Det är fruktansvärd läsning. Bitvis outhärdligt. Det är intensivt; elva dagar fyllda med kaos, död, maktlöshet, lemlästade barn, tomma blickar, förtvivlade föräldrar, heroiska insatser från läkare och sjukvårdspersonal som gör mer än någon rimligen kan begära med tanke på omständigheterna. Vilka hjältar de är, inte bara Erik Fosse, Mads Gilbert och deras kollegor från väst, utan även alla de palestinska läkarna som inte kan lämna kaoset och få en paus, och ständigt får leva med oron för att deras familjemedlemmar ska vara de nästa på tur att komma in till akuten.

Fosse och Gilbert berättar om svårigheterna att bedriva vård under ett krig, hur man måste prioritera vilka som ska behandlas, och vilka som inte går att rädda. Logistiken och organisationen på sjukhuset. De nya typerna av vapen som används och de splitterskador som de orsakar. Hur de så kallade drönarna, de obemannade planen, är utrustade med bomber, GPS och videokamera, och kan styras rakt på målet från ett kontrollrum i Israel. Rakt på små barn.

Jag vill verkligen varna känsliga personer för en hel del obehagliga bilder och smärtsam läsning, men jag vill samtidigt uppmana alla att läsa den här boken. Ögonen i Gaza förtjänar många läsare. Jag hoppas att den får mycket uppmärksamhet och väcker debatt, både bland politiker, makthavare, media och runt om i fikarum och ”på stan”. Läs den.

”Alla kan göra något, alla kan höja sin röst. Skriva ett brev, en dikt eller en sång, läsa och skaffa sig kunskap, resa till det ockuperade Palestina, skaffa vänner och lära sig något om palestinsk kultur, stödja ett projekt, etablera sig som vänkommun, ett vänsjukhus eller en vänskola eller gå med i Palestinakommittén. Det finns inga gränser för vad var och en kan göra och vad vi kan åstadkomma tillsammans. Trådarna kan vara tunna men väven blir stark.”

Fakta:
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 384
Utgivningsår: 2010
Första meningen: De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan.