Förlist: mitt liv och Nordman - Håkan Hemlin och Anders Tengner

Förlist är historien om Håkan Hemlins liv, från barndomen i Gävle till genombrottet med Nordman, och det ständigt närvarande missbruket. Håkans egna minnen blandas med intervjuer med människorna i hans närhet, allt nedtecknat med Anders Tengners penna. 

Jag måste börja med att säga att jag har jättesvårt för att sammanfatta mina tankar kring den här boken, för jag kommer hela tiden in på att recensera Håkan som person. Det är svårt att inte hamna där och tycka men egentligen har det inte med saken att göra. Han må vara hur han vill, det kan fortfarande vara en läsvärd bok.

Det är både tragiskt och irriterande att läsa om missbruket, om alla lögner, de idiotiska fyllekörningarna, relationen till hans familj, alla svek och allt slöseri. Och det är ännu mer tragiskt att händelser ofta återberättas som roliga incidenter eller en häftig grej. 

Och jag har funderat en del på varför det irriterar mig, och jag tror det är för att Håkans berättelse ligger så nära. Jag känner inte alls likadant när jag läser andra, utländska historier från drogträsket. Det blir en annan distans då. En del av rock'n'rollmyten. Men Håkans liv är som en vanlig småstadspundares liv. De där personerna som fanns i utkanten av bekantskapskretsen när man växte upp. Det där glada fyllot som var rätt kul att hänga med tills festen spårade ur. Eller de som var riktigt trasiga, de som aldrig lyckades rycka upp sig. En del finns inte längre kvar i livet, andra ser man fortfarande på puben, sittandes vid samma bord som de suttit vid i 20 år. De vars coolhet för länge sen övergått till tragiska öden. Skillnaden mellan dem och Håkan Hemlin är inte så stor.
 
Att ta del av Håkans historia från ett utifrånperspektiv gör att man ser hela medberoendeproblematiken tydligt. Hans omgivning var antingen medberoende eller så utnyttjade de honom för att tjäna pengar. Det är också tragiskt.  
 
Förlist är Anders Tengners tredje biografi på lika många år, och kanske är det förklaringen till varför det här ibland upplevs som slarvigt skrivet. Man kanske kommer under med detaljfel när det sägs i citat, men å andra sidan gör de små felen så att jag börjar ifrågasätta sanningshalter i allt det andra. 
 
Det finns också ett parti i boken som jag tycker lämnar ut en viss person, där man gett personen ett påhittat namn, men det är inte särskilt svårt att veta vem som avses, speciellt inte eftersom man på ett ställe glömt bort att använda det påhittade namnet. Personen i fråga kanske tillfrågats och fått chansen att bemöta det negativa som skrivs och då är det en sak, men om personen inte fått den möjligheten tycker jag det är fel att peka ut som man gör.
 
Sen kan jag tycka det blir lite väl mycket hyllningar av Håkans talanger också, det sägs saker som "hade han bara fortsatt vara artist och inte knarkare hade han varit störst av alla". Nåja, hejda er lite...
 
Fakta:
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 324
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Dags för påskekrim

Påskekrim, den norska traditionen att läsa deckare under påsken, är en tradition som vi gärna adopterar i det här landet.

En bra deckare slinker förstås alltid ner, oavsett årstid, men har du inte provat just norska deckare är det väl ett alldeles ypperligt tillfälle att göra det nu under påskhelgen. De flesta är säkert redan bekanta med Jo Nesbøs serie om kriminalaren Harry Hole. Själv började jag läsa serien först i somras, efter att i flera år varit sugen på att läsa men dragit mig för att börja eftersom det var så himla många böcker att läsa ikapp. Fick då tipset att börja direkt på bok tre, Rödhake, eftersom det är då serien tar fart på allvar. Finns också en fördel med att haka på en serie sent och det är att man inte behöver vänta ett år eller två på att nästa del ska komma ut. Nu har jag läst alla, utom senaste, Polis. Väntar på pocketen som kommer ut när som helst.

En annan norrman som jag gillar är Thomas Enger och hans serie om journalisten Henning Juul. De två första böckerna, Skendöd och Fantomsmärta finns på svenska, det gör däremot inte tredje boken, än. Kanske jag skulle testa den på norska förresten, blev väldigt Enger-sugen nu när jag skriver om honom.

Själv hade jag tänkt tillbringa påsken med min senaste favorit - Peter May. Efter de två briljanta Svarthuset och The Lewis Man ska jag läsa den avslutande delen i Lewistrilogin: The Chess Men. Mina förväntningar är skyhöga. Älskar miljöskildringarna och jag älskar Fin Macleod...
 
I läshögen ligger också Mo Hayders Fågelmannen och Ann Cleeves Glasverandan. Får se hur långt jag hinner. En, tror jag, äckeldeckare (dvs våldsfrossande), och en, vet jag, trivseldeckare. Jack Caffrey vs. Vera Stanhope. Så klart att Vera vinner, alltid.
 
 

Mannen som glömde sin fru - John O'Farrell

Många äkta män glömmer saker: de glömmer att deras fru hade ett viktigt möte samma morgon, de glömmer att köpa mjölk, en del glömmer sin bröllopsdag. Men Vaughan har glömt att han ens har en fru. Vad hon heter, hur hon ser ut, deras gemensamma historia allt är utraderat i en katastrofal minnesförlust.

Vaughan får veta att han och Maddy är mitt uppe i en infekterad skilsmässa, men när de träffas är det kärlek vid första ögonkastet. För honom. Maddy däremot, har deras kraschade äktenskap i färskt minne.

Kommentar:
Mannen som glömde sin fru
är ypperlig underhållning, den allra bästa sortens feelgood som innehåller både sött och salt. 

Det handlar alltså om Vaughan som vaknar upp på ett tåg och vet inte vem han är. Han minns inte sitt namn  eller några detaljer alls om sin person. Han har glömt sin fru och sina barn, sitt jobb och var han bor. När han bit för bit får återupptäcker sig själv så uppdagar han saker om sitt liv och den person han var som han inte riktigt tycker om. Och inte att förglömma, han blir blixtförälskad i den fru han håller på att skilja sig ifrån.
 
Man behöver inte ha tappat minnet för att kunna känna igen sig i den här historien. Hur vi tar saker för givna och hur lätt det är att glömma det som egentligen betyder mest av allt i livet.
 
Det här är både rolig och sorglig läsning, berättad med värme och mycket, mycket underhållande. När kommer filmen? 
 
Fakta:
Originaltitel: The Man Who Forgot His Wife
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 317
Utgivningsår: 2013
Första meningen: När jag var barn brukade vi titta på tv-programmet Mr & Mrs, där gifta par tävlade om vem som kände sin partner bäst.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Pocketlover, Bokstunder, och dagarna går..., och Boklyan.
 
Psst: Vill du läsa andra böcker som handlar om minnesförlust - testa Innan jag somnar eller Man utan minne.

Tack för Adrian, Sue

Sue Townsend, Adrian Moles skapare, dog i går kväll, 68 år gammal. Jag blev riktigt ledsen av att höra den tråkiga nyheten. Det är en stor författare som har gått ur tiden.

Det finns ingen författare som har en lika skarp penna som Sue Townsend. Hon har en alldeles speciell förmåga att blanda humor med allvar, tragik med komik. Hon väver alltid in samtidens politiska händelser och stämningar i sina historier, och gör det med sådan skärpa och syrlighet. Det finns ingen annan som gör det lika bra. Att läsa hennes böcker är som att göra en tidsresa från 80-talet och framåt, hon har fångat det rådande samhällsklimatet på pricken. 

2012, när Adrian Mole firade 30-årsjubileum, gav Pengiun ut hela serien i nyutgåva och jag återknöt bekantskapen med min barndomsfavorit. Jag vågade mig inte på att läsa om hela serien - eftersom i mitt minne är de första två böckerna om Adrian Mole det absolut roligaste jag nånsin läst i hela mitt liv, och jag ville inte riskera att förändra den bilden.  

Böckerna om Adrian är fantastiskt roliga. Tragikomiska. Den misslyckade antihjälten Adrian som aldrig riktigt lyckas med något. Och ju äldre han blir ju mer tragisk ter sig hans tillvaro. Arbetslös, skuldsatt, olycklig. Skratten fastnar mer och mer i halsen, kan det aldrig få gå bra för honom så att han blir lycklig?
 
De senare böckerna om Adrian har mer svärta i sig. Kanske har det delvis att göra med Sues hälsotillstånd. Med hjärtproblem, diabetes, njurtransplantation och synskada att brottas med privat är det kanske inte så konstigt att Adrian i senaste boken The Prostrate Years drabbas av prostatacancer, eller att hans vän Nigel blivit blind. Hon skriver detaljerat och närgånget om alla läkarbesök och behandlingar, och det känns som att hon verkligen vet vad hon skriver om.  
 
Sue Townsend var inte färdig med Adrian. Hon hade mer att berätta och jag tycker det är så sorgligt att hon inte hann slutföra den påbörjade The Coalition years. Eller, hur mycket hon har skrivit vet jag inte, men boken har varit på gång sedan 2012 och blivit framflyttad flera gånger, nu senast med planerad release till hösten. Jag hoppas att den är så pass klar att den kan ges ut postumt.
 
Du lämnar ett tomrum efter dig, Sue. Jag kommer att sakna din vassa penna, och jag kommer att sakna Adrian. 
 

Sue Townsend, 1946-2014. Foto av Gary Calton

The Weird Sisters - Eleanor Brown

Rose, Bean och Cordy, eller Rosalind, Bianca och Cordelia som de egentligen heter, är systrar. Som döttrar till en litteraturprofessor specialiserad på Shakespeare var deras namn självklara. Tre systrar, olika i temperament, med inte helt friktionsfria relationer till varandra.  

Deras far kommunicerar helst på Shakespeare-vers och när systrarna får brev med raderna "Come, let us go; and pray to all the gods/For our beloved mother in her pains" vet de att det är dags att komma hem. Deras mor är sjuk, i bröstcancer visar det sig.

Men systrarna kommer inte bara hem för att stötta sin mor, de kommer också hem för att slicka sina egna sår och begrava sina hemligheter. Om bröllop som kanske inte blir av, om skulder som inte kan betalas och om en oönskad graviditet. 
 
Det finns mycket med den här boken som är helt underbart. Först och främst den excentriska familjen Andreas kärlek till böcker och litteratur. Som barn gick systarna till biblioteket varje lördag, dragandes varsin liten röd vagn att lasta böcker i. Nu ligger böcker utspridda runt hela huset, ingen i familjen är en särskilt organiserad läsare utan ser läsningen som "hop-on-hop-off-bussar". Man läser en liten bit här och där, i den bok man hittar uppslagen för stunden.
 
Sen är det också en annorlunda berättarstil. Boken är skriven med berättarrösten "vi", alla tre systrarna är berättare på samma gång, växelvis med tredjeperson. Det blir ett slags betraktande fågelperspektiv, och det är ett annorlunda grepp. Bitvis är språket också väldigt fint.
 
Men jag tycker också att det finns brister. Det är underbart, men inte i längden. Det håller inte riktigt fullt ut, jag tröttnar och tycker att historien blir seg, och berättarperspektivet som var toppen i början blir tröttsamt efter hand. Inledningen, första halvan, när det flyter på och funkar tycker jag är helt lysande. Nästan magiskt!
 
Fakta:
Förlag: Harper
Antal sidor: 357
Utgivningsår: 2012
Första meningen: We came home because we were failures.
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Tiden går så långsamt när man tittar på den - Josefine Lindén

När Caroline och Jonas äntligen får sin efterlängtade dotter borde lyckan vara fullkomlig. Men Caroline drabbas av förlossningsdepression och en dag släpper hon taget om det de kämpat för.

Lilla Elsa överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen men hamnar i koma.

Jonas vakar vid sjukhussängen och Caroline kämpar från fängelset för att få återse sin dotter. Kommer kärleken överleva? Kommer Elsa att vakna? Hur långt kan en mor gå i kampen för sitt barn?

Kommentar:
Den här romanen skapade en virvelvind av känslor hos mig, både innan jag läste den, medan jag läste och även efteråt. Från det allra obehagligaste magontet när man förstår att det här handlar om en mamma som faktiskt släpper sin bebis från sjunde våningen, till sorg, till ilska, till irritation och frustration, och ja... nästan till glädje. Vilket man kanske inte tror när man först läser baksidestexten.

För det är ingen svart roman, det är inte feelbad, men det är inte heller feelgood. Jag skulle hellre kalla boken för feelall eftersom den väcker så himla mycket känslor. Men, viktigt att poängtera att det går inte överstyr när det gäller det emotionella - det blir ingen gråtfest och det blir inget sockersött. Med tanke på handlingen hade författaren lätt kunnat plocka en massa känslopoäng genom att bara ösa på, men som tur är så låter hon bli. Det här är inte heller en roman som handlar om förlossningsdepression, det är en del av berättelsen, men det är inte det centrala. Det är ingen djupdykning ner i människopsyket med analyser och förklaringar till vad som hänt. Det här är en modern, välskriven relationsroman som det är lätt att känna igen sig i även om man är långt ifrån att göra en Caroline.
 
Jag tycker om Josefines språk, hon skriver med lätt ton och ett driv som gör att det är omöjligt att sluta läsa. Det här är en riktigt bra debutroman, och den stannar kvar hos mig. Jag har svårt att släppa huvudpersonerna trots att jag inte tycker om dem. Ser mycket fram emot kommande böcker.
 
Fakta:
Förlag: LITET förlag
Antal sidor: 385
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Det hade gått i vågor det här med hennes hat mot mammor.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Enligt O.

The Lewis Man - Peter May

Jag blev alldeles till mig i trasorna när jag läste Peter Mays Svarthuset tidigare i vintras och såg till att genast klicka hem de båda andra delarna i Lewistrilogin. Jag föll för Fin och jag föll för för de fantastiska miljöskildringarna. Jag älskar den här typen av karga landskap med sina lika karga invånare.

Det har gått ett par månader sedan Svarthuset. Fin har kommit tillbaka till Isle of Lewis efter en tid i Edinburgh där han avslutat sitt tidigare liv. Nu har han återvänt för att renovera sitt föräldrahem och komma närmare Fionnlagh samt Marsaili. 

Det dröjer inte länge förrän Fin blir indragen i en mordutredning. Ett lik har hittats ute på torvmossen, en kropp som visar sig tillhöra en ung man som mördats någon gång på 1950-talet. DNA visar att han är släkt med en gammal öbo, Tormod. En man som alltid påstått att han är enda barnet och vars minnen nu är höljda i dunkel då han lider av demens. Fin börjar nysta i mysteriet och det är en fängslande historia som rullas upp...

Och visst är det både fängslande och lysande. Liksom i Svarthuset är miljöskildringarna en väsentlig del, Yttre Hebriderna som plats har en stor del i handlingen. Det spektakulära landskapet. Vädret. Befolkningen, som är sådär speciella som man bara blir när man växer upp på en isolerad plats. Jag gillar också de här inslagen av både lokal historia och kultur, hur livet på öarna var förr, hantverkstraditionerna, religionen, fisket och så vidare. 
 
Visst är det en mordgåta men det är mycket mer än så. Det är ett familjedrama, en resa in i det förflutna. Allt vävs så snyggt in i varandra, och allt utspelar sig mot ett hisnande vackert och annorlunda landskap. Ja, ni ser ju själva.
 
 
Klicka här för att se fler bilder ur Peter Mays och David Wilsons fotobok "Hebrides"
 
The Lewis Man är riktigt, riktigt bra. Det enda, ENDA, som jag har att anmärka på är en sexscen med tvivelaktiga beskrivningar som "Fin felt the blood of his island heritage pulsing in every stroke" och "The Gaelic voices of his ancestors raised in tribal chant". Hrm. Ja. Okej, jag sa ju att Yttre Hebriderna har en viktig roll i handlingen, men kanske, kanske inte ön behöver vara med ända in i sängkammaren... 
 
Fakta:
Förlag: Quercus
Antal sidor: 420
Utgivningsår: 2012
Första meningen: On this storm-lashed island three hours off the north-west coast of Scotland, what little soil exists gives the people their food and their heat.
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Hur tänkte man här då?

Hur länge ni än gissar kan ni ändå aldrig gissa vilken bok det här är. Det är inte Harlequin. Det är inte heller Tracys hämnd eller Lace. Det är en sydkoreansk utgåva av en av världens mest kända böcker. Nämligen Anne Franks dagbok. Joråsåatte....


Bokresan 2014

Vårens höjdpunkt, Bokresan, är över. Den härliga helgen på Syninge kursgård som Breakfast Book Club anordnat för tredje året i rad.

Vi läser inomhus, läser utomhus, pratar om böcker, pratar om annat, lyssnar på författare, äter god mat, dricker lite vin, tävlar i litteraturquiz, går och lägger oss alldeles för tidigt (vem kunde tro att man blir så trött av att göra ingenting), byter böcker, läser digitalt, läser analogt, pratar kokböcker, blir hungriga, äter mer mat, läser lite till... och så där rullar hela helgen på.

Himla trevligt att få träffa alla FANTASTISKA människor som bidrar till den sköna stämningen och det goda sällskapet. Jag blir så glad av er. Vi ses nästa år igen!
 

Gengångare- Jo Nesbø

Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats. Men alla spår pekar i en riktning till mycket högt uppsatta personer i staden.

Kommentar:
Gengångare är åttonde boken i serien om Harry Hole. Och om jag tyckte Pansarhjärta var en mörk historia så är Gengångare ännu mörkare och svartare. Det är som att varje bok tar ett steg till både när det gäller händelseutveckling och karaktärsutveckling - allt är lite mörkare, lite skitigare, lite mer nedgånget och med lite mer hopplöshet och svärta.

Harry Hole ja... han är alltså tillbaka från Hongkong. Ärrad rent fysiskt, med ett stort ärr över ansiktet och ett saknat finger, men också ärrad på insidan. Han är inte längre polis, men han ÄR polis, och ger sig in i en härva med missbrukare, knarklangare, högt uppsatta tjänstemän och poliser. Och som vanligt vet man inte riktigt hur och var allt kommer att sluta.
 
De här böckerna är så vansinnigt bra, det är sånt tempo, såna twister, och så är det förstås Harry Hole. Det spelar ingen roll att det ofta tippar över på machoskalan, tex får nästan halsen avskuren men syr sig själv och plåstrar om med gaffatejp, det bara är så med Harry Hole. Jag vet inte hur många fler böcker Nesbø kommer att skriva om Harry, men jag vet att jag kommer att gråta när sista boken är här.
 
Se också RödhakeSmärtans husDjävulsstjärnanFrälsarenSnömannen och Pansarhjärta.
 
Fakta:
Originaltitel: Gjenferd
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 562
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Skriken kallade på henne.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora och Lottens bokblogg.

Expeditionen. Min kärlekshistoria - Bea Uusma

Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm.

I trettiotre år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Deras infrusna dagbok meddelar: nödlandning på isen efter tre dagar i luften. I månader drar de sina flera hundra kilo tunga slädar och försöker ta sig tillbaka till fast mark. På Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition?

Kommentar:
Ja, vad finns det att säga om den Augustprisade Expeditionen: min kärlekshistoria som inte redan sagts? Den är precis så bra och fängslande som alla säger och väl värd alla hyllningar. 
 
Det här är både ett sökande efter svar, en kärlekshistoria och en resa i en resa. Bea Uusmas besatthet är lika delar fascinerande som självklar. Hon skriver på ett lättillgängligt sätt och hennes passion lyser genom sidorna. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att snöa in så här på ett ämne, däremot har kanske de flesta av oss en inneboende lathet som förhindrar den här sortens engagemang. Eller en spärr som gör att vi inte slickar på lera som plockats upp från havsbotten, 4 km under Nordpolens istäcke.
 
Jag har läst den illustrerade utgåvan och kan nog ganska säkert säga att de fina illustrationerna, det rika bildmaterialet och den luftiga layouten förhöjer läsupplevelsen rejält. Förutom att det här är en fantastiskt intressant, pedagogisk och engagerande historia, så är det också en snygg presentbok att ge bort. (Finns just  nu på bokrean till bra pris!)
 
För den som redan läst boken och blev nyfiken på polarexpeditioner och arktiska miljöer kan jag rekommendera Dan Simmons The Terror som är baserad på Franklinexpeditionen - ett i mitt tycke betydligt mer fascinerande mysterium än Andrées expedition. Simmons har skrivit en skönlitterär skräckthriller med övernaturliga inslag, ruggigt bra och läsvärd! Det är alltså inte en fackbok, men å andra sidan vet jag inte om Bea Uusmas bok passar helt in i den kategorin heller.
 
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 314
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Jag hatar att frysa.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bernur, Bokmania, Bokhora, Bokbabbel och Beas bokhylla.
 

Kvinnan som gick till sängs i ett år - Sue Townsend

Samma dag som Evas barn flyttar hemifrån, går hon och lägger sig. Och stannar där. I sjutton år har hon velat skrika till världen: Stopp! Jag vill kliva av! Och nu har hon äntligen fått chansen.

Hennes man, astronomen Brian, som redan har problem med sin besvärliga älskarinna, blir förstås upprörd. Vem ska nu laga hans middag? Eva vill bara ha uppmärksamhet, klagar han. Och ryktet sprider sig om Evas lilla motståndsrörelse - snart har hon fans som belägrar huset och vill ta del av hennes visdom... 

Kommentar:
Jag har varit ett stort fan av Sue Townsend sedan hennes underbara böcker om Adrian Mole. För två år sedan gav Penguin ut alla de åtta böckerna i nyutgåva, och jag återupptog min bekantskap med Adrian. De böckerna är fantastiskt roliga och Adrian håller fastän han i sista boken uppnått en ålder av 39 1/4 år.
 
Tyvärr är inte det här det minsta likt Adrian Mole. Det är inte samma skärpa och udd i Sue Townsend längre. Satiren finns där, men den är inte lika vass. Kanske har det att göra med hennes hälsotillstånd: diabetes, synskada och den njurtransplantation hon genomgick för ett par år sedan som gör att tonen här är deprimerande och inte alls lika rolig.
 
Jag tycker den påminner en del om Dawn French En liten smula underbar, både i ton och tema - medelålders kvinnor med dysfunktionell familj som genomgår en livskris. Ingen av böckerna framkallar några större skratt utan båda är ganska bleka och lättglömda.
 
Fakta:
Originaltitel: The Woman Who Went To Bed For a Year
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 358
Utgivningsår: 2013
Första meningen: När de hade gått låste Eva dörren och drog ur telefonjacket.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Feelgoodbibliotekarien, Enligt O och och dagarna går...

Oändligt goda skäl till att läsa en bok

Jag fick i uppdrag av En bok om dagen, som i sin tur fått uppdraget från Boksystrar att ge ett gott skäl till varför man ska läsa en bok. Och det finns ju hur många goda skäl som helst så det är inte lätt att välja... Men här är mitt:
 
3. Du kan resa genom tid och rum utan att lämna din läsfåtölj
För visst är det så. Många gånger känns det som att man faktiskt befinner sig precis där boken utspelar sig. På en isande kall polarexpedition, på Cornwalls vindpinade hedar, på en 1700-talsrigg som korsar Atlanten, i ett belägrat Leningrad, i Panem, i norska fjällen, i ett palestinskt flyktingläger eller i ett brinnande Atlanta under amerikanska inbördeskriget. Platser som du kanske drömmer om att besöka, eller platser du är glad över att slippa besöka på riktigt. I många fall platser som är omöjliga att åka till utan en tidsmaskin. Och många gånger platser som inspirerar dig till att boka din nästa semesterresa... 
 
Jag skickar kedjan vidare till MrsE med bloggen What You Readin? och hoppas att hon kommer med en ny punkt till listan.
 

Här är jag nu - Karen Campbell

Abdi har, tillsammans med sin fyraåriga dotter Rebecca, kommit till Skottland för att söka asyl. De har flytt fasansfulla händelser och Rebecca är så traumatiserad att hon slutat prata. Abdi är förvirrad över allt det nya som möter honom. I Somalia var han fiskare, lärare och familjefar. Hur ska han kunna skapa ett nytt liv åt sig och sin dotter i ett främmande land?

Deborah, en drygt fyrtioårig och barnlös kvinna som just begravt sin man, blir Abdis mentor och försöker hjälpa honom och Rebecca tillrätta. I drygt ett års tid träffas de varje månad. Till en början är vänskapen lite tafatt och stel men den växer sig allt starkare, och gradvis får de lära sig mer om varandras brokiga förflutna.

Kommentar:
Den här boken slår an något speciellt hos mig, eftersom jag likt Deborah ägnar en del av min fritid åt att vara mentor till en invandrare. Det här att möta en annan människa från en helt annan kultur och bakgrund är otroligt berikande, och det är något som jag rekommenderar fler att göra.

Det är lätt att känna igen sig i den naiva men godhjärtade Deborah, hur man så gärna vill hjälpa, laga, fixa och ställa allt till rätta (även om Deborah går längre än de flesta av oss skulle göra). Det handlar om att hitta balansen, att inte tassa på tå men inte heller klampa in. Jag känner också igen mig i frustrationen, vid byråkratin och myndighetskontakter. 
 
Abdi är också trovärdigt skildrad. Tillbakablickarna till flyktinglägret, mötet med det nya landet och sorgen efter hustrun. De fördomar och den rasism han möter - men också de goda människorna
 
Kanske det blir lite för mycket, lite för otroligt, lite för tillrättalagt mot slutet. Men å andra sidan. Kanske det är just den här sortens historia som behöver berättas.
 
Jag tycker riktigt mycket om Här är jag nu. Den är både tänkvärd och läsvärd, men framförallt är det en bok som öppnar ditt hjärta.
 
Fakta:
Originaltitel: This Is Where I Am
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 421
Utgivningsår: 2014
 
Andra som bloggat om boken är Bibliophilia.
Finns på Bokus och Adlibris.
 

A Day at the Office - Matt Dunn

Jag gillar det här med kontorsmiljöer och har flera gånger efterlyst fler tragikomiska skildringar av typen The Office eller Office Space i bokform, men det är sällan jag snubblar över någon. De enda jag kommer på är den briljanta Så fick vi se slutet av Joshua Ferris och den skruvade Kontorsninja av Lars Berge. Men det måste ju finnas så mycket mer att utforska i den här genren.

I Matt Dunns A day at the Office handlar det om två potentiellt ångestframkallande situationer - dels en dag på jobbet och så att det samtidigt är Alla hjärtans dag. Vi får träffa Nathan på IT som är anti-alla hjärtans dag och för tredje året i rad arrangerar ett anti-party för alla kontorets singlar. Sophie på marknadsavdelningen ska gå dit, men hoppas att hon och Nathan går hem tillsammans. Hennes chef Julie kysste Mark på ekonomi efter julfesten, men ingen av dem pratar om det som hände och trånar efter varandra i hemlighet. Säljaren Calum internetdejtar och ska ikväll av alla kvällar träffa sin dejt på riktigt för första gången. Och allt det här går förstås inte enligt planerna. Ett alla hjärtans dag-kort som hamnar fel, missförstånd och hemligheter ställer till det.

Det är en lovande historia och den underhåller, men den är också rätt så seg - vilket är lite märkligt när hela historien utspelar sig under en enda dag. Det finns saker jag stör mig på - exempelvis att alla inblandade använder sig av hotmail, samtidigt som året är 2013 och alla jobbar på ett modernt IT-bolag. Jag gillar däremot att allt inte är så självklart eller uppenbart som det så ofta är i den här typen av berättelser. Man vet inte alls hur det kommer att sluta för alla inblandade. 

Jag skrattar betydligt mer åt Mike Gayles böcker än åt Matt Dunn, men det här är ändå en helt okej historia. Jag tycker om att läsa den här typen av historier författade av män, det ger en lite annorlunda känsla. Gayle och Dunn brukar jämföras med varandra (tillsammans med Nick Hornsby), men jag tycker inte att Dunn passar ihop med de båda övriga. Nu är det här visserligen första boken av honom som jag läser, men stilmässigt är det här mer likt Sophie Kinsella. 

 
Fakta:
Förlag: Lake Union Publishing
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 295
Första meningen: Sophie Jones clutched her Oyster card tightly in one hand, adjusting her scarf with the other as she made her way automatically along Devonshire Road and towards Harrow-On-The-Hill tube station.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
 
 

Troligen, ja...

 
Det går så trögt med läsningen nu, jag har hur många bra böcker som helst som jag bara VILL läsa - däribland Bea Uusmas Expeditionen och de två återstående delarna i Peter Mays Lewistrilogi. Men suget efter att läsa finns inte riktigt där. Längtar efter Bokresan och hoppas att suget återvänder. Liksom ljuset. Och våren.

Så man får nånting gjort

 

Pappersstäder - John Green

Quentin har alltid varit hemligt kär i sin äventyrslystna och fantastiska granne Margo. En natt knackar hon på Quentins fönster och ber honom följa med som chaufför på ett minst sagt pulshöjande uppdrag. Morgonen efter är hon försvunnen, men inte alldeles spårlöst. Margo har lämnat en ledtråd, bara för Quentin, och budskapet är tydligt: Hitta mig om du kan! 

Kommentar:
Pappersstäder är inte en ny John Green, även om den är alldeles nyutkommen på svenska. Pappersstäder är Greens tredje roman och kom ut 2008, och efter de stora framgångarna med The Fault In Our Stars  (vägrar kategoriskt att använda den kackiga svenska titeln) så är det kul att även hans tidigare böcker blir översatta. För allt han skriver förtjänar att läsas.
 
När jag började läsa Pappersstäder tyckte jag att Q och Margo påminde väldigt mycket om Miles och Alaska i Var är Alaska?. Det kändes som en förlängning av samma historia, den nästan nördiga, eftertänksamme killen och den "Manic Pixie Dream Girl" som han trånar efter. Men ju mer man läser ju mer ser man att de faktiskt skiljer sig åt rätt väsentligt. Det här är snarare en vidareutveckling än en förlängning.
 
Jag älskar John Green och hans sätt att skriva. Det går liksom inte att värja sig mot den charm och värme som går igenom allt. Det är mycket känslor, det är karaktärer man tycker om, och dialogen är smart. Allt känns så äkta - eller kanske egentligen lite bättre än äkta. Det är precis så här vill man att det ska vara, genom hela livet.
 
Jag tycker riktigt mycket om det här. Pappersstäder är ännu en lysande bok av en lysande författare.
 
Det här inlägget är en del av Bonnier Carlens bloggstafett om Pappersväggar. Jag tar över stafettpinnen från Västmanländskan. På onsdag är det Boktjuvens tur.
Vill du också vara med i stafetten? Skicka då ett mail till fredrik.green@bonnierforlagen.se
 
Fakta:
Originaltitel: Paper Towns
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 367
Utgivningsår: 2014 (2008)
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Don't You Forget About Me - Alexandra Potter

Tess blir helt knäckt när hennes pojkvän Seb dumpar henne. Hon kan inte sluta älta honom och alla fel hon gjorde när de var ihop. Om hon bara hade gjort saker annorlunda hade de ännu varit ett par. Allt är hennes fel.

Efter en misslyckad utekväll dricker hon sig full på tequila, men innan hon slocknar med ansiktet ned i sovrumsmattan kastar hon deras minnessaker i elden och önskar att hon aldrig hade träffat honom.

Nästa morgon inser hon att hennes önskan slagit in. Ingen av hennes vänner minns Seb, och när hon springer på honom på stan beter han sig som om han aldrig träffat henne förut. Tess tar sin chans att ställa allt tillrätta - den här gången ska hon vara den perfekta flickvännen. 

Jag brukar gilla Alexandra Potters böcker. Hon har en speciell, unik, stil och väver alltid in lite magi i sina historier. Hennes You're The One That I (Don't) Want och Me and Mr. Darcy är två chicklitfavoriter, men jag måste tyvärr säga att jag är inte alldeles förtjust i Don't You Forget About Me. Den var faktiskt ganska jobbig att ta sig igenom. Och jag tror det till största delen beror på Tess. Jag kan verkligen inte med det där beteendet, att göra precis allt för att få tillbaka sitt ex även om det innebär att förändra hela sin person. Jag stör ihjäl mig på sånt. Du har blivit dumpad - gå vidare. Han vill inte ha dig - gå vidare. Hur svårt är det? 

Nu är det väl knappast någon spoiler att avslöja att Tess faktiskt så småningom inser att hennes ex inte är något att ha, det förstår man ju direkt. Vanligtvis stör det mig inte att jag kan räkna ut precis hur en Alexandra Potter-bok kommer att sluta, för det händer så mycket roliga saker på vägen och jag blir underhållen hela tiden, men den här gången var det mest bara en irriterande resa. Som dock slutar i bästa romcom-stil. I vissa avseenden kan man lita på att Alexandra Potter levererar.
 
Fakta:
Förlag: Hodder & Stoughton
Antal sidor: 401
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Many ancient cultures believe in the magic of New Year's Eve to cleanse yourself of anything from the old year that you don't wish to take into the coming one.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
 

Kom ska vi tycka om varandra - Hans Koppel

Anna är gift med Magnus, tillsammans har de dottern Hedda och lever ett bekvämt och vanligt villaliv. Men när Anna åker på konferens träffar hon reklamkillen Erik och de hamnar i säng med varandra. Ett tillfälligt snedsteg. Sånt händer, resonerar Anna och försöker döva sitt dåliga samvete med att låta Magnus få byta till den nyare bil som han länge suktat efter. Hon försöker avsluta relationen med Erik, men det är inte så lätt. Han kan inte riktigt släppa taget...

Det här är riktigt spännande läsning, jag gillar den här kontrasten mellan det vardagliga och trygga livet och det ondskefulla som vill ta sig in och förstöra. Den som funderar på ett konferensknull tänker sig nog för en eller två gånger efter att ha läst den här historien. Det är kaninkokarklass på Erik.

 Jag blev ganska förtjust i Kommer aldrig mer igen, den förra boken av Hans Koppel (eller Petter Lidbeck som han egentligen heter). Det var en ruggig historia, om än tunn och snabbläst. Och ungefär likadant känner jag om Kom ska vi tycka om varandra. Det är också andra boken på rad där han låter en otrogen kvinna råkar illa ut. Slump eller tema?
 
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 298
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Trappan går i vinkel med en avsats på mitten.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är alkb.seEn bok om dagen och Vitt eller svart.



Litteratur
Besökstoppen
Blogg Topplista
bloglovin
RSS 2.0

Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.ihyllan.se/ sort:inlinks Most linked posts
Twingly Blog Search link:http://www.ihyllan.se/ sort:published Recent linking posts