Kärleken och de sista människorna på jorden - Björn Ranelid

Skönlitteratur / Permalink / 1
Stockholm ligger i ruiner. Döda människor flyter i vattnen, bråte hopas på gatorna, skadade människor syns överallt. I denna katastrofdrabbade stad går Björn Ranelid med sitt barnbarn Ryder. De sover i ett bergrum inne i Mariaberget och var eller varannan dag går de till Jakobs kyrka, där mat till de nödställda delas ut. För att trösta pojken berättar Björn om saker de ser och om ljusa minnen från sin egen barndom.
 
Trots förödelsen finns det ljuspunkter. Konsten, musiken och det talade ordet överlever. En skola startar i slottets östra flygel. Människor visar barmhärtighet. När civilisationen har krackelerat måste de grundläggande värdena återerövras. Och barnen visar vägen.
 
Kommentar:Som vanligt när Björn Ranelid gör något nytt så brukar det heta att det är "något aldrig skådat". Jag hörde honom säga att ingen förut hade skrivit en dystopi med Stockholm i centrum men jag har då skådat Sofia Nordin, Kalle Dixelius och Mattias Ronge skriva böcker på samma tema, men jag antar att det inte hör hit... ;)
 

Björn Ranelid beskriver sig själv som en påfågel. Praktfull, färggrann, tar plats. "Men i Sverige händer det att människor blir irriterade på påfågelns lockrop och tycker att den tar för stor plats när den breder ut sina fjädrar." Men jag älskar påfåglar och jag älskar Björn Ranelid. Jag älskar hans sätt att ta plats, att vara den han är. Trots alla som hånar honom, ser ner på honom, anmärker på hans utseende och allmänt förlöjligar honom så står han stark och fortsätter göra det han känner för. Det verkar vara helt okej att mobba honom och trycka till honom. Han får tåla. Jag tycker det är äckligt.

Jag älskar Ranelid som fenomen, som personlighet, jag blir så himla lycklig av att se honom eller höra honom. Han kan verkligen trollbinda en läsare, eller lyssnare, för att han har sådan makt över ordet och språket. Som författare har han aldrig varit en favorit, det är inte för hans historieberättande jag läser honom, utan det är för hans svulstiga, poetiska, metaforströsslade språk. Han kan egentligen berätta om vad som helst, det är sättet som han berättar det på och hans unika formuleringar som griper tag i mig. Han är unik.
 
Kärleken och de sista människorna på jorden är väldigt Ranelidsk. Han känns igen på språket, stilen, de många upprepningarna och även hans sätt att ta plats i berättelsen. Här är det dock tydligare än någonsin eftersom han själv har huvudrollen. Han och hans barnbarn Ryder är överlevare och vandrar omkring på Stockholms gator. De betraktar förödelsen, människorna, letar efter sina anhöriga och lär sig saker av varandra. Exakt vad som har hänt är oklart, men någon främmande makt har angripit Stockholm med bomber från luften.
 
Man kanske kan tro att med sig själv i huvudrollen så spelar han en hjälteroll, men så är det inte. Här möter vi en både ödmjuk och rädd person som är liten inför det som inträffat och ömsom lär och blir lärd av sitt barnbarn.
 
Kärleken och de sista människorna på jorden är inte det bästa jag läst av Ranelid. Det blir lite för mycket upprepningar, och det är trots det dramatiska ämnet en tämligen odramatisk historia. Det är en fin hyllning till kärleken, till mänskligheten, till skönheten i kulturen och ordet, det mäktigaste vapen som finns, men lite mer dramatik hade inte skadat.
 
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 510
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Gud väcker mig mitt i natten, men jag blir inte rädd.
 
Finns på Bokus och Adlibris.

It's Not Me It's You - Mhairi McFarlane

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 1
It's Not Me It's You handlar om Delia Moss som lever ett ganska lugnt och tryggt liv i Newcastle. Hon har ett okej jobb, en okej lägenhet och en härlig pojkvän Paul som hon bestämmer sig för att fria till på deras tioårsdag. Han svarar ja, men samma kväll upptäcker Delia att han har en affär. Allt rasar för Delia. Hon lämnar allt bakom sig och flyr till sin kompis Emma i London för att tänka över sitt liv.
 
Väl i London får hon jobb på en skum PR-byrå, hon hamnar i någon slags spionhistoria, och hon återupptäcker sig själv och den hon egentligen är. Eller vill vara. 
 
Mhairi McFarlane bländade mig redan med You Had Me At Hello, och hon fortsatte blända mig med Here's Looking At You, och med It's Not Me It's You befäster hon sin roll som romkomförfattaren nummer ett. Hon är helt outstanding i sin genre - det finns just nu ingen som kan toppa henne när det gäller smarthet, rolighet och coolhet. Det här är 531 sidor gnistrande underhållning.
 

Mhairi är en mästare på att skapa mänskliga karaktärer. De är av kött och blod och känns som riktiga vänner. Det gäller både huvudpersonerna och alla bifigurerna. Man tycker om dem allihopa trots, eller kanske tack vare, deras fel och brister. Ingen är perfekt, men det går alldeles utmärkt att tycka om dem ändå. Och det är något som går igen i alla hennes böcker. 

I den här genren brukar det alltid vara tydligt vilka två som i slutet kommer att få varandra, men med Mhairi vet man aldrig riktigt säkert. Hon ser till att bygga upp personligheterna hos alla inblandade så att det faktiskt skulle kunna gå hur som helst. Otrogne Paul är inte alls någon som väcker avsky utan framstår som en helt vanlig, trevlig kille som gjort bort sig.
 
Och Delia är fantastisk. Hennes reaktion på allt som händer, hela hennes sätt att vara är så äkta. Man lider med henne och man hejar på henne. 
 
Dialogen är också i en klass för sig - rapp, rolig, naturlig. Och så storyn, förstås. Mhairi får allt att verka så enkelt. Det flyter bara på. Här finns humor, kärlek, mod, sorg, superhjältar och skurkar i en enda härlig lyckokaka. Och här finns också en av de vackraste kärleksförklaringar jag någonsin läst. Det är ta mig tusan helt perfekt. 
 
Fakta:
Förlag: Harper Collins
Antal sidor: 531
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Ann clomped over in her King Kong slippers, with a youghurt, a spoon and a really annoyed expression.
 
Finns på Bokus och Adlibris

Vi - David Nicholls

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 2
Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån. Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.
 
Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
 
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision. Vad skulle kunna gå snett?
 
Kommentar:
- Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.
- Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?
 

David Nicholls följer upp storsuccén En dag med en lite mindre dramatisk känslokarusell. Vi är en roman om medelålders äktenskapstristess, en relation i upplösning, en road trip genom Europa, och ett hopp om att återuppliva kärleken.

Douglas, den lite torra och tråkiga bananflugeforskaren är gift med den bohemiska och frisinnade konstnärssjälen Connie. Ett omaka par som ändå varit gifta i 25 år, med en 17-årig son och ett liv som rullar på. Tills Connie en dag berättar att hon vill skiljas. Douglas förstår ingenting. Men familjeresan är bokad, och de ger sig ut på en make it or break it-resa: Douglas fast bestämd att allt kommer att ordna sig, Connie lika bestämd på att gå isär.
 
Och det är en omtumlande resa, berättad av Douglas, som vi får följa med på. Det är dramatiska saker och stora känslor men presenterade på ett stillsamt sätt. Det här är inget slag i magen som En dag. Det är bitterljuvt och sorgligt, melankoliskt och deprimerande. Det är väldigt roligt på sina håll, men skratten kommer främst på Douglas bekostnad. Det blir lite för sorgligt, för deprimerande... skratten fastnar i halsen fast inte på ett bra sätt. Det är tragikomiskt men utan den där glimten i ögat som exempelvis Jonathan Tropper levererar. Tankarna går just till Tropper när jag läser, och jag tänker också lite på Don Tillman i Projekt Rosie. Douglas är en slags lightversion av Don Tillman - analytisk och metodisk i sina ansträngningar att rädda äktenskapet.
 
Och visst är det här en bra bok, riktigt bra till och med, full av igenkänning och som leder till både skratt och tårar. Men den går inte rakt in i hjärtat på mig som jag hade önskat.
 
Fakta:
Originaltitel: Us
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 421
Utgivningsår: 2014
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Feelgoodbiblioteket och Kulturkollo.

Till top