The lost diaries of Adrian Mole 1999-2001 - Sue Townsend
Något av det allra roligaste jag läst i mitt liv är de båda första böckerna om Adrian Mole: The secret Diary of Adrian Mole aged 13 3/4 och The Growing Pains of Adrian Mole. Jag är osäker på de svenska titlarna, men det är på svenska jag läst dem, någon gång i högstadieåldern. Någonstans på vägen från högstadiet fram till idag så har jag tappat bort Adrian. Jag visste inte att Sue Townsend fortsatt skriva om honom, ända in i vuxenåldern. I år är det 30 år sedan första boken om antihjälten Adrian Mole kom ut, och det firas av Penguin med nyutgåvor av alla de åtta böckerna. Jag vågar mig inte riktigt på en omläsning av de tidigaste böckerna, jag vill behålla dem i minnet som de roligaste jag läst, och vill inte riskera att jag tycker annorlunda idag. Men jag har införskaffat de tre senaste böckerna om Adrian: The lost diaries of Adrian Mole 1999-2001, Adrian Mole: The Prostrate Years och Adrian Mole and the Weapons of Mass Destruction.
The lost diaries.. är egentligen en sammanställning av krönikor som tidigare publicerats i The Guardian, här alltså samlade i bokform. Adrian är nu lika gammal som Jesus var när han dog, och lever ett ganska misslyckat liv får man väl lov att säga. Inget jobb, ensamstående pappa till två pojkar, en kal fläck på huvudet, hypokondriker, otur i kärlek, fortfarande opublicerad författare och fortfarande hopplöst förälskad i Pandora, som i sin tur klättrar snabbt på den politiska karriärstegen och inte alls bryr sig särskilt mycket om Adrian förutom när hon behöver något. Adrians mamma är förresten omgift med Pandoras pappa, och Adrians pappa är omgift med Pandoras mamma. Ja, ni hör ju...
Att läsa den här boken är en tidsresa bakåt till tiden runt millenieskiftet, det handlar om galna kosjukan, Becks och Posh, 11 september och så vidare. Det name-droppas massor av brittiska kändisar, politiker och Big Brother-personligheter som jag tyvärr inte har någon större koll på, jag tror en del lustigheter går förlorade eftersom jag inte fattar allt.
Men det är ändå riktigt rolig läsning, Townsend skriver med humor och satir, och Adrian är som vanligt Adrian. Här finns massor av obetalbara scener och kommentarer, men det är ingen komisk fullpoängare. Jag vet inte om boken är något splittrad för att den egentligen inte skrevs som en sammanhängande historia, eller om det är just så här som böckerna om Adrian Mole är? Fortsättning följer, då jag nu tar mig an nästa bok Adrian Mole: The Prostrate Years.
Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2012 (2009)
Första meningen: These diaries were lost when I moved from my modest council estate home back to my parents' equally modest home in Ashby de la Zouch.
Finns på Bokus och Adlibris.
Dubbelbokat - Sophie Kinsella (Madeleine Wickham)
Chloe behöver verkligen semester. Hon är så trött på att sy bröllopsklänningar och hennes man är deprimerad efter neddragningar på företaget där han jobbar. Då erbjuder hennes rike vän Gerard att låna ut sitt sommarhus i Spanien – perfekt!Hugh är olycklig. Hans fru ägnar sig åt shopping och renovering och han får arbeta hårt för att ha råd med allt. Han har nästan aldrig tid att umgås med sina barn och känner dem inte alls. Sådan tur att hans vän Gerard har erbjudit dem att låna ett hus i Spanien så att han kan vila ut.
Båda familjerna anländer till sommarhuset och får en chock. Gerard har dubbelbokat dem. Besvärat försöker de komma överens, men spänningarna stiger i värmeböljan. Vem får ihop det med vem och vilka har ett förflutet tillsammans?
Kommentar:
Madeleine Wickham är Sophie Kinsellas riktiga namn, och hon har gett ut böcker både som sig själv och som pseudonymen Kinsella i flera år. Wickham-böckerna skiljer sig i stil från Kinsella-böckerna som är dråpliga och skruvade. Det här är mer av en relationsroman åt romancehållet, inte särskilt rolig, och inte heller särskilt bra.
Dubbelbokat har kommit ut på svenska nu i år men den skrevs redan 2001, och det märks. Wickham/Kinsella är en bättre författare idag än hon var då. Det här tuggar bara på, det är inte dåligt, det är inte bra, utan det bara är. Karaktärerna irriterar mig, både i hur de är och vad de gör. Jag fastnar inte alls för det här. Jag föredrar Wickham/Kinsella som Kinsella i hennes fristående böcker (ex Karriär och köksbesvär eller Mitt nya jag) och är mindre förtjust i Shopaholic-serien. Men jag dömer inte ut Wickham-böckerna efter denna enda, den har ju trots allt 11 år på nacken.
Nej, nu ser jag istället fram emot Kinsellas kommande bok, Nya kontakter, och hoppas att det är en riktigt härlig historia! För att hon kan skriva, det vet vi.
Fakta:
Förlag: Damm förlag
Antal sidor: 272
Utgivningsår: 2012 (2001)
Första meningen: Solen sken bländvitt in genom fönstret och hettade upp Chloes minimala vardagsrum tills det kändes som en bakugn.
Andra som bloggat om boken är Boklusen och Andis books.
Bokhyllan - v.6
TarGetBooks Shelf av turkiska designern Mebrure Oral är en hylla där du sorterar böckerna efter om du har läst dem eller inte. En jättesnygg hylla, men inte särskilt realistisk för bokbloggare med enorma bokhögar åt båda hållen. Men man kanske kan använda den för att organisera månadens läsning...
Hur som helst, en läcker hylla, som blir din för $520.
Fredagspresent
Tidigare bloggade jag om ett pocketomslag i läder och nu har söta Noemi skickat ett alldeles eget pocketfodral till mig!Vad glad jag blev, tusen tack!
Vill ni se fler, och bättre, bilder på pocketomslaget - och kanske beställa ett eget - så kolla in shopen Made by Noemi.
I det förflutna - Kate Morton
Edie Burchill och hennes mamma har aldrig stått varandra nära, men ett gammalt brev som varit på villovägar sedan andra världskriget dyker plötsligt upp och väcker starka känslor till liv. Hon får veta att mamman som trettonåring skickades till ett slott på landsbygden som krigsbarn. Där bodde hon hos familjen Blythe: den märkliga flickan Juniper, hennes äldre tvillingsystrar Seraphima och Persephone, och fadern Raymond. Men vad hände egentligen på slottet?Eftersom mamman vägrar berätta beger sig Edie till det mystiska Milderhurst Castle för att hitta lösningen. Där bor de excentriska systrarna Blythe kvar och Edie dras in i deras tragiska och gripande historia. Men andra hemligheter finns också gömda på slottet och pockar på hennes uppmärksamhet.
Kommentar:
Familjehemligheter i gotisk miljö. Egentligen behöver jag inte säga mer än så, den meningen borde vara nog för vem som helst som inte läst boken att genast jaga fatt på den.
Den här boken är egentligen en perfekt Lotta-bok, den innehåller alla de element som jag vill ha när jag läser. Jag har tidigare läst Kate Mortons Den glömda trädgården, men I det förflutna är strået vassare. Liksom i föregående bok väver Morton ihop en släktsaga som växlar mellan det förflutna och nutid, och det fungerar ännu bättre den här gången. Jag blir helt fast i historien och kan inte lägga den ifrån mig, och trots att det är en ganska tjock bok så är den snabbt utläst.
Det här är riktigt bra, och fängslande. I det förflutna påminner en hel del om Diane Setterfields Den trettonde historien, en av mina favoritböcker, och det är inte någon nackdel. Me like!
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 553
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Ssch... Hör du honom?
Andra som bloggat om boken är Boktoka, Marias bokliv, Bookis, Ooof bok, Bibliotekskatten, Ett hem utan böcker, Bokbabbel, och Fiktiviteter.
Finns på Bokus och Adlibris.
Skicka böcker till Martin och Johan
Enligt O gjorde mig uppmärksam på ett projekt som de Etiopienfängslade journalisterna Martin Shibbye och Johan Persson har dragit igång. De vill bygga upp ett bibliotek i Kality-fängelset, och vi kan alla bidra till uppbyggandet genom att skicka böcker. Fängelsedirektören har godkänt projektet.
– Vi uppmanar alla att skicka böcker på utländska språk tillsammans med ett brev på engelska till Martin och Johan. Det finns en stor längtan efter litteratur bland fångarna i Kality-fängelset. Vi hoppas naturligtvis att Martin och Johan ska benådas som fort som möjligt, men om de under tiden kan börja bygga upp ett bibliotek kan vi tillsammans genomföra en både humanitär och kulturell gärning, säger Jonas Nordling, ordförande för Journalistförbundet.
Skicka bok och brev till:
Johan Persson / Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison
Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia
Du kan också bidra till Journalistförbundets och Reportrar utan gränsers insamling till förmån för de svenska journalisternas omkostnader. Betala in på bankgironummer 5567-3818 och märk inbetalningen "Martin och Johan".
Läs mer om Martin Schibbye och Johan Persson på www.sjf.se/martinochjohan
Breakfast at Darcy´s - Ali McNamara
Jag föll som en fura när jag läste McNamaras From Notting Hill with Love... Actually och kastade mig genast på hennes följande bok, Breakfast at Darcy´s.Det handlar om Darcy McCall som får ärva en hel ö när hennes gamla moster dör. Tara, som ön heter, är en karg och vindpinad liten ö utanför Irlands västkust där Darcy som barn tillbringade många somrar och skollov tillsammans med mostern. Men nu är ön öde och övergiven.
I testamentet står det att Darcy måste bo på Tara ett helt år, och hon måste också övertyga 15 människor om att flytta ut dit och starta ett litet samhälle. Först då blir ön och hela arvet hennes.
Så ett projekt drar igång. Det måste byggas bostäder, raggas folk, fixas med ström, vatten och avlopp, och få till någon form av struktur och levnadsstandard. Advokaten Niall hoppar på tåget, liksom Darcys bästa vän Roxi. Byggentreprenören, den lite buttre Dermott och vagabonden, den snygge Connor är två män som blir viktiga för Darcy. Och så finns också Eamon på Tara, den gamle enstöringen är öns enda bofasta.
Jag gillar idén och upplägget av historien, den följer inte den vanliga chicklit mallen. Även om Darcy från början är en ganska typisk huvudperson: ytlig, märkesfixerad, mediajobbande storstadstjej, så förändras allt det när hon kommer till Tara.
Jag tycker också om miljön, jag dras till karga och isolerade platser (hej Ann Cleeves och Arnaldur Indridason), så själva storyn kändes som att den var skriven just för mig. Jag tycker inte att den här boken är lika bra som McNamaras förra, den småsegar sig lite ibland. Jag gillar inte heller omslaget eller titeln, jag tycker inte att de stämmer överens med innehållet. Men det är fortfarande riktigt bra chicklit som är bättre än genomsnittet.
Fakta:
Förlag: Sphere
Antal sidor: 438
Utgivningsår: 2011
Första meningen: I've always liked funerals.
Finns på Bokus och Adlibris.
Jag ser rött
Det finns fler rödfärgade böcker än Maos lilla röda, även om det inte är den vanligaste färgen på bokomslag. Här är tre exempel, alla med den gemensamma nämnaren hushållsföremål, eller vad man nu ska kalla det. Riktigt fina alla tre.
Litterär nagelkonst
Äkta boknördsnaglar, med tjusiga motiv från böckernas värld. Le Petit Prince, Sagan om ringen, Alice i Underlandet och Stolthet och fördom.
Klicka in till Flavorwire och låt dig inspireras av ännu mer litterär nagelkonst. Vilken bok skulle du välja att dekorera dina naglar med?
Sommarhuset - Anna Fredriksson
Evas värld rasar samman när hennes mamma oväntat går bort. Vid begravningen återförenas hon med sina syskon, Anders och Maja, som hon inte haft någon kontakt med på många år. Snart är de indragna i en bitter arvstvist.
Eva beger sig ut till mammans älskade skärgårdshus för att tillbringa sommaren där. Men bara ett par dagar senare dyker Anders och Maja upp med sina familjer i släptåg för att förbereda huset inför försäljning.
Under de veckor som följer vänds Evas liv upp och ner. Huset fylls av liv och rörelse, skratt och tårar. Eva tvingas lära känna sina syskon på nytt, men frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra.
Kommentar:
Jag är (tyvärr) inte en sån person som kan ligga vaken hela nätterna och läsa, utan brukar somna ganska omedelbart jag gått och lagt mig med min bok. Även om boken är jättebra, så har jag svårt att hålla mig vaken. Men vid vissa sällsynta tillfällen går det alldeles utmärkt, jag läser och läser utan att ögonen faller ihop, och det är ett tecken på att jag läser en riktigt bra bok. Gissa om jag höll mig vaken när jag läste Sommarhuset...
Det finns mycket som är bra med den här boken. Först och främst är det en bra historia, den är trovärdig och något som många kan relatera till. Bittra arvstvister och oenigheter kring bodelning är tyvärr inte alldeles ovanligt även i familjer där man håller sams. I den här familjen är relationerna av det knepigare slaget. Evas syskon har inte haft kontakt med Eva eller mamman på flera år.
Persongalleriet är också trovärdigt. Kantiga Eva, tysta Anders och arga Maja. Nu måste de försöka mötas och komma överens om vad som ska hända med sommarhuset. Eva vill behålla huset där hon har tillbringat varje sommar tillsammans med mamman. Syskonen som inte varit där på länge vill sälja.
Det är en berättelse fylld med känslor. Smärta och sorg. Ensamhet. Alla de känslor som ett dödsfall väcker. Så har vi sommarhuset, och alla de känslor som förknippas med det. Nostalgi. En plats för minnen. Mellan syskonen finns ilska och bitterhet. Kan de mötas någonstans och kanske försonas?
Jag tycker det här är riktigt bra. Det är välskrivet med ett flyt och driv som gör att jag hela tiden vill läsa vidare. En handling som känns äkta och karaktärer som växer och vinner i längden. Jag ser fram emot nästa bok av Anna Fredriksson.
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 297
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Hon öppnar den tapetserade dörren till garderoben under snedtaket.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokkvasten, Enbokcirkelföralla, Madeleines bokhörna och Bokstunder.
Trogen hustru sökes - Robert Goolrick
Han satte in en annons i en dagstidning i Chicago, sökte efter en "trogen hustru". Hon svarade, skrev att hon var en "enkel, redbar kvinna". Hennes hemliga plan är att gifta sig med mannen och sedan döda honom, sakta och omsorgsfullt, så att hon sedan kan leva livet som välbärgad änka. Vad hon inte alls räknat med är att mannen har egna planer. Kommentar:
Trogen hustru sökes är en dramatisk, mörk och passionerad historia som utspelar sig 1907 i en liten stad i Wisconsin. Catherine Land svarar på Ralph Truitts annons efter en trogen hustru, och det är upptakten till det drama som kommer att utspela sig. De är båda två känslomässigt skadade av sina tidigare upplevelser, båda bär på hemligheter, och de har båda olika motiv till att gifta sig.
Det är raka motsatsen till en feelgood roman, det är en ganska makaber handling och märkliga karaktärer. Sex, våld, lust, passion, dekadens, galenskap, självförakt, hat, död - och mitt i denna virvelvind av mörker, finns det någonstans även plats för kärlek och godhet?
Jag har sett att den här boken har fått varierande recensioner, men nästan inga ljumma betyg. Antingen hatar man den eller så älskar man den. Jag tänker inte gå så långt som att säga att jag älskar den, men jag sällar mig helt klart till den positiva skaran. Det är en tät, intensiv, nästan surrealistisk berättelse, berättad med en annorlunda röst. Och inte alls vad jag förväntade mig.
Fakta:
Förlag: Historiska Media
Antal sidor: 300
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Det var bitande kallt, luften vibrerade av allt det som ännu inte hade inträffat.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Med näsan i en bok, Enbokcirkelföralla, Doras bokprat och Hellre barfota än boklös.
Alla monster måste dö - Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
1978 kidnappar den nordkoreanska regimen Sydkoreas mest kända filmstjärnepar, skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok. De går till slut med på den filmgalne diktatorn Kim Jong Ils krav på att göra regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna. Först 1986 lyckas de fly under spektakulära former.Efter att ha träffat Madame Choi i Seoul åker Magnus Bärtås och Fredrik Ekman hösten 2008 på en gruppresa till Nordkorea. Med på resan finns bland annat Nordkoreaexperten, chockturisterna, en jättelik schweizare och en spenslig rysk kemist som frenetiskt samlar vattenprover, allt medan de två guiderna förtvivlat försöker hindra gruppen från att skingras och dessutom få till en stunds trevlig karaoke efter middagen.
Kommentar:
Mitt intresse för Nordkorea, detta bisarra och fascinerande land, väcktes när jag läste Caroline Salzingers Hälsning från ondskans axelmakter. Alla monster måste dö är även den en reportagebok, där Magnus Bärtås och Fredrik Ekman deltar på en gruppresa till Pyongyang med omnejd. De utger sig för att vara konstnärer, som författare eller journalist kommer man inte in i landet. Man kan inte heller resa runt på egen hand utan är hänvisad till gruppresor under ständig övervakning av guiderna.
Parallellt med deras reseberättelse får vi följa historien med Madame Choi och Shin Sang-ok, kidnappningen, och deras filmarbete.
Svårigheten med att skriva om Nordkorea är att det inte går att komma i kontakt med människorna, ingen vet vad vanligt folk egentligen tänker. Nordkoreanska avhoppare kan visserligen berätta, och besökare utifrån kan berätta vad de ser, men att få till en dialog med en "vanlig" nordkorean på stan eller landsbygden verkar vara helt omöjligt.
På ett ställe i boken berättas det om hur hustrun till Kubas ambassadör hade lagt märke till att man inte såg några begravningsplatser i Pyongyang och frågade en kvinnlig nordkoreansk ämbetsman varför. Hon fick till svar: "Ni förstår, här i Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket". En lika delar rolig och skrämmande kommentar.
Det är en fascinerande bok, och en fascinerande skara människor på gruppresan. Något jag ogillar är hån och förakt, när man skrattar åt andra människor och sätter sig själv högre. Det poppar ofta upp när Nordkorea kommer på tal, och blev extra tydligt nu i samband med Kim Jong Ils död när nätet svämmade över av förlöjligande filmer och vitsar över honom, den sörjande befolkningen, och man dumförklarade hela landet och folket. Samma förakt och hån finns även här hos en del av deltagarna på gruppresan. Och även hos författarna som ser ner på sina reskamrater. Det har jag svårt för.
Boken nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2011.
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 219
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Det är sen eftermiddag i Hongkong i januari.
Finns på Bokus och Adlibris.
Finding Mr Flood - Ciara Geraghty
Finding Mr Flood är ytterligare en bok jag köpte med mig hem från Dublin. Jag hittade den på ett bord med rekommenderade titlar hos Hodges Figgis, där den låg tillsammans med flera andra böcker som jag läst och tyckt om. Ett gott tecken.Dara Flood brukar alltid säga att det mest intressanta i hennes liv hände innan hon föddes. Tretton dagar innan hon såg dagens ljus gick hennes pappa ut genom ytterdörren och försvann.
Nu lever Dara ett högst ordinärt och inrutat liv. Hon bor hemma hos mamma och storasyster Angel. Hon äter pizza med sina vänner varje onsdag, dansar salsa varje fredag, och träffar sin pojkvän varje lördag. Tryggt, säkert, och absolut inga besvikelser eller överraskningar.
När Angel blir hastigt sjuk rasar Daras liv ihop. Angel behöver en ny njure men varken Dara eller modern är lämpliga att donera. Så Dara ger sig ut på jakt efter sin försvunna far...
Irländsk chick-lit brukar hålla hög klass, så även den här gången. Ciara Geraghty har jämförts med Marian Keyes (liksom varenda kvinnlig, irländsk författare inom den här genren, det är oundvikligt) och jag tycker jämförelsen håller. På många sätt är det här bättre än Keyes, och milsvida bättre än Sheila O'Flanagan som ju är den andra "stora" irländska chick-lit författaren som översätts till svenska. Jag gillar inte alls O'Flanagan och tycker det är synd att inte fler och bättre författare inom den här genren översätts. Som Ciara Geraghty, Roisin Meaney eller brittiska Alexandra Potter och Ali McNamara, för att nämna några.
Finding Mr Flood är en varm och charmig historia. Jag gillar att det finns lite svärta och ett tyngre ämne i botten. Det är ingen flamsig och ytlig historia, men den är ändå underhållande och lättsam. Jag tycker om karaktärerna, både huvudpersonerna och bifigurerna som är sådär lagom skönt udda och utflippade. Jag kan tycka att den är något ojämn i tempot och segar på sina håll, lite rappare hade inte varit fel. Ett plus för omslaget, jättefint!
Fakta:
Förlag: Hachette Books Ireland
Antal sidor: 550
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Dara Flood always said that the most interesting thing about her happened before she was born.
Mörka strömmar - Arnaldur Indridason
I en lägenhet i centrala Reykjavik ligger en man mördad. Det är ingen vacker syn som möter Elínborg, som får ta hand om utredningen. Hennes kollega, Erlendur Sveinsson, befinner sig i sina barndomstrakter på östra Island på jakt efter sin egen historia.
I den dödes lägenhet förnimmer Elínborg en märklig doft och det är inte bara hennes skarpsinne utan även luktsinnet som leder henne på rätt väg i mordutredningen. Men för att komma framåt måste hon följa den dödes fotspår, bakåt i tiden, och blottlägga motivet bakom mordet. Hon följer den mörka ström som drar genom en människa och som sveper andra med sig i sin väg.
Kommentar:
Min vurm för Arnaldur Indridasons deckare har knappast undgått någon som brukar läsa den här bloggen. Jag har verkligen fastnat för islänningens återhållsamma, långsamma, melankoliska berättarstil.
Mörka strömmar är sjunde översatta boken om kriminalkommisarien Erlendur Sveinsson och hans kollegor. Det är också den andra delen i en kvartett, där Frostnätter utgjorde första delen. Här är det Elínborg som står i fokus. Det är hon som driver utredningen medan Erlendur inte alls figurerar i handlingen. Han han har rest bort till sitt barndomshem, för att äntligen gå till botten med den traumatiska händelsen när hans bror försvann.
Bytet av huvudperson är uppfriskande, Elínborg har funnits med hela vägen men vi har aldrig fått lära känna henne närmare. I nästa del, Svart himmel, är det Sigurdur Óli som står på tur.
Jag gillar den här sortens lågmälda deckare, utan särskilt mycket action eller rafflande slutstrider med skurkar och eldvapen. Bara en sån sak som att isländska poliser inte ens bär vapen skapar ett lugnare och snällare klimat. Men det betyder inte att det är ospännande, jag fastnar alltid i Indridasons deckare och måste läsa dem i ett svep. Det är suggestivt och fängslande, ordfattigt men färgrikt.
(Se även Glasbruket, Kvinna i grönt, Änglarösten, Vinterstaden, Mannen i sjön och Frostnätter.)
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 297
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Han klädde sig i svarta jeans, en vit skjorta och en bekväm kavaj, tog på sig ett par finskor han haft i tre år och tänkte på ställena i centrum som en av dem nämnt.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokbrus, Bokstunder, Boksnoken och Bokbabbel.
Lästa böcker 2012
Listan uppdateras efterhand.
- Mörka strömmar - Arnaldur Indridason (120103)
- Finding Mr Flood - Ciara Geraghty (120108)
- Alla monster måste dö - Magnus Bärtås och Fredrik Ekman (120113)
- Trogen hustru sökes - Robert Goolrick (120116)
- Sommarhuset - Anna Fredriksson (120118)
- Breakfast at Darcy´s - Ali McNamara (120126)
- I det förflutna - Kate Morton (120130)
- Dubbelbokat - Sophie Kinsella (Madeleine Wickham) (120204)
Kyssa sammet - Sarah Waters
Den unga ostronflickan Nancy blir handlöst förälskad i music hall-artisten, Kitty Butler. Kittys specialitet är att uppträda klädd som man och Nancy kan inte låta bli att fascineras av henne. Snart blir hon också Kittys partner - både på och utanför scenen. Men så brädas hon av en rival och hennes fall ner mot samhällets botten i det viktorianska London tar sin början. Nancy dras in i en grym och dekadent överklassmiljö, där människovärdet står i betydligt lägre kurs än njutningen.
Kommentar:
Jag tokälskade Sarah Waters Främlingen i huset som kom ut 2010, den var så ruggigt bra, välskriven och mångbottnad. Kyssa sammet kom ut 1998 och det har hänt en hel del med Waters skrivande sedan dess. Kyssa sammet är en riktigt bra bok, och en bra historia, men den är inte alls på samma nivå som Främlingen i huset. Det här är enklare, mer som en svulstig och passionerad romance-historia med lyckligt slut och allt tillrättalagt. Nu gillar jag ju såna historier, så det gör mig absolut ingenting.
Jag fängslas av miljöbeskrivningarna, av det viktorianska London, slummen, fattigdomen, music hall scenerna. Det är mycket bra skildrat.
Nancy är en karaktär som jag har svårt att helt tycka om. Jag kan inte förstå de val hon gör, att hon inte tänker efter, att hon är så självisk, att hon hela tiden väljer kortsiktig lycka - som inte ens är lycka. Det är svårt för trygghetsnarkomanen i mig att förstå alla gånger. Hon framstår som rent korkad i många avseenden. Men samtidigt intresserar hon mig, ända fram till det väldigt tillrättalagda slutet.
Fakta:
Förlag: Natur och Kultur
Antal sidor: 453
Utgivningsår: 2005 (1998)
Första meningen: Har du någon gång smakat ostron från Whitstable?
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Tekoppens tankar, Boktoka och Bokvalen.
Pocketomslag i läder
När man bär med sig pocketböcker i väskan, (som ju ALLA gör hela tiden eller hur?), så är det lätt hänt att de trasas sönder av pennor eller nycklar, eller gamla halstabletter klibbar fast på sidorna, eller läppglans kladdar av sig. Då kan det vara bra med ett tåligt pocketfodral att stoppa in sin pocket i.
Det här fodralet från Made by Noemi är handgjort i Sverige och tillverkat av återvunnet läder.
Fungerar också perfekt för att dölja skämsböckerna som man inte vill skylta med att man läser...
Bokslut 2011
Dags att summera läsåret 2011. 102 lästa böcker hann jag med, och det är den lägsta siffran jag uppnått på flera år. Men det får väl ändå anses som ett högt antal med tanke på jobb, familj, twitter, wordfeud och allt annat jag ägnat mig åt under året.
Böckerna är fördelade som följer: 31 amerikanska, 28 svenska, 23 brittiska, 6 irländska, 6 isländska, 2 norska. Enstaka från Indien, Spanien, Australien, Tahiti, Danmark och Colombia/Frankrike. 65 är skrivna av kvinnliga författare, 35 av manliga och 2 av kvinna + man tillsammans.
Höjdpunkterna under året var många. Här har jag valt ut några av mina favoriter:
Kategorin skönlitteratur är ganska bred, vilket gör det extra svårt att välja ut de allra bästa. Men den absolut bästa är When God Was a Rabbit av Sarah Winman. Bitterljuvt och melankoliskt, och årets största läsupplevelse. Jag läste också Vi måste tala om Kevin, en obehaglig och omskakande historia av Lionel Shriver som är en av mina favoritförfattare, och jag skrattade mycket åt Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, tragikomisk underhållning när det är som allra bäst. Jag måste också nämna den grandiosa och magnifika Giganternas fall av Ken Follett, en episk släktkrönika och första delen i en planerad trilogi om 1900-talets historia. En mastig bok att plöja igenom, men den är väl värd det. I år läste jag också Niceville av Kathryn Stockett, och den är precis så bra som alla säger. Och så läste jag Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger som var så udda, och som grep tag i mig på ett alldeles speciellt sätt.
En del spänning har jag också läst, och den som framkallade mest rysningar var The Terror av Dan Simmons. Isande kyla, klaustrofobisk spänning, och med en kärna av sanning i historien. Ruggigt bra!
Mycket chick-lit har jag också läst. From Notting Hill With Love... Actually av Ali Smith är en oemotståndligt charmig historia som golvade mig totalt, en underbar historia! Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag var ett riktigt lyckopiller. Jag bekantade mig också med Alexandra Potter och hennes You're The One That I Don't Want läste jag med ett leende på läpparna hela tiden. Urmysig! Jag gick igång på nostalgin i Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson, och skrattade så jag fick ont i magen åt Sarah Sargeants äventyr i Lucy-Anne Holmes 50 sätt att träffa den rätte.
2011 var året då jag upptäckte Arnaldur Indridason och hans deckare var några av årets höjdpunkter. Allra bäst var hans Kvinna i grönt, en spännande och suggestiv historia. Jag gillade också Dolda djup av den alltid lika duktiga Ann Cleeves, lågmäld och avkopplande. Jag fick också två nya deckarfavoriter, Thomas Enger med sin Skendöd och Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet. Båda två nagelbitande spänning och riktiga bladvändare.
De bästa ungdomsböckerna var Gayle Formans Om jag stannar och uppföljaren När jag lät dig gå. De är två små pärlor, magiska böcker som kryper in i hjärtat, bygger bo och skickar ut lyckoendorfiner i hela kroppen
Biografier har jag också läst ett flertal, och många riktigt bra det här året. Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet av Plura Jonsson är stark, välskriven, vemodig och vackert berättad. Kajsa Grytts Boken om mig själv är också den riktigt bra. Självutlämnande, ödmjuk och reflekterande. Ingrid Betancourts berättelse om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia, Även tystnaden har ett slut, är imponerande och inspirerande. En av de mest välskrivna och fängslande biografier jag läst. Och den kanske allra bästa rockbiografi jag läst, någonsin, är It's so easy (and other lies) av Duff McKagan. Till skillnad från de flesta andra jag läst, skrivna av pojkar, så är den här skriven av en man som faktiskt lärt sig något i livet och mognat. Den är så fenomenalt bra att jag inte kan hylla den nog mycket.
Gott nytt läsår!!
Böckerna är fördelade som följer: 31 amerikanska, 28 svenska, 23 brittiska, 6 irländska, 6 isländska, 2 norska. Enstaka från Indien, Spanien, Australien, Tahiti, Danmark och Colombia/Frankrike. 65 är skrivna av kvinnliga författare, 35 av manliga och 2 av kvinna + man tillsammans.
Höjdpunkterna under året var många. Här har jag valt ut några av mina favoriter:
Kategorin skönlitteratur är ganska bred, vilket gör det extra svårt att välja ut de allra bästa. Men den absolut bästa är When God Was a Rabbit av Sarah Winman. Bitterljuvt och melankoliskt, och årets största läsupplevelse. Jag läste också Vi måste tala om Kevin, en obehaglig och omskakande historia av Lionel Shriver som är en av mina favoritförfattare, och jag skrattade mycket åt Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, tragikomisk underhållning när det är som allra bäst. Jag måste också nämna den grandiosa och magnifika Giganternas fall av Ken Follett, en episk släktkrönika och första delen i en planerad trilogi om 1900-talets historia. En mastig bok att plöja igenom, men den är väl värd det. I år läste jag också Niceville av Kathryn Stockett, och den är precis så bra som alla säger. Och så läste jag Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger som var så udda, och som grep tag i mig på ett alldeles speciellt sätt.
En del spänning har jag också läst, och den som framkallade mest rysningar var The Terror av Dan Simmons. Isande kyla, klaustrofobisk spänning, och med en kärna av sanning i historien. Ruggigt bra!
Mycket chick-lit har jag också läst. From Notting Hill With Love... Actually av Ali Smith är en oemotståndligt charmig historia som golvade mig totalt, en underbar historia! Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag var ett riktigt lyckopiller. Jag bekantade mig också med Alexandra Potter och hennes You're The One That I Don't Want läste jag med ett leende på läpparna hela tiden. Urmysig! Jag gick igång på nostalgin i Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson, och skrattade så jag fick ont i magen åt Sarah Sargeants äventyr i Lucy-Anne Holmes 50 sätt att träffa den rätte.
2011 var året då jag upptäckte Arnaldur Indridason och hans deckare var några av årets höjdpunkter. Allra bäst var hans Kvinna i grönt, en spännande och suggestiv historia. Jag gillade också Dolda djup av den alltid lika duktiga Ann Cleeves, lågmäld och avkopplande. Jag fick också två nya deckarfavoriter, Thomas Enger med sin Skendöd och Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet. Båda två nagelbitande spänning och riktiga bladvändare.
De bästa ungdomsböckerna var Gayle Formans Om jag stannar och uppföljaren När jag lät dig gå. De är två små pärlor, magiska böcker som kryper in i hjärtat, bygger bo och skickar ut lyckoendorfiner i hela kroppen
Biografier har jag också läst ett flertal, och många riktigt bra det här året. Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet av Plura Jonsson är stark, välskriven, vemodig och vackert berättad. Kajsa Grytts Boken om mig själv är också den riktigt bra. Självutlämnande, ödmjuk och reflekterande. Ingrid Betancourts berättelse om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia, Även tystnaden har ett slut, är imponerande och inspirerande. En av de mest välskrivna och fängslande biografier jag läst. Och den kanske allra bästa rockbiografi jag läst, någonsin, är It's so easy (and other lies) av Duff McKagan. Till skillnad från de flesta andra jag läst, skrivna av pojkar, så är den här skriven av en man som faktiskt lärt sig något i livet och mognat. Den är så fenomenalt bra att jag inte kan hylla den nog mycket.
Gott nytt läsår!!
Access all areas - Anders Tengner
"Det var bättre förr" konstaterar Anders Tengner i efterordet till den här boken, och det är också den tanken som slår mig hela tiden när jag läser. Det klimatet som rådde, öppenheten, lättillgängligheten, möjligheten att komma nära artisterna utan ett stort management som står ivägen.. vilken drömtillvaro!Anders Tengner har varit en stor del av min, och många andra 70-talisters, uppväxt. Jag lusläste hans reportage i OKEJ, var avundsjuk på alla idoler han träffade, och drömde om att själv bli rockjournalist en dag. (Blir ni nyfiken på denna bok bör ni också kolla in Boken om OKEJ.)
Det är imponerande vad han har varit med om, och det är så roligt att han grävt i sina minnesbankar och förråd för att sammanställa delar av allt detta. Det är minnen, utdrag från intervjuer, både tidigare publicerat och opublicerat material, och exempelvis finns hela den beryktade Svar Direkt-debatten om W.A.S.P återgiven, vilket bjuder på många skratt. (Allt kanske inte var bättre förr, trots allt...)
Anders Tengner är i grund och botten ett fan, inte en journalist, och det är det som gjort honom så unik och respekterad. Hans intresse för och kunskap om banden och musiken ledde till att banden tog honom på allvar, ofta rådfrågade honom och i många fall också blivit personliga vänner. Anders har blivit hembjuden till dem, haft dem hemma hos sig, barnvaktat deras barn, namngett låtar, sparkat bandmedlemmar och så vidare. Och den betydelse han haft för att sprida hårdrocken i Sverige kan inte nog understrykas.
Boken består av 17 kapitel, vart och ett dedikerat till ett band/artist. De bästa kapitlen är The Runaways (där allting började), Kiss och Deep Purple-familjen med Whitesnake, Rainbow, Ian Gillan och Glenn Hughes. Inte för att de är mina favoritband, tvärtom, utan för att det är dem som Anders har mest att berätta om. Det är snudd på fantastisk läsning.
Alice Cooper har skrivit bokens förord. Det är stort.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 458
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Sweden wasn't a huge market for Alice Cooper until Anders Tengner helped break us there.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Hellre barfota än boklös och Jag och böcker.
Second chances - Martina Reilly
Jag hittade den här boken i en reahög under mitt Dublinbesök i höstas. Jag var ute efter några nya, irländska författare och då Martina Reilly jämfördes med Marian Keyes på omslaget så var det ett ganska givet val.Just den här boken visade sig att inte ha särskilt mycket med Marian Keyes att göra, jag tror att jämförelsen avser Martinas tidigare böcker som hon skrivit under namnet Tina Reilly. De verkar vara mer fluffig chick-lit. Second chances är en betydligt allvarligare historia.
För fjorton år sedan hittades Lizzie Walshs syster Megan död, blåslagen och uppspolad på stranden. Megans vän Joe, som var den sista som såg henne i livet, döms mot sitt nekande till livstids fängelse för mord.
När Megan dör så stannar livet för Lizzie. Hon flyr småstaden till Dublin och börjar arbeta som telefonrådgivare på en hjälplinje. Ett sätt att hjälpa andra när hon själv inte kunde rädda sin syster. En dag ser Lizze på en man på gatan. Det är Joe. Joe som blivit benådad för gott uppförande. Hon börjar förfölja honom, hon måste få se var han bor och hur han har det. Hur kan han få gå fri på gatorna och leva ett normalt liv, när hennes syster inte kan det?
Joe känner inte igen Lizzie, som bara var ett barn när Megan dog, och långsamt börjar hon nästla sig in i hans liv. Hans stora passion är duvor och duvrace, något som Lizze låtsas vara intresserad av för att komma honom närmare. Men hela tiden är tankarna på hämnd närvarande, hon blir som besatt av att skada honom och hans älskade duvor. Men är det lösningen? Kommer hämnden att läka Lizzies sår?
Det är i botten en mörk historia, och det riktigt knyter sig i magen av olust när man följer Lizzies planer. Man vill bara hejda henne "nej, gör det inte". Man vet ganska väl åt vilket håll historien slutar, men det är också en oväntad twist på slutet. Trots det allvarliga ämnet så är det underhållande läsning, som dessutom är kryddad med en hel del humor. Jag läser gärna fler böcker av Reilly!
Martina Reilly finns inte översatt till svenska.
Fakta:
Förlag: Sphere
Antal sidor: 374
Utgivningsår: 2009
Första meningen: There was silence as the jury filed in.
Finns på Bokus och Adlibris.
