Alla monster måste dö - Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
1978 kidnappar den nordkoreanska regimen Sydkoreas mest kända filmstjärnepar, skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok. De går till slut med på den filmgalne diktatorn Kim Jong Ils krav på att göra regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna. Först 1986 lyckas de fly under spektakulära former.Efter att ha träffat Madame Choi i Seoul åker Magnus Bärtås och Fredrik Ekman hösten 2008 på en gruppresa till Nordkorea. Med på resan finns bland annat Nordkoreaexperten, chockturisterna, en jättelik schweizare och en spenslig rysk kemist som frenetiskt samlar vattenprover, allt medan de två guiderna förtvivlat försöker hindra gruppen från att skingras och dessutom få till en stunds trevlig karaoke efter middagen.
Kommentar:
Mitt intresse för Nordkorea, detta bisarra och fascinerande land, väcktes när jag läste Caroline Salzingers Hälsning från ondskans axelmakter. Alla monster måste dö är även den en reportagebok, där Magnus Bärtås och Fredrik Ekman deltar på en gruppresa till Pyongyang med omnejd. De utger sig för att vara konstnärer, som författare eller journalist kommer man inte in i landet. Man kan inte heller resa runt på egen hand utan är hänvisad till gruppresor under ständig övervakning av guiderna.
Parallellt med deras reseberättelse får vi följa historien med Madame Choi och Shin Sang-ok, kidnappningen, och deras filmarbete.
Svårigheten med att skriva om Nordkorea är att det inte går att komma i kontakt med människorna, ingen vet vad vanligt folk egentligen tänker. Nordkoreanska avhoppare kan visserligen berätta, och besökare utifrån kan berätta vad de ser, men att få till en dialog med en "vanlig" nordkorean på stan eller landsbygden verkar vara helt omöjligt.
På ett ställe i boken berättas det om hur hustrun till Kubas ambassadör hade lagt märke till att man inte såg några begravningsplatser i Pyongyang och frågade en kvinnlig nordkoreansk ämbetsman varför. Hon fick till svar: "Ni förstår, här i Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket". En lika delar rolig och skrämmande kommentar.
Det är en fascinerande bok, och en fascinerande skara människor på gruppresan. Något jag ogillar är hån och förakt, när man skrattar åt andra människor och sätter sig själv högre. Det poppar ofta upp när Nordkorea kommer på tal, och blev extra tydligt nu i samband med Kim Jong Ils död när nätet svämmade över av förlöjligande filmer och vitsar över honom, den sörjande befolkningen, och man dumförklarade hela landet och folket. Samma förakt och hån finns även här hos en del av deltagarna på gruppresan. Och även hos författarna som ser ner på sina reskamrater. Det har jag svårt för.
Boken nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2011.
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 219
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Det är sen eftermiddag i Hongkong i januari.
Finns på Bokus och Adlibris.
Brott i Sverige - Dag Öhrlund
Varför slår några pojkar två oskyldiga flickor medvetslösa och lämnar dem att dö på en frusen grusväg?
Vad får två tonårskillar att sticka ut ögat på en restaurangägare i Malmö och mörda hans fru med rasande knivhugg?
Hur kan tre ynglingars frustration resultera i att 63 ungdomar dör och 213 skadas?
Varför kunde den våldsamma rånarligan få härja i sju år utan att polisen kunde hindra den och hur kunde det ta över 20 år att sätta stopp för en av Sveriges värsta pyromaner?
Brott i Sverige är en reportagebok om tolv svenska brott, det handlar om alltifrån styckmord till rån, mordbrand och utpressning. Dag Öhrlund har under ett års tid rest runt i Sverige, besökt brottsplatser, pratat med offer och intervjuat poliser. Han har läst och analyserat över 7 000 sidor förundersökningar, tekniska protokoll och domar.
Många av fallen är bekanta, och man kan tycka att de valsat runt i pressen i åratal så pass att man läst allt, men när de sammanställs på det här sättet från början till slut så får man en helhetsbild av händelserna. En del är riktigt makabra och groteska händelser som är lika obehagliga som fascinerande att läsa om. Jag fastnar speciellt för kapitlet om Stenbergapyromanen, sjukt intressant, och ett för mig tidigare okänt fall.
Jag tycker inte att man får särskilt många förklaringar, till varför, som utlovas. Det är mer en sammanfattning av brotten, vilket i sig är intressant nog. Men några djupare analyser om varför förövarna agerade som de gjorde får man inte. Det hade gett en extra dimension om Öhrlund fått med uppföljningar, intervjuer med förövarna eller liknande.
Men helt klart en läsvärd och lättläst bok för dig som går igång på kriminaldokumentärer eller Aftonbladets extrabilagor om Brott som skakat Sverige. (Som jag.)
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 458
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Den här boken handlar om brott i vår tid, om vad människor i Sverige gör mot varandra.
Finns på Bokus och Adlibris.
Att rosta bröd - Roger Rosenblatt
När Rogers vuxna dotter Amy plötsligt dör av ett oväntat hjärtfel, lämnar Roger Rosenblatt och hans fru Ginny sitt hem på Long Island för att flytta in hos svärsonen Harris och deras tre barnbarn: sexåriga Jessica, fyraåriga Sammy och ettåringen James, eller Bubbies som han kallas. Plötsligt finner de sig tillbaka i de småbarnsår de för länge sedan lämnat, men den här gången som morföräldrar. Tillsammans bygger de successivt upp en vardag som fungerar utan Amy, och de arbetar sig igenom sorgen, smärtan, förvirringen och saknaden.
Kommentar:
Det här är en finstämd bok om sorg, och kanske framför allt om en familjs kärlek till varandra.
Familjens nanny Ligaya säger vid ett tillfälle "Ni är inte de första som tvingas gå igenom något sådant här, och ni är bättre lämpade än de flesta". Sakligt och osentimentalt, och när man läser boken förstår man vad hon menar. Förutom den kärlek och omsorg som familjen visar varandra så har de ett stort socialt nätverk som hjälper till med mycket av det praktiska. Exempelvis organiserade några vänner en matlista där så många som hundra personer turades om att leverera färdiga middagar till familjens hem det första halvåret. Smått fantastiskt och osvenskt. Men det spelar egentligen ingen roll hur rik eller priviligerad man är, eller hur många vänner som ställer upp, för sorgearbetet är ändå något man måste ta sig igenom själv.
När boken börjar har den där första förlamande sorgen släppt, sex månader har gått sedan Amys död, och familjen har börjat forma en ny vardag. Roger Rosenblatt beskriver det som är och det han ser. Det är små detaljrika brottstycken ur vardagslivet, som innehåller både glädje och sorg. Det går inte att hålla tillbaka tårarna när man läser om barnens saknad och deras frågor - som när Jessie börjar gråta på en fest då hon upptäcker att hon är enda flickan utan en mamma. Men i övrigt är det en ganska osentimental historia.
Jag hade önskat att få lära känna fler av personerna i handlingen, de flesta är bara suddiga konturer i periferin trots att de är i allra högsta grad delaktiga. Harris, barnen, Ligaya, och även Ginny hade kunnat få större utrymme.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 127
Utgivningsår: 2010
Första meningen: När man rotar runt i kaffesump på jakt efter en tappad tand är det absolut viktigaste att inte låta sig luras av alla små klumpar.
Boken om OKEJ: 80-talets största poptidning - Jörgen Holmstedt
Boken om OKEJ är en orgie och en nostalgifest rakt ner i 80-talets populärkultur. Ingen som växte upp på 80-talet har undgått tidningen som var ett måste för varje tonåring, så även för mig. OKEJ var i princip den enda tidning som bevakade det som unga ville läsa om: pop, rock, film och tv. Jag är lite för ung för att ha varit med sen starten, men jag köpte i princip vartenda nummer från mitten av 80-talet och framåt. Jag tapetserade rummet med planscher, klippte ut små idolbilder och gjorde collage och klistrade de små klistermärkena på allt ifrån skolböcker och plånböcker till speglar och dörrar. Jag älskade OKEJ och jag blir alldeles varm i hjärtat av att läsa den här boken.
Här får man återuppleva godbitarna genom åren, de mest uppmärksammade reportagen och bilderna och även en hel del material som aldrig tidigare publicerats, och jag ser allt med andra ögon nu än då. Vissa saker kan jag inte förstå hur de kunde uppröra, och andra saker kan jag inte förstå hur de fick passera och sågs som normala. Och det är egentligen först nu jag förstår hur pass stort avtryck OKEJ faktiskt gjort.
Jag kan gärna vara utan allt det gubbsjuka, men vilken skönt fri och avslappnad tid vi levde i ändå. Bara det att de största och populäraste artisterna ställde upp på vilka plojbilder som helst, utklädda och med all möjlig och omöjlig rekvisita. Inga superstylade och retuscherade pressbilder, utan mycket mer lättillgängliga. Det skulle aldrig hända idag.
Det här är en bok man blir glad av, och en riktig guldgruva för den som älskar 80-talet. Den är layoutad i samma stil som tidningen, så groteskt fult och underbart på samma gång. Vem minns inte bildtexterna med röd text på gul bottenplatta som fanns med på precis varenda bild när det begav sig?
Jag måste nu leta fram mina gamla nummer, en hel del har jag sparade, de som nu var någorlunda hela och inte sönderklippta av mina flinka tonårsfingrar. Jag känner ett enormt sug efter att få ännu mer 80-tals nostalgi...
Fakta:
Förlag: Premium Publishing
Antal sidor: 339
Utgivningsår: 2010
Red sky in mourning - Tami Oldham Ashcraft med Susea McGearhart
Jag har en liten specialfetisch, och det är böcker om segling: världsomseglare, ensamseglare och äventyrare. Det kanske kan tyckas lite märkligt då jag själv är en landkrabba, men inuti, längst därinne bor det en sorglös sjöman som drömmer om att kasta loss och segla de sju haven.För en tid sedan läste jag Mot Söderhavet, om segelfartyget Sofias öde, där en av besättningsmedlemmarna var Tami och jag blev nyfiken på hennes historia. För den är något alldeles extra.
Tami och hennes pojkvän är båda vana seglare, och får en förfrågan att segla hem en båt från Tahiti till USA. Ett erbjudande som det inte går att tacka nej till då det är en fin båt, de får bra betalt och dessutom flygbiljetter tillbaka till Tahiti för att fortsätta segla runt med sin egen båt.
Seglingen beräknas ta 31 dagar och till en början flyter allt på fint. Men efter tjugo dagar råkar de på orkanen Raymond. De följer väderleksrapporterna, försöker segla undan, men orkanen tilltar i styrka. Medan Richard står vid rodret och Tami befinner sig under däck slår båten runt ett varv, Tami förlorar medvetandet och när hon vaknar är havet lugnt och Richard borta.
Båten är vattenfylld, masten av, motorn fungerar inte och ingen radiokontakt. Rodret fungerar lyckligtvis och med hjälp av en sextant och sitt armbandsur kan hon navigera och försöker ta ut en kurs till Hawaii, 1500 mil bort. I 41 dagar kämpar hon för att nå land, utan att riktigt veta om hon är på rätt väg. Och vilken kamp det är. Chockad, sårad och förvirrad, begränsat med mat och vatten, att ensam försöka hålla kursen, och förstås en stor sorg efter sin pojkvän som försvunnit i vågorna.
Det är spännande och gripande läsning, och trots att man vet att hon kommer klara sig sitter man som på nålar. Jag sträckläste boken och kunde inte lägga den ifrån mig. Det är inspirerande att läsa om hennes mod och styrka, hur hon övervinner alla motgångar och hur hon resonerar alldeles ensam på öppet hav. Eller ensam och ensam, helt ensam är hon inte då hon har en röst som följeslagare. Om det då är hennes inre röst, en högre makt, hennes skyddsängel, hennes fantasi eller kanske Richard som manar på henne finns det förstås inget svar på, där får man nog tro vad man vill.
Boken finns inte översatt till svenska. Trots en hel del seglingstermer går den lätt att ta sig igenom, och dessutom finns en förklarande ordlista längst bak. Något som jag upptäckte först när jag läst ut den...
Fakta:
Förlag: Hyperion
Antal sidor: 232
Utgivningsår: 2002
Första meningen: Hearing the clank of the anchor shank as it hit the bow roller, I turned my attention to Richard.
Jag kommer sen - Eva Wiklund
I en bok som vill inspirera och ge livsmod får du följa Anne-Britt Söderberg som förlorade dottern Johanna. Den handlar om livet för en splittrad familj efter branden på Backaplan i Göteborg 1998.
Samtidigt får du hela historien kring branden genom brandmän, överlevande, åklagare, poliser och andra som blivit intervjuade.
Kommentar:
Det finns vissa händelser som fastnar i minnet lite djupare än andra, och för mig är diskoteksbranden i Göteborg en av dem. Jag har ingen personlig anknytning till staden eller branden, men den har etsat sig fast och har ofta återkommit i mina tankar under åren. Och jag är nog inte ensam om att känna så.
Anne-Britt miste sin 16-åriga dotter Johanna i branden, och i den här boken berättar hon sin historia. Vi får lära känna Johanna, både som barn och tonåring, och vi får lära känna Anne-Britt. Från livet innan branden till kaoset på Backaplan till sorgearbetet och livet efteråt.
Det är en tung bok att läsa. Jag har fällt många tårar och jag har ibland varit tvungen att lägga den ifrån mig och ta en paus. Det är en gripande berättelse om den mest ofattbara tragedi som finns: att förlora ett barn. Men den rymmer inte bara sorg. Här finns också en styrka och ett hopp och det är en förmån att få ta del av Anne-Britts historia.
Det är inte bara Anne-Britts berättelse som ligger till grund för boken, utan Eva Wiklund har intervjuat ett 25-tal personer och tagit del av officiella dokument och rapporter i sitt arbete. Resultatet är en mycket stark, mycket äkta och mycket fin bok.
Fakta:
Förlag: Norlén & Slottner
Antal sidor: 346
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Det här är en berättelse som är baserad på en sann historia.
Nostalgiboken - Annica Triberg & Eva Kallhed
Häng med på tidernas nostalgitripp och väck dina minnen till liv. Här finns det bästa från 1950- till 80-tal representerat: 50-talet med Biggles, jojon och stringhyllan; 60-talet med Barbie, korts och tetrapak; 70-talet med Stenmarksmössa, heltäckningsmatta och miniskidor; 80-talet med My Little Pony, Nintendo och bävernylon. Allt som du glömt att du kommer ihåg.Det är en härlig liten nostalgitripp man ger sig ut på när man bläddrar i den här boken, och det är roligt både för de äldre och yngre generationerna. För mormor och morfar att minnas tillbaka till sitt 50-tal, och för deras barnbarn att titta på vad föräldrar och farföräldrar roade sig med när de var små. I boken finns också tidstypiska recept, mönster och pysselbeskrivningar.
Men det är inte enbart med förtjusning jag bläddrar i den, utan jag kan inte låta bli att få en "det var bättre förr"-känsla. Det är lite ledsamt att se lekar som hängt med sedan 50-talet, nu vara så gott som bortglömda. Snörlekar, twist, vadderade burkar, påta med plastband etc. Sånt gjorde jag när jag var liten på 80-talet, men mina stackars barn har aldrig fått pyssla med plastband till exempel. Om jag bara hittar några plastband ska vi se till att återuppliva den mormor-traditionen. Det är också lite sorgligt att tänka på hur lite värda leksaker är nu för tiden, det finns så stort utbud och överflöd av grejer att de inte vårdas och sparas lika ömt som förr i tiden.
Av samma författare har jag tidigare läst Nostalgiboken om godis och glass, även den en skön nostalgitripp och perfekt presentbok och julklapp.
Fakta:
Förlag: Bonnier Fakta
Foto: Albert Håkansson
Antal sidor: 208
Utgivningsgår: 2010
The word made flesh
För den som gillar både böcker och tatueringar är den nyligen utkommna The Word Made Flesh: Literary Tattoos from Bookworms Worldwide en bok att rekommendera. Det är en samling av olika litterära tatueringar, citat eller motiv, som är hämtade ur böckernas värld. Kurt Vonnegut och e.e cummings sägs vara de mest populära författarna att citera på sin kropp.
Här nedan är trailern för boken. Sajten, med många fina bilder, finns på tattoolit.com. Den är väl värd att kolla in.
Vilket bokcitat eller motiv skulle du välja att dekorera din kropp med?
Mot Söderhavet. Segelfartyget Sofias seglats och tragiska undergång - Pamela Sisman-Bitterman & Lars Hässler
1969 reser ett gäng amerikanska collegestudenter till Sverige för att leta efter ett lämpligt segelfartyg. De finner träskutan Sofia i Kalmar, där hon byggdes 1921, och köper henne för 35 000 kronor. Därefter seglas hon till Spanien där hon byggs om och börjar sin bana som flytande hippiekooperativ på de sju haven. Ombord finns också maskoten Varmit, en coatimundi från Centralamerika, som är ovän med halva besättningen.
Det finns igen enskild ägare utan alla i besättningen, ett flertal svenskar, är ägare och kaptenen väljs genom omröstning. Båten överlever inte på grund av sin besättning utan trots sin besättning, men de upplever en oförglömlig tid ombord.
Tretton år senare, på sin andra världsomsegling, förliser Sofia under en storm i Stilla havet och en person omkommer. Resten av besättningen lyckas ta sig upp i livflottar och räddas efter fem dagar av ett ryskt lastfartyg.
Kommentar:
En av mina stora drömmar här i livet är att segla jorden runt, bara lämna allt, segla mot Söderhavet och leva som en bohem i flera år. Det faller tyvärr på att jag är lite sjörädd, hemkär och väldigt bekväm av mig. Men drömmen finns där. Och istället för att leva ut min dröm så läser jag om andra som gör det.
Det här är i huvudsak Pamela Sisman-Bittermans berättelse, hon seglade med Sofia under åren 1979-82, fram till den tragiska förlisningen. Lars Hässler seglade med ett år, 1979-80, han har kortat Pamelas ursprungliga text, lagt till egna kommentarer, foton och epiloger från övriga besättningsmedlemmar.
Och det är en mycket fascinerande berättelse. Först och främst är själva Sofia fascinerande. Ett flytande FN, ett hippiekooperativ i sann demokratisk anda, en nudistkoloni. Utan regler, utan hierarkier, utan arbetsplikt. Med en kapten som väljs genom omröstning. Kan det fungera? Det gjorde det uppenbarligen i många år, fram till myteriförsöket 1982, och det är intressant läsning. Det är också fascinerande att läsa om livet till sjöss, i motgång och medgång, alla de olika länder och avlägsna platser som besöks. Det är spännande och underhållande, och på sina håll även gripande. Pamela Sisman-Bitterman bidrar med målande beskrivningar av livet ombord, och det gäller inte minst den dramatiska förlisningen.
Men framför allt är det här en inspirerande berättelse, och en mycket läsvärd och lärorik historia. Om jag ska anmärka på något så hade jag gärna önskat lite bättre foton, bildbehandling hade inte skadat då många är väldigt mörka.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 301
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Jag seglade på den tremastade toppsegelskonaren Sofia nästan ett år i Söderhavet i slutet av 1970-talet, under hippieerans sista skälvande år.
Tips:
Jag bjuder på ytterligare ett lästips om världsomseglingar: Alla sa vi skulle dö av Danjel Henriksson, Kajsa Björn och Jonatan Bonthron
Babes i Beijing - Rachel DeWoskin
Med en alldeles färsk universitetsexamen från New York i bagaget kommer tjugoettåriga Rachel DeWoskin till Kina för att jobba för ett amerikanskt pr-företag i mitten av 90-talet. Trots att hon är utlänning blir Rachel delaktig i processen när världens äldsta existerande civilisation obönhörligen kränger sig in i tjugohundratalet under parollen: det är ärofyllt att bli rik.Rachel bidrar till Kinas förändring genom att gestalta rollen som den utmanande och våghalsiga Jiexi i den omåttligt populära tv-serien Babes i Beijing. Det här är hennes egen berättelse om hur alltihop gick till.
Kommentar:
Det här är både en rolig och intressant bok, om det nya Kina, där öst möter väst. Förvecklingar, kulturskillnader, patriotism och insikter.
Rachel anländer till Beijing som nyutexaminerad från universitet för att jobba som redovisningsassistent på ett amerikanskt PR-företag. (PR som för övrigt på engelska låter likadant som piyar, det kinesiska ordet för skitstövel...)
Hela personalen är kinesisk, mestadels kvinnor, förutom chefen Charlotte som är amerikanska och en man som är från Taiwan. Rachel har studerat kinesiska, men alla nyanser, felaktiga uttal och ordval orsakar en del pinsamma situationer och "förlorade ansikten".
Hon får en huvudroll i tv-serien Utländska babes i Beijing. Serien handlar om två amerikanska studenter som älskar Kina och kinesiska män och avsikten var att förmedla en utländsk syn på Beijing. Men eftersom serien skrevs, regisserades, producerades och marknadsfördes av kineser, för kineser, så gav serien snarare den kinesiska synen på den utländska synen av Beijing. Serien blev en stor succé, nådde 600 miljoner tittare och repriserades om och om igen. Det är underhållande att läsa om inspelningen och att få ta del av de replikväxlingar och scener som förekom, en del riktigt absurda sådana.
Vi får följa Rachels liv i Beijing under fem år, och lär även känna hennes vänner, bland dem Zhao Jun, en mångsysslande skådespelare som hon även dejtar, Anna, en rebellisk kinesiska som föredrar västerländska män och Kate, en rastlös amerikansk journalist som föredrar kinesiska män.
Trots att jag aldrig besökt Kina så känns detta som en ärlig och sann bild av Beijing under slutet av 90-talet. Det tappar lite fart mot slutet men på det stora hela är det en intressant och läsvärd bok om man är nyfiken på det moderna Kina.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 233
Utgivningsår: 2007
Första meningen: Det finns ett kinesiskt uttryck för den blindhet man drabbas av om man bara vänder blicken inåt: jingdi zhi wa, "groda på botten av en brunn".
Världens lyckligaste folk - Lena Sundström
I Sverige går Sverigedemokraterna stadigt framåt. Kan de komma in i riksdagen 2010? Och vad skulle det i så fall innebära? För att söka efter svaret sade Lena Sundström upp sig från sitt jobb, packade sina väskor och flyttade till – Danmark.
I flera år har Sverigedemokraternas danska motsvarighet Dansk Folkeparti haft vågmästarrollen i vårt grannland. Partiets politik har satt djupa spår i landets politiska liv. Danmark som alldeles nyss stod för frisinne, öl och bacon förknippas idag med något annat. Vad har det inneburit för danskarna? Hur har det påverkat medierna, de övriga partierna och vardagen för helt vanliga människor?
I Världens lyckligaste folk får vi följa med på en resa över sundet. Vi möter halalhippies och landsförrädare, bjuds på grillparty med Dansk Folkepartister, träffar roliganer och dansken på bänken. Kan Danmarks nutid bli vår framtid? Och hur kan en sådan framtid se ut? Följ med på en resa till Danmark och danskarna. Möt Världens lyckligaste folk.
Kommentar:
När man läser recensioner och folks omdömen om den här boken finns det två läger, dels de som hyllar boken och tackar Lena för att hon öppnat deras ögon för vad som sker i vårt grannland. (Världens lyckligaste folk belönades också med Guldspaden och nominerades till Augustpriset 2009.) Och sen finns de dom som inte alls känner igen sig i hennes bild, och tycker att det är dålig journalistik. Så är det nog alltid när man ger sig in i hetluften och skriver om angelägna saker.
Jag måste erkänna att jag inte haft några djupare kunskaper om politiken och främlingsfientligheten, mer än att jag som många andra ryst inför Danske Folkepartister och kvinnan med de kalla ögonen och fanatiska budskapet, Pia Kjaersgaard, men att det var så här illa var helt nytt för mig. Att man har så pass kränkande valaffischer (blond liten flicka och texten "När hon går i pension är muslimerna i majoritet i Danmark") och budskap (invandrare är som arsenik i vattnet och ynglar av sig som råttor) och att man i kostnaderna räknar in invandrarnas slitage på vägarna som en post på utgiftssidan. Och att danskarna bara rycker på axlarna och till synes låter det passera? Även om majoriteten av danskarna inte röstar på Dansk Folkeparti så har de satt stort avtryck i andra partiers program och utlänningsfrågan har fått en stor plats i medierna. Den genomsyrar alla möjliga frågor: arbetsmarknadsfrågor, sociala frågor, utbildningsfrågor osv, i princip allt utom klimatfrågan kan diskuteras ur ett integrationsperspektiv.
Jag tyckte mycket om Känns det fint att finnas en dag till, och även om det här är en helt annan typ av bok så känner man igen Lenas funderande och resonerande sätt att skriva. Det är personligt och lätt att ta till sig, och humor blandas med skarpa iakttagelser. Det här är också en viktig bok, och något att läsa och fundera på inför höstens val. Kan samma utveckling ske i Sverige som har hänt i Danmark? Eller håller det redan på att hända utan att vi märker det? Det är onekligen oroande och jag känner för att citera Rodney King (eller vem det nu var som sa det) "Can't we all just get along?" Att det ska vara så svårt?
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 342
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Det var en gång ett land.
Tillbaka till livet, Alisons historia - Marianne Thamm
När Alison parkerar bilen utanför sitt hem sent en kväll hotar en man henne med kniv och tvingar ut henne på en mardrömslik skräckfärd. De hämtar upp en kamrat till mannen och åker sedan till en öde plats utanför staden.Där blir Alison våldtagen, knivhuggen och så svårt misshandlad att våldsmännen är övertygade om att hon är död. Ingen kan rimligen överleva en sådan tortyr.
Men Alison är inte död. Hon inser att hon inte kan ligga kvar på den öde platsen om hon ska överleva. Så börjar hennes kamp. Med avskuren luftstrupe och svåra inre skador släpar Alison sig fram, meter för meter, för att hämta hjälp vid motorvägen...
Kommentar:
Jag minns att jag för många år sedan såg en tv-intervju med Alison där hon berättade om sina upplevelser, och det gjorde ett starkt intryck på mig. Det var en sån där historia som klistrade sig fast i huvudet, och fortfarande kan den dyka upp i mina tankar. Nu har jag läst historien i sin helhet, berättad av journalisten Marianne Thamm.
Det är en gripande och ofattbar berättelse. Hur Alison kunde överleva med sådana svåra skador är svårt att förstå. Själva övergreppet och mordförsöket är fasansfullt att läsa om, men större delen av boken handlar om hennes väg tillbaka till livet. Det är framför allt en inspirerande berättelse, hur hon vänder sin skräckupplevelse till något i slutändan positivt. Hur hon väljer att se framåt och fokusera på det positiva istället för det negativa. Det är något som vi alla borde ta efter.
Hon menar att vi bara utvecklas när saker går snett, antingen det handlar om små bakslag eller stora katastrofer, så är det då som vi finner en mening eller förstår ett budskap. Ofta faller vi sedan tillbaka i våra gamla mönster när tiden går och lär oss inte läxan i långa loppet. Men vi måste inte vänta på något livsavgörande för att förändra våra liv. Det gäller att se det positiva, att tro på mirakel. Det finns trots allt mycket mer gott än ont i världen. Det är det budskap hon försöker lära ut, här i boken och när hon flitigt anlitats som föreläsare.
På Alisons journey finns ett bildgalleri med en del bilder som har koppling till boken. Sedan boken skrevs 1998, har Alison fått två söner tillsammans med sin man Thiene. De är numera skilda.
Fakta:
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2007 (1998)
Första meningen: Den här boken vänder sig till alla som någon gång i livet har känt sig som ett offer - ett offer för omständigheter, trauma eller brott.
Ögonen i Gaza - Erik Fosse och Mads Gilbert
Den 27 december 2008 inledde Israel en militäroffensiv i Gaza, som skulle komma att vara i 22 dagar. Kriget slog hårt mot den redan svårt drabbade regionen – mer än 1 400 palestinier dog, flera hundra av dem barn. De norska läkarna Erik Fosse och Mads Gilbert var två av de få västerlänningar som lyckades ta sig in över den stängda gränsen. De kom för att bistå på al-Shifa-sjukhuset i Gaza stad, men trots sin långa erfarenhet av medicinskt arbete i krigszoner insåg de snart att det inte var som sjukhuspersonal de kunde göra störst nytta. Den främsta uppgiften blev istället att vara en länk till västerländska medier. Deras ögonvittnesskildringar om resultatet av Israels bombningar hade en viktig inverkan på världsopinionen medan kriget pågick.
Kommentar:
"De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan. 80 skadade, 20 döda, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop! Mads G. 3.1.09 13.50 Gaza stad."
Detta sms skickade Mads Gilbert från kaoset på sjukhuset i Gaza. Han skickade det till sina barn och till de mediakontakter han hade i telefonen. Ett nödrop, ett SOS, till någon som kunde lyssna. Hans sms spreds snabbt till journalister, politiker och människorättsorganisationer och hjälpte omvärlden att öppna ögonen och se vad som pågick i Gaza.
Gazaremsan är ett 360 km2 stort område som befolkas av 1,5 miljoner människor. Det innebär över 4000 personer per km2 och är ett av världens mest tätbefolkade områden. 56 procent av invånarna är under 18 år. Cirka 1 miljon av invånarna är flyktingar. Från och med sommaren 2007 har gränsen varit stängd. Ingen släpps in och ingen släpps ut. Bristen på mat, elektricitet och andra förnödenheter är stor, och befolkningen blir mer och mer undernärd.
Det här är utan tvekan årets starkaste bok. Kanske decenniets. Det är fruktansvärd läsning. Bitvis outhärdligt. Det är intensivt; elva dagar fyllda med kaos, död, maktlöshet, lemlästade barn, tomma blickar, förtvivlade föräldrar, heroiska insatser från läkare och sjukvårdspersonal som gör mer än någon rimligen kan begära med tanke på omständigheterna. Vilka hjältar de är, inte bara Erik Fosse, Mads Gilbert och deras kollegor från väst, utan även alla de palestinska läkarna som inte kan lämna kaoset och få en paus, och ständigt får leva med oron för att deras familjemedlemmar ska vara de nästa på tur att komma in till akuten.
Fosse och Gilbert berättar om svårigheterna att bedriva vård under ett krig, hur man måste prioritera vilka som ska behandlas, och vilka som inte går att rädda. Logistiken och organisationen på sjukhuset. De nya typerna av vapen som används och de splitterskador som de orsakar. Hur de så kallade drönarna, de obemannade planen, är utrustade med bomber, GPS och videokamera, och kan styras rakt på målet från ett kontrollrum i Israel. Rakt på små barn.
Jag vill verkligen varna känsliga personer för en hel del obehagliga bilder och smärtsam läsning, men jag vill samtidigt uppmana alla att läsa den här boken. Ögonen i Gaza förtjänar många läsare. Jag hoppas att den får mycket uppmärksamhet och väcker debatt, både bland politiker, makthavare, media och runt om i fikarum och "på stan". Läs den.
"Alla kan göra något, alla kan höja sin röst. Skriva ett brev, en dikt eller en sång, läsa och skaffa sig kunskap, resa till det ockuperade Palestina, skaffa vänner och lära sig något om palestinsk kultur, stödja ett projekt, etablera sig som vänkommun, ett vänsjukhus eller en vänskola eller gå med i Palestinakommittén. Det finns inga gränser för vad var och en kan göra och vad vi kan åstadkomma tillsammans. Trådarna kan vara tunna men väven blir stark."
Fakta:
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 384
Utgivningsår: 2010
Första meningen: De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan.
Jag är den sista juden - Chil Rajchman
I oktober 1942 deporteras Chil Rajchman och hans syster till Treblinka. Systern förs omedelbart efter ankomsten till gaskammaren medan Chil överlever tack vare slumpen, list och tur. Hans uppgifter är att sortera de dödas kläder, klippa kvinnliga lägerfångars hår strax innan de ska in i gaskammaren, sedan kommenderas han att bära lik. Hans sista uppgift blir att på de döda dra ut tänder med guldplomber. I samband med en revolt i lägret lyckas Rajchman efter ungefär tio månader fly. Resten av kriget håller han sig gömd i Polen. Direkt efter flykten skriver han ner sina minnen i en anteckningsbok. Det är en rå och grovhuggen skildring av en fasansfull period. Rajchman beskriver dagarna i lägret och vad han tvingas göra. Brutaliteten från ledningens sida är kompakt och besinningslös och drabbar både dem som ska fösas in i gaskamrarna och arbetsstyrkan. Minsta förseelse straffas med tiotals piskrapp, fångar skjuts därför att en vakt blir irriterad, nakna kvinnor får vänta i 20 graders kyla utanför gaskamrarna därför att det roar ledningen.
Kommentar:
Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i förintelselägret Treblinka. Bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Den här boken är hans vittnesmål.
Chil Rajchman föddes 1914 och kom till Treblinka som 28-åring. Han överlevde ett år i Treblinka, och efter krigsslutet hamnade han i Uruguay. Han har flera gånger vittnat inför domstolar och kommissioner, men han ville inte att hans historia skulle publiceras förrän efter hans död. Nu har den översatts till svenska, och försetts med ett förord av Salomon Schulman.
Det här är en ohyggligt stark och brännande intensiv berättelse, och det gör nästan ont att läsa den. Det är naket och rakt på, inga omskrivningar, ingen chans att hämta andan när man läser.
Att det är hemska skildringar behöver knappast påpekas, men det är stundtals riktigt groteskt. Hur han beskriver hanteringen av de döda, hur kropparna som pressats in i gaskamrarna svullnar upp efter döden så det nästan inte går att dra ut dem därifrån. Hur de först begraver kropparna i stora gropar, rad efter rad, för att senare gräva upp dem och bränna dem till aska så att alla spår ska utplånas.
Man slås av hur systematisk och beräknande verksamheten är, allt från tågtransporterna, sorterandet av kläder och värdesaker, till hur liken bör staplas på bästa sätt. Skottkärrorna med kroppar som körs i ett i ett, gaskamrarna som målas om varenda dag med ny färg för att dölja alla spår av blod när nya fångar anländer, hur det experimenteras med nya, effektivare, metoder att bränna kroppar och dölja alla spår. Och ständigt detta höga tempo, i allt arbete. Treblinka var en dödsfabrik, inte ett arbetsläger. Här var syftet att snabbt och effektivt ta livet av så många som möjligt.
Jag har inte besökt Treblinka, men jag har besökt det österrikiska koncentrationslägret Mauthausen. Jag har sett kulhålen i väggarna där fångar avrättades med nackskott, gått in i likrum och dissekeringsrum där deras tatueringar och guldtänder avlägsnades, rört vid väggarna i gaskammare och krematorier och böjt mitt huvud inför alla de tusentals minnesplaketter som finns uppsatta till minne av de som miste sina liv i lägret. Det ligger en slöja av sorg över platsen, en tät, kvävande stämning som stundtals gjorde det svårt att andas. Samma sorts känsla återkommer när jag läser Chil Rajchmans bok, men jag tror det är så viktigt att vi tar del av dessa minnen. Att vi inte blundar för det vi tycker är obehagligt eller som vi tycker hör till det förflutna. Det är det minsta vi kan göra.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 137
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Man kan förstå honom, Chil Rajchman.
Nytt om Nordkorea
Min fascination för Nordkorea väcktes när jag läste Caroline Salzingers Hälsning från ondskans axelmakter, och jag har letat efter böcker om livet i den bisarra diktaturen, utan större framgång. Nu läser jag i NY Times bokblogg att det har kommit ut inte mindre än tre stycken titlar som verkar intressanta. Nothing to envy - Ordinary lives in North Korea av Barbara Demick verkar vara precis den sortens bok jag letar efter. Demick har följt sex vanliga nordkoreaners liv, en kvinnlig doktor, ett förälskat par, en fabriksarbetare och en föräldralös. Den åker nu direkt in på min "Vill-läsa"-lista.
De övriga titlar som NY Times skriver om är The hidden people of North Korea. Everyday Life in the Hermit Kingdom av Ralph Hassig och Kongdan Oh samt The Cleanest Race, How North Koreans See Themselves - and Why It Matters av B.R Meyers.
Känns det fint att finnas en dag till? - Lena Sundström
Lena Sundström åker till Kuba, återupprättar sin heder som guldfiskägare och funderar på att röka på ute i garaget.
En man i en gul keps försvinner spårlöst från ”Allsång på Skansen”.
På ett föräldramöte står en pappa och skriker ”det här bryter mot Genevékonventionen”.
Känns det fint att finnas en dag till? handlar om sådant som bara händer i verkligheten. Lena Sundström kommenterar och funderar över sin samtid, sina grannar, polare, bilister, husdjursägare, nakenbadare, skattebetalare, mobilabonnemangskunder och krig som alltid rasar någon annanstans.
Kommentar:
Jag har alltid gillat Lena Sundström och läser med glädje hennes skarpa och träffsäkra krönikor i Aftonbladet. Nu har jag även testat henne i bokform, och det med denna hennes andra bok, Känns det fint att finnas en dag till. Det är annars hennes tredje och senaste bok som blivit mest uppmärksammad, Världens lyckligaste folk, som nominerades till Augustpriset.
Den här boken är en samling krönikor som man kan läsa en här och där när andan faller på, men man kan också läsa den i en följd. Det handlar om vardagliga funderingar, ofta med en allvarlig ton i botten, det är roligt, och man känner igen sig i väldigt mycket. Rubrikerna på krönikorna säger allt: "I regel brukar det vara tvärtom", "Varför man inte får slå ihjäl stockholmare", "Måste du blanda in mig i vårt förhållande?", "Bland tomtar och troll och kommunister", och så vidare...
Om jag gillade Lena förut, så älskar jag henne nu.
102 minuter - Jim Dwyer och Kevin Flynn
Kl 08.46 den 11 september 2001 hade 14.000 människor anlänt till World Trade Center, redo att börja sin arbetsdag. Istället, under de följande 102 minuterna, skulle de alla bli en del av århundradets drama. 102 minuter baserar sig helt och hållet på hur människor som befann sig inuti tornen upplevde det. Här får vi ta del av de okända historier som berättar om vanliga människor som utför ovanliga dåd för att rädda sig själva och andra.
Kommentar:
102 minuter - Den sanna berättelsen om kampen för överlevnad inne i World Trade Center är en reportagebok skriven av New York Times-reportrarna Jim Dwyer och Kevin Flynn, som är baserad på 200 intervjuer med överlevande och vittnen samt tusentals telefon-, radio- och e-postmeddelanden.
Det är en välskriven och omskakande historia, och trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande hela tiden. Man får följa skeendet från olika perspektiv, vi möter både överlevande och de som inte klarade sig ut. De som heroiskt stannade kvar eller gick in för att försöka rädda människor, och de som rusade ut utan en tanke på någon annan än sig själva eller som trängde sig fram till fönster för att få luft och därmed knuffade ut andra. Det bestående intrycket är trots allt att det fanns en hel del hjältar där den dagen, och väldigt många hjältar bland "vanligt folk".
Över 14.000 personer befann sig i World Trade Center när det första flygplanet träffade det norra tornet. 14.000 är en svindlande siffra att föreställa sig, en hel småstad vistades dagligen i de båda tornen. 2 749 människor omkom.
Åtminstone 1500 människor överlevde själva flygplansattackerna, men dog på grund av omständigheterna. Det gavs inga tydliga order om evakuering av byggnaderna när det första flygplanet träffade norra tornet. Det var till och med så att många av de från södra tornet som begett sig ner till bottenvåningen vid den första träffen blev informerade om att de kunde gå tillbaka upp, det var ingen fara. Många återvände till sina arbetsplatser, bland annat en man som 15 minuter senare fick kasta sig under sitt skrivbord då en flygplansvinge trängde in i kontoret. (Han överlevde detta och lyckades även ta sig ut).
Dessutom fanns det inte nog många utrymningsvägar, vilket gjorde att det var svårt att ta sig ut. För att maximera kontorsytorna hade man dragit ner på antalet trappor och i norra tornet var de dessutom alla samlade på ett ställe mitt i byggnaden vilket till stor del innebar att om en trappa skadades så skadades alla. I norra tornet överlevde ingen som befann sig ovanför 91:a våningen. Om trapporna hade sett annorlunda ut hade många fler klarat sig.
En annan brist var kommunikationen. Det fanns ingen eller dålig samordning mellan larmcentraler, brandkår och polis. Inne i byggnaden fungerade inte heller deras radioapparater - men det fanns ny, fungerande utrusning som låg kvar i bilarna. Många räddningsarbetare hade överlevt om de bara fått de rätta instruktionerna. När order gavs om att utrymma norra tornet satt många brandmän och vilade i trapphusen på sin väg uppåt, och hade ingen aning om att det södra tornet rasat och att det var läge att skynda sig ut.
Det här är en bok som jag rekommenderar alla att läsa, och jag hoppas verkligen att ingen känner sig så mättad av 11 september-händelserna att ni avstår från denna just därför, för jag garanterar er att ni inte har upplevt 11 september på det här sättet tidigare. Det är dramatiskt, det är spännande, det är oerhört gripande; men det är hela tiden värdigt och är varken spekulativt eller snaskigt. En mycket, mycket läsvärd bok som jag kommer att bära med mig länge.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 387 sidor + 16 sidor bildark
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Under 102 minuter på morgonen den 11 september 2001 slogs 14.000 människor för livet i World Trade Center.
