Hon som vandrar - Samar Yazbek

Skönlitteratur / Permalink / 1
Rima sitter fastbunden i ett litet rum i Damaskus, oförmögen att göra annat än att vänta. Hela livet har hon fångats in, och hennes ben som aldrig kan sluta vandra, har fjättrats. Men om flickan förr hölls fången av moderns oro över att hon skulle springa sin väg, så är det nu något värre som har tagit makten över henne. I Syrien hörs krigs mullret allt högre, så högt att även oskyldiga mödrar dör och unga flickor hamnar i avgrunden.

Rima förstår sig inte på våldet omkring henne, kan inte ta in det hon ser utan fortsätter att söka efter skönheten i livet. Och lika rastlösa som hennes ben är, lika beslutsamt strejkar hennes tunga. För att betvinga sin rädsla och maktlöshet i det låsta rummet skriver hon istället ned sin historia.
 
Kommentar:

Hur skriver man om det som är grymmare än grymmast? Hur beskriver man krigets fasor när orden inte räcker till för att beskriva vad som pågår?

Samar Yazbek gör det genom en ung flickas ögon. Rima, som inte talar, men vandrar. Hon har ingen röst och tillbringar sina dagar fjättrad till sin mor eller till sitt rum. Får hon tillfälle så vandrar hon, rakt fram, utan avbrott, så långt benen bär henne. 
 
Men hon skriver. Och hon tecknar. Genom hennes ord och hennes ögon får vi en inblick i de våldsamheter som drabbar henne. Rima förstår inte allt hon ser, men läsaren förstår desto mer. Hon berättar med ett målande bildspråk - kemiska gasattacker liknas vid en färgsprakande målning av Chagall. Det är brutalt och vackert på samma gång. 
 
De sista hundra sidorna i boken gör mig andlös. Likt Rima fjättras jag, men vid boksidorna, och kan inte sluta läsa trots att det gör ont i hela kroppen. Jag fasar inför vad som händer på nästkommande sida, men jag kan inte sluta läsa.
 
Surrealistiskt och fasansfullt om krigets grymheter. Hon som vandrar kommer att följa mig länge, länge.
 
Fakta:
Originaltitel: Al Macha'a
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 205
Utgivningsår: 2017
 
Finns på Bokus och Adlibris.

En mors bekännelse - Kelly Rimmer

Skönlitteratur / Permalink / 1
Olivia och David skulle kunna vara det perfekta paret. När deras dotter Zoe föds är lyckan fullkomlig. Men Olivia har blåmärken och drar sig undan från vännerna. Den som står dem närmast är Davids mamma Ivy, men hon vägrar att se tecknen på att allt inte står rätt till.
 
När David tar livet av sig slås båda kvinnornas liv i spillror. Olivia försöker efter hand anpassa sig till sitt nya liv. Hon ska gå tillbaka till jobbet och skaffa en dagisplats åt Zoe. Men varför tittar alla så konstigt på henne när hon är ute med barnvagnen? 
 
Kommentar:

Det här är berättelsen om Olivia och Ivy, vi får följa båda deras liv i vartannat kapitel. Olivia var gift med Ivys son David som inte längre lever. Han har tagit sitt liv och lämnat Olivia ensam med deras lilla dotter Zoe.

Man får tidigt veta att David kontrollerade och misshandlade Olivia. Men för Ivy är David guldgossen som aldrig kan göra något fel. Men hon upptäcker saker som inte stämmer, som att Olivia har blåmärken, men hon kan ändå inte tro att det är något fel på David eller i deras äktenskap.
 
En mors bekännelse är en väldigt stark och gripande roman om misshandel. Om det som finns under den perfekta fasaden. Om hur kärlek kan förblinda. Och det är två mycket starka kvinnoporträtt. Ivy har satt sin son på piedestal. Han är ofelbar. Men hon vet ändå någonstans, innerst inne att David är både elak och manipulativ, men hon vill inte se. Hon skyddar honom och sig själv, på bekostnad av Olivia. Ivy är trovärdig som karaktär, och man kan förstå varför Ivy resonerar som hon gör även om man som läsare tycker oändligt illa om henne.
 
Olivias historia är mycket känslosam och trovärdig. Det är lätt att känna igen sig i hennes historia om man har liknande erfarenheter. David själv träder fram och får sin rätta gestalt någonstans mitt emellan Ivys och Olivias historier. De båda har så olika bilder av mannen i deras liv, och det är väl så det är också. Ingen är någonsin enbart ett monster.
 
En mors bekännelse är inte lika sentimental som Rimmers andra böcker Jag utan dig eller The Secret Daughter. Det här är mer andlöst obehag. Det är en historia som känns, inifrån och ut, väldigt rå och väldigt äkta, och ett ämne som tyvärr är ständigt aktuellt.
 
Jag har läst boken på engelska, A Mother's Confession.
 
Fakta:
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Antal sidor: 349
Utgivningsår: 2017
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Blackmoore - Julianne Donaldson

Skönlitteratur / Permalink / 0
Kate Worthington känner sig själv och vet att hon aldrig kommer att gifta sig. Hon är rastlös och drömmer om att resa till Indien, mest för att komma ifrån sin trångsynta familj. Men det här är England på 1820-talet och det är inte lätt för en kvinna att resa ensam runt jorden.
 
Kates mamma bestämmer att hon ska få resa om hon först får tre män att fria till henne. Kate åker till Blackmoore med ambitionen att snabbt förvrida huvudet på tre män och tacka nej till deras frierier.
 
Men i Blackmoores vackra omgivningar blir inget som Kate har tänkt sig. Kanske är den man hon bestämt sig för att avvisa i själva verket den som skulle kunna göra henne fri? 
 
Kommentar:

Jag tyckte väldigt mycket om Julianne Donaldsons Edenbrooke, men jag tycker nog ännu mer om Blackmoore.  Det här är fantastiskt bra!

Först och främst har vi det gotiska herresätet Blackmoore. Mörka korridorer, kandelabrar, ett spöke på heden, smugglare, dolda lönngångar, klosterruiner och fullmåne som sätter fantasin i rörelse. Det är lätt att förstå lockelsen till huset med alla sina vinklar och vrår, hemliga rum och pampiga salar. Att det är placerat uppe i norra England och baserat på verkliga platser har fått mig att googla och nästan boka resa dit direkt.
 
Atmosfären är perfekt uppbyggd. Edenbrooke var lättsam i tonen, men Blackmoore är mörkare och har fler lager. Jag läste en recension som jämförde Edenbrooke med Jane Austen men Blackmoore var mer Jane Eyre och det ligger något i det. Det är inte bara landskapet som bytts från gröna kullar till vindpinade hedar, utan även den allmänna stämningen.
 
Kate är en karaktär jag fastnar för. Den vilda heden och det vilda havet passar Kates personlighet och hennes passion och äventyrslusta. På Blackmoore finns en fågel i en bur, och det är lätt att se hur Kate identifierar sig med fågeln som förtjänar sin frihet. Det finns dock en karaktär som blir lite för mycket, och det är Kates mor. Hon är väl så karikatyraktig, likt en Askungens elaka och vulgära styvmor.
 
Blackmoore är en stunds härlig verklighetsflykt och historisk romance när det är som bäst.
 
Jag har läst boken på engelska: Blackmoore.
 
Fakta:
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Antal sidor: 285
Utgivningsår: 2017
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Till top