Tatueraren i Auschwitz - Heather Morris

Hur sågar man en bok som handlar om en överlevare från ett koncentrationsläger? Kan man ens det? Får man? Jag gör det i alla fall. För det här är en stor besvikelse. Det finns många andra överlevarhistorier som är så mycket bättre, starkare, och mer välskrivna.
 
Tatueraren i Auschwitz är baserad på Lale Sokolovs livsöde. Han är jude från Slovakien och hamnar 1942 i Birkenau-Auschwitz. Han beordras att tatuera de medfångar som väljs ut för att de ska få "leva", det vill säga arbeta sig till döds i stället för att gasas ihjäl. Lale möter där en ung kvinna, Gita, som han blir förälskad i och lovar att han ska se till att de båda överlever.
 
Det här är nog den första gången jag läst en bok från Auschwitz som knappt ens berör mig. Det känns som att mycket i den här boken är tillrättalagt. Det är många ”insikter” som Lale får där i lägret som känns som efterhandskonstruktioner. Lale beskrivs som att han alltid håller humöret uppe och tänker positivt. Han skämtar och skojar. Och det är till viss del det som gör att han överlever i lägret, han glider sig fram, stjäl diamanter och smycken som han mutar andra med, flirtar med tjejer. Han gör vad han måste för att överleva. Det säger jag inget om, man gör vad man måste.
 
Men det gör också att han inte blir en sympatisk karaktär som jag fattar tycke för. I epilogen berättas det ännu mer om Lales fortsatta dramatiska liv som innefattar både pengasmuggling, gömda tillgångar, fängelse, mutor och landsflykt. Han levde sitt liv som fifflare och skojare hela tiden tycks det som. 
 
Jag tycker inte heller att boken är särskilt välskriven. Vissa bitar är detaljerade med dialoger och annat och sedan följs det av långa sidor med ”först gjorde han det och sen hände det och så hände det och sen blev det så”. Det finns inte så mycket plats för känslor. Det skulle nog göra sig bättre på film.
 
Jag har läst boken på engelska, The Tattooist of Auschwitz.
 
Fakta:
Originaltitel: The Tattooist of Auschwitz
Förlag: NoNa
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 270
 
Finns på Bokus och Adlibris.

Testamente - Nina Wähä

 
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.
 
Kommentar:
Ah men ÅH vilken bok! Det är en helt fantastisk läsupplevelse att bekanta sig med hela familjen Toimi i finska Aapajärvi. Pappa Pentti, mamma Siri - och alla de tolv, eller fjorton, barnen. Det är ett myllrande persongalleri, men det är också en myllrande berättelse. Pentti är en elak och dominerande man, och hans blotta uppenbarelse ligger som ett tätt och mörkt lock över både modern och alla barnen, och påverkar barnens uppväxt på olika sätt. Någon flyr hemmet, någon hamnar i fängelse, någon följer i faderns fotspår, någon blir homosexuell, någon blir akademiker... och så vidare. 
 
Och det är så välskrivet. Det räcker till exempel med att Pentti gör entré på en boksida så förstår man precis vilken typ av man han är. Han behöver inte ens få en replik, det känns i hela kroppen ändå. 
 
Det är en historia som växlar hela tiden - berättarröster byts ständigt, och historien berättas ibland med distans eller väldigt, väldigt nära. Men det är en väldigt lyckad mix. Jag tycker också om hur Finlands historia med vinterkrig och Karelen vävs in i berättelsen.
 
Visst tänker jag en del på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, men om jag liknar den vid en ensam, knotig tall så är Testamente hela den karga tallheden och den myllrande myrmarken där bakom. Tankarna går också till Mikael Niemi och den historieberättare han är. Men Nina Wähä är något helt eget, och hon gör det så rasande bra. Det här är en av årets stora läsupplevelser för mig.
 
Fakta:
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 437
 
Finns på Bokus och Adlibris

Vi for upp med mor - Karin Smirnoff

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd.
 
Kommentar:
Vi for upp med mor är uppföljaren till den fantastiska Jag for ner till bror. Att få sin debutroman nominerad till Augustpriset måste sätta press på skrivandet, men det märker man inget av hos Karin Smirnoff. Kanske för att tvåan var nästan klar vid det laget? Eller så är det för att hon bara fortsätter på samma spår. Det är samma historia som spinner vidare i samma stil. Och det funkar precis lika bra den här gången, kanske till och med ännu bättre.
 
Det här är glesbygd noir, misär och mörker, med en stor portion svart humor. Och det är tur att humorn finns där, för annars skulle man inte orka läsa. Det är för mycket elände. Jag njuter när jag läser. Kukkojärvi är en uppdiktad plats, men man känner igen sig. Det är Norrbotten, inland, småbyar, laestadianism eller nästan korpelarörelse. Det är Överkalix, Morjärv, Pite55. Alla ortsnamn och miljöer är bekanta för mig vilket känns som en extra krydda i läsningen.
 
Den här gången kommer vi janakippo närmare in på livet. Hon blottar sig mer och mer, och det är spännande att följa. Jag ser väldigt mycket fram emot den tredje och avslutande delen.
 
Fakta:
Förlag: Polaris
Antal sidor: 349
Utgivningsår: 2019
 
Finns på Bokus och Adlibris.