I en lägenhet i centrala Reykjavik ligger en man mördad. Det är ingen vacker syn som möter Elínborg, som får ta hand om utredningen. Hennes kollega, Erlendur Sveinsson, befinner sig i sina barndomstrakter på östra Island på jakt efter sin egen historia.

I den dödes lägenhet förnimmer Elínborg en märklig doft och det är inte bara hennes skarpsinne utan även luktsinnet som leder henne på rätt väg i mordutredningen. Men för att komma framåt måste hon följa den dödes fotspår, bakåt i tiden, och blottlägga motivet bakom mordet. Hon följer den mörka ström som drar genom en människa och som sveper andra med sig i sin väg.

Kommentar:
Min vurm för Arnaldur Indridasons deckare har knappast undgått någon som brukar läsa den här bloggen. Jag har verkligen fastnat för islänningens återhållsamma, långsamma, melankoliska berättarstil.

Mörka strömmar är sjunde översatta boken om kriminalkommisarien Erlendur Sveinsson och hans kollegor. Det är också den andra delen i en kvartett, där Frostnätter utgjorde första delen. Här är det Elínborg som står i fokus. Det är hon som driver utredningen medan Erlendur inte alls figurerar i handlingen. Han han har rest bort till sitt barndomshem, för att äntligen gå till botten med den traumatiska händelsen när hans bror försvann.

Bytet av huvudperson är uppfriskande, Elínborg har funnits med hela vägen men vi har aldrig fått lära känna henne närmare. I nästa del, Svart himmel, är det Sigurdur Óli som står på tur.

Jag gillar den här sortens lågmälda deckare, utan särskilt mycket action eller rafflande slutstrider med skurkar och eldvapen. Bara en sån sak som att isländska poliser inte ens bär vapen skapar ett lugnare och snällare klimat. Men det betyder inte att det är ospännande, jag fastnar alltid i Indridasons deckare och måste läsa dem i ett svep. Det är suggestivt och fängslande, ordfattigt men färgrikt.

(Se även Glasbruket, Kvinna i grönt, Änglarösten, Vinterstaden, Mannen i sjön och Frostnätter.)

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 297
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Han klädde sig i svarta jeans, en vit skjorta och en bekväm kavaj, tog på sig ett par finskor han haft i tre år och tänkte på ställena i centrum som en av dem nämnt.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokbrus, Bokstunder, Boksnoken och Bokbabbel.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påsklunch är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta.

Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin treårige son, och i ett försök att övervinna sorgen har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.

En kall januarikväll kallas polisen till en betongförort i Reykjavik där ett lik hittats mellan höghusen. En mörkhyad, tioårig pojke ligger där framstupa i en blodpöl, fastfrusen i isen. Pojken har stuckits i magen och lämnats att dö i den kalla vinternatten.

När Erlendur och hans kollegor kommer till platsen är pojkens äldre halvbror Niran försvunnen, och man tror att han har med mordet att göra. Det framkommer också att en av lärarna i skolan är känd för att vara en aggressiv rasist, och misstankar riktas mot honom.

Ut ur mörkret och snöyran stiger så småningom en bild av händelser som är ännu dystrare än en vinternatt vid polcirkeln.

Kommentar:
I somras inledde jag en romans med Arnaldur Indridasons deckare om den isländske kriminalaren Erlendur Sveinsson. Nu med femte boken i serien, Vinterstaden, kan man säga att vi utvecklat ett stabilt förhållande. Det är tryggt, jag vet var jag har honom, han levererar alltid, och även om det maler på i samma tempo så har jag inte blivit trött på honom. Spänningen finns fortfarande kvar.

Jag har funderat en del på vad det är som gör att jag fastnat så för Indridasons böcker. Det är något med det karga, mörka och isländska som tilltalar mig. Jag tror att man blir en speciell typ av person när man växer upp och lever på ett isolerat och kallt ställe, må det vara i Norrbotten eller på Island (eller för den delen Shetlandsöarna). Jag känner en sorts samhörighet med de människor som Indridason berättar om, och miljöbeskrivningarna känns i många fall som hemma. Jag känner alldeles extra för de som är otillgängliga och lite svåra att komma in på livet, såna som Erlendur.

Sen har Indridason en fantastisk förmåga att bygga upp stämningar och spänning av i stort sett ingenting. Det är vardagsrealism, grått och brunt och murrigt, och trots att det sällan är nagelbitande spänning så sitter jag ändå som på nålar när jag läser. Jag vet inte hur han gör det, men han lyckas göra det deprimerande och melankoliska spännande som ingen annan.

Vinterstaden är ännu ett exempel på det. Det är riktigt bra, men inte i samma klass som hans bästa, Kvinna i grönt, andra boken i serien.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 302
Utgivningsår: 2007
Första meningen: Det kunde gissa på ett ungefär hur gammal han var men hade svårare att avgöra från vilken del av världen han kom.

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är Bokhora, Bokstunder och Boktoka.

I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon har stenats till döds och hennes rygg bär spår efter piskrapp.

Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet.

Det dröjer inte länge förrän Oslopolisen har en misstänkt gärningsman, men Henning tror inte på deras teorier utan väljer som vanligt att gå sin egen väg. I jakten på svar dras han in i en historia om svartsjuka och hämndbegär, och snart tvingas han inse att hans eget liv är i fara.

Kommentar:
Skendöd är norske journalisten Thomas Engers debutroman, och enligt hans norska förlag är det den bästa deckardebut som de någonsin fått in. Sådana saker kan man ju läsa i pressutskick till och från, men den här gången kan jag nog tro att det stämmer. För det här är riktigt bra!

Att den är så bra beror till största delen på karaktärern Henning Juul, mycket intressant och mycket bra tecknad. Han plågas av skuldkänslor efter den brand som han överlevde, men inte lyckades rädda sin son. Han hemsöks av mardrömmar och har utvecklat tvångstankar att byta batterier i brandvarnaren varje gång han kommer in genom ytterdörren. Han har varit borta från jobbet i två år, och hans praktikant är numera hans chef. Hans exfru har börjat dejta hans nya kollega. Han har inte så många anledningar att vara positiv om man säger så. Det är nästan plågsamt att lära känna honom, men samtidigt vill jag inget hellre än att göra just det.

Själva deckarhistorien hamnar lite i bakgrunden för mig, trots att det är hyfsat spännade med många twister. Henning spanar på i bästa privatdeckarstil och ligger steget före polisutredningen hela tiden, men jag blir inte så engagerad i mordfallet. Det är Henning jag blir engagerad i. Det är han som fascinerar mig, och jag är mycket nyfiken på hur hans karaktär kommer att utvecklas framöver.

Skendöd är första delen av sex planerade böcker, och jag kan inte vänta tills jag får lägga vantarna på bok nummer två. Sista raderna här i Skendöd ger mig rysningar och jag måste bara få läsa mer!

Fakta:

Förlag: Forum Bokförlag
Antal sidor: 345
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Han tror att han är omgiven av mörker.

Finns på Bokus och Adlibris.

Det är en ljus försommarnatt. En kvinna kastar sig in i sin bil, händerna på ratten är blodiga. Med sin lille son i baksätet flyr hon mot den enda trygga plats hon vet: ön Gråskär utanför Fjällbacka.

Ett par dygn senare mördas en man i sin lägenhet. Han var kommunens nyanställde ekonomichef, som efter många år återvänt till sin barndoms Fjällbacka. En skötsam och omtyckt person. Men när polisen i Tanumshede börjar kartlägga hans liv kommer de en rad hemligheter på spåren.

Det visar sig att mannen besökte Gråskär innan han dog. I folkmun kallas ön Gastholmen och har alltid omgärdats av mörka rykten. Det sägs att de döda aldrig lämnar den, och att de har något att berätta för de levande.

Kommentar:
Fyrvaktaren är sjunde boken i Läckbergs Fjällbacka-serie, och som vanligt är det med Patrik och Erica i huvudrollerna.

Jag gillar verkligen Läckbergs böcker, det är enkla, snabblästa deckare utan krusiduller, men jag börjar tröttna på Patrik och Erica. Eller egentligen bara på Erica. Att hon alltid ska lägga näsan i blöt och bry sig är en sak, men när hon till och med följer med sin man när han ska iväg och göra vittnesförhör blir det lite för mycket.

Det verkar som att många anser Fyrvaktaren vara Läckbergs bästa bok, och att den är ett stort lyft från de övriga. Jag som alltid gillat henne håller inte riktigt med, jag tycker den är på samma nivå som tidigare. Möjligen att den är lite mer splittrad. Många personers historier ska berättas och det är många sidospår. Läckberg har också vävt in övernaturliga inslag i berättelsen, något som jag var skeptisk till innan, men det funkade faktiskt riktigt bra. Men hur någon (Södermanlands Nyheter) kan tycka att den krypande spänningen för tankarna till Ajvide Lindqvist och Theorin begriper jag inte alls.

I september kommer bok åtta, Änglamakerskan, och den ser jag mycket fram emot.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 389
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Det var först när hon placerade händerna på ratten som hon såg att de var blodiga.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Annikas litteratur- och kulturblogg, Ninas skrivarlya och Boksnoken.

När studenten Marcus Nielsen hittas död i sin lägenhet tyder allt på att han har begått självmord, men Marcus mamma är övertygad om att han blivit mördad och bönfaller Nackapolisen att gräva vidare. På stationen är situationen redan ansträngd - kriminalinspektör Thomas Andreasson var nära döden ett halvår tidigare då isen utanför Sandhamn brast under hans fötter. Kommer han någonsin att kunna återhämta sig?

Vid polisens undersökning av fallet leder spåren till Korsö militärförläggning utanför Sandhamn, där de hårdföra kustjägarna haft sin bas i decennier. Thomas bästa vän, Sandhamnsbon Nora Linde, blir tillfrågad om hon kan ta reda på mer om Korsös hemligheter. Nora har just gått igenom en svår skilsmässa och välkomnar chansen att få tänka på annat. Kort därefter dör ytterligare en man som har kopplingar till Korsö. Finns det något i det förflutna som inte får komma i dagen?

Kommentar:
Det här är fjärde boken i Viveca Stens Sandhamnssvit, och den följer mallen från de tre tidigare. Jag tyckte mycket om första boken I de lugnaste vatten, tyckte att tvåan I den innersta kretsen var lite sämre, och tredje boken I grunden utan skuld var och är den bästa av dem. I natt är du död är ett kliv bakåt och en liten besvikelse.

Det är fortfarande en helt okej deckare, jag gillar skärgårdsmiljöerna och att följa Nora och Thomas. Men själva deckarhistorien griper aldrig riktigt tag i mig. Slutet känns för abrupt och stressigt, det blir aldrig någon riktigt rafflande upplösning utan bara en liten fjutt.

Jag ser fram emot nästa bok från Sandhamn, och hoppas på att Viveca Sten toppar formen då!

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 376
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Plaskandet fick honom att tänka på barn som leker i ett badkar.

Finns på Bokus och Adlibris.