Något av det allra roligaste jag läst i mitt liv är de båda första böckerna om Adrian Mole: The secret Diary of Adrian Mole aged 13 3/4 och The Growing Pains of Adrian Mole. Jag är osäker på de svenska titlarna, men det är på svenska jag läst dem, någon gång i högstadieåldern.

Någonstans på vägen från högstadiet fram till idag så har jag tappat bort Adrian. Jag visste inte att Sue Townsend fortsatt skriva om honom, ända in i vuxenåldern. I år är det 30 år sedan första boken om antihjälten Adrian Mole kom ut, och det firas av Penguin med nyutgåvor av alla de åtta böckerna. Jag vågar mig inte riktigt på en omläsning av de tidigaste böckerna, jag vill behålla dem i minnet som de roligaste jag läst, och vill inte riskera att jag tycker annorlunda idag. Men jag har införskaffat de tre senaste böckerna om Adrian: The lost diaries of Adrian Mole 1999-2001, Adrian Mole: The Prostrate Years och Adrian Mole and the Weapons of Mass Destruction.

The lost diaries.. är egentligen en sammanställning av krönikor som tidigare publicerats i The Guardian, här alltså samlade i bokform. Adrian är nu lika gammal som Jesus var när han dog, och lever ett ganska misslyckat liv får man väl lov att säga. Inget jobb, ensamstående pappa till två pojkar, en kal fläck på huvudet, hypokondriker, otur i kärlek, fortfarande opublicerad författare och fortfarande hopplöst förälskad i Pandora, som i sin tur klättrar snabbt på den politiska karriärstegen och inte alls bryr sig särskilt mycket om Adrian förutom när hon behöver något. Adrians mamma är förresten omgift med Pandoras pappa, och Adrians pappa är omgift med Pandoras mamma. Ja, ni hör ju...

Att läsa den här boken är en tidsresa bakåt till tiden runt millenieskiftet, det handlar om galna kosjukan, Becks och Posh, 11 september och så vidare. Det name-droppas massor av brittiska kändisar, politiker och Big Brother-personligheter som jag tyvärr inte har någon större koll på, jag tror en del lustigheter går förlorade eftersom jag inte fattar allt.

Men det är ändå riktigt rolig läsning, Townsend skriver med humor och satir, och Adrian är som vanligt Adrian. Här finns massor av obetalbara scener och kommentarer, men det är ingen komisk fullpoängare. Jag vet inte om boken är något splittrad för att den egentligen inte skrevs som en sammanhängande historia, eller om det är just så här som böckerna om Adrian Mole är? Fortsättning följer, då jag nu tar mig an nästa bok Adrian Mole: The Prostrate Years.

Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2012 (2009)
Första meningen: These diaries were lost when I moved from my modest council estate home back to my parents' equally modest home in Ashby de la Zouch.

Finns på Bokus och Adlibris.

Chloe behöver verkligen semester. Hon är så trött på att sy bröllopsklänningar och hennes man är deprimerad efter neddragningar på företaget där han jobbar. Då erbjuder hennes rike vän Gerard att låna ut sitt sommarhus i Spanien – perfekt!

Hugh är olycklig. Hans fru ägnar sig åt shopping och renovering och han får arbeta hårt för att ha råd med allt. Han har nästan aldrig tid att umgås med sina barn och känner dem inte alls. Sådan tur att hans vän Gerard har erbjudit dem att låna ett hus i Spanien så att han kan vila ut.

Båda familjerna anländer till sommarhuset och får en chock. Gerard har dubbelbokat dem. Besvärat försöker de komma överens, men spänningarna stiger i värmeböljan. Vem får ihop det med vem och vilka har ett förflutet tillsammans?

Jag föll som en fura när jag läste McNamaras From Notting Hill with Love... Actually och kastade mig genast på hennes följande bok, Breakfast at Darcy´s.

Det handlar om Darcy McCall som får ärva en hel ö när hennes gamla moster dör. Tara, som ön heter, är en karg och vindpinad liten ö utanför Irlands västkust där Darcy som barn tillbringade många somrar och skollov tillsammans med mostern. Men nu är ön öde och övergiven.

I testamentet står det att Darcy måste bo på Tara ett helt år, och hon måste också övertyga 15 människor om att flytta ut dit och starta ett litet samhälle. Först då blir ön och hela arvet hennes.

Så ett projekt drar igång. Det måste byggas bostäder, raggas folk, fixas med ström, vatten och avlopp, och få till någon form av struktur och levnadsstandard. Advokaten Niall hoppar på tåget, liksom Darcys bästa vän Roxi. Byggentreprenören, den lite buttre Dermott och vagabonden, den snygge Connor är två män som blir viktiga för Darcy. Och så finns också Eamon på Tara, den gamle enstöringen är öns enda bofasta.

Jag gillar idén och upplägget av historien, den följer inte den vanliga chicklit mallen. Även om Darcy från början är en ganska typisk huvudperson: ytlig, märkesfixerad, mediajobbande storstadstjej, så förändras allt det när hon kommer till Tara.

Jag tycker också om miljön, jag dras till karga och isolerade platser (hej Ann Cleeves och Arnaldur Indridason), så själva storyn kändes som att den var skriven just för mig. Jag tycker inte att den här boken är lika bra som McNamaras förra, den småsegar sig lite ibland. Jag gillar inte heller omslaget eller titeln, jag tycker inte att de stämmer överens med innehållet. Men det är fortfarande riktigt bra chicklit som är bättre än genomsnittet.


Fakta:
Förlag: Sphere
Antal sidor: 438
Utgivningsår: 2011
Första meningen: I've always liked funerals.

Finns på Bokus och Adlibris.

Finding Mr Flood är ytterligare en bok jag köpte med mig hem från Dublin. Jag hittade den på ett bord med rekommenderade titlar hos Hodges Figgis, där den låg tillsammans med flera andra böcker som jag läst och tyckt om. Ett gott tecken.

Evie Taylor lever ett anonymt och osynligt liv som "lagertjej" på Hardy's, ett anrikt varuhus som har sina bästa dagar bakom sig. Kunderna sviker och väljer hellre nya, fräscha ställen på trendiga butiksgatan.

Det är veckorna innan jul, och det ryktas om att Hardy's ska säljas. Evie sätter en plan i verket för att vända på siffrorna. Hon har tre veckor på sig att åstadkomma ett mirakel.

Och det är lite av en modern saga kan man kanske säga. Det handlar om att ta tillbaka julen från det kommersiella och istället fokusera på tradition och nostalgi. Historien har såna förutsättningar som borde tilltala mig, men jag blir inte så imponerad.

Främst, för att jag inte tycker särskilt mycket om Evie. Hon är så självutplånande och samtidigt så driftig, och de bilderna går inte ihop. Hon har jobbat på Hardy's i två år, och kollegorna vet inte ens vad hon heter. De kallar henne Sarah efter hennes företrädare, och hon bryr sig inte om att rätta dem. Sen träffar hon en tjusig amerikan som tror att hon är Carly, en tjej som är assistant manager på modeavdelningen och som Evie avundar, och hon börjar dejta honom, som Carly. Jag förstår inte varför hon inte berättar vem hon är och vad hon heter. Och samtidigt lyckas hon locka tillbaka alla kunder till Hardy's med hemliga nattliga omskyltningar och ombyggnationer på olika avdelningar. Det blir lite för otroligt och ologiskt, till och med för mig.

Men inte är det dåligt, det är bara inte så bra som det hade kunnat bli och som jag hade förväntat mig. Boken är förresten skriven i presens, något som jag oftast stör mig på, men här funkar det faktiskt riktigt bra. En halvbra chicklit, läsvärd men ingen höjdare, och den hade mått bra av att kortas en hel del. Och jag tror att historien skulle passa mycket bättre som film än bok.

Fakta:
Förlag: Simon & Schuster
Antal sidor: 492
Utgivningsår: 2011
Första meningen: I gaze out of my bedroom window into the dark winter morning as the snowflakes fall softly outside.

Finns på Bokus och Adlibris.

Huvudpersonen Scarlett är en dagdrömmare och romantiker som älskar film och önskar att verkligheten vore lite mer som på vita duken. Hon mer än önskar det, hon är övertygad om att det faktiskt är möjligt att leva sitt liv som på en film, och få det där perfekta och lyckliga "happily ever after".

Hennes fästman David, liksom hennes pappa, tycker att hon borde leva mer i verkligheten och inte vara så mycket uppe i det blå. Hennes bröllop närmar sig, kan hon inte fokusera lite mer på det? David är ju den perfekta mannen för henne, eller?

När hon får chansen att tillbringa en månad i Notting Hill som husvakt så tar hon den direkt. Hon planerar att återvända hem med en lång lista som bevis på att saker som "bara" händer på film faktiskt även händer vanliga människor i vanliga livet. Hon vill bevisa för sig själv och sin familj att det är möjligt, och både medvetet och omedvetet lyckas hon återskapa massor av filmscener från filmer som Notting Hill, Love Actually, Bridget Jones dagbok, Pretty Woman, The Holiday och många fler.

Hon träffar nya vänner, hon blir attraherad av sin granne Sean som är både irriterande och charmerande. Hon börjar leta efter sin försvunna mamma och plötsligt är hon indragen i sin alldeles egna romantiska film.

Och det är en helt oemotståndlig och charmig historia. Det är ett skamlöst frossande i filmreferenser och klyschor, men det är alldeles, alldeles underbart. Det sänder lyckorysningar genom hela kroppen. En perfekt bok att koppla av med mitt i höst-vinter-mörkret och julstressen, helt omöjlig att lägga ifrån sig och jag önskade att den aldrig skulle ta slut.

Boken innehåller också extramaterial med en guide till Notting Hill, ett film quiz, och lite kuriosa om några av Scarletts favoritfilmer.

Fakta:
Förlag: Sphere
Antal sidor: 439
Utgivningsår: 2010
Första meningen: I didn't feel much like Julia Roberts as I emerged from the hot and crowded London underground.

Finns på Bokus och Adlibris.

Mo Battle ska fylla femtio och är mamma till två hormonstinna tonåringar. Sjuttonåriga dottern Dora anklagar Mo för typ ALLTING, och Peter, 16 år, känner att han faktiskt är lika underbar som sin hjälte Oscar Wilde. Och så är det pappa, som … tja, bara är pappa.

Hursomhelst, Mo har en kris. Hon är på väg att göra något ovanligt galet och själviskt, något som kommer att få hela familjen att balansera på avgrundens rand. Kommer familjen att falla? Eller kommer de, när det verkligen gäller, att finnas där för varandra?

Kommentar:
En liten smula underbar gör mig faktiskt en liten smula besviken. Det verkar som att "alla" älskar den här boken, men det gör inte jag. Jag tycker den är okej, men inte mer än så. Mitt största problem är att den känns så konstruerad. Huvudpersonerna är karikatyrer och inte karaktärer, vilket i sig inte behöver vara ett fel, men här funkar det inte eftersom de inte ens intresserar mig. Mo är för irriterande och självupptagen och Dora är alldeles för barnslig och fjortisaktig för att vara 18.

Jag stör mig också på formen, att den är skriven i någon typ av dagboksform av de tre huvudpersonerna parallellt: mamma Mo, dottern Dora och sonen Peter/Oscar.

Underhållande visst, rolig nja, smårolig men jag skrattade inte en enda gång. Det är ungefär samma känsla som att äta en päronsplitt, helt okej men inte direkt en marängswiss.

Fakta:
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 520
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Min mamma är utan tvekan ett totalt satans jävla äckligt puckorövhål i typ världsklass.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Erikas bokprat, Bokhora, Eli läser och skriver, Böckerx3, och Enbokcirkelföralla.

Den här boken hittade jag på ett bord med utvalda topptitlar hos Hodges Figgis under min Dublinresa, och jag fastnade både för det och för det höstiga och fina omslaget.

Audrey är konstlärare och ska hålla i en kvällskurs för nybörjare, där deltagarna ska lära sig att teckna människokroppen. Hela boken utspelar sig under de sex höstveckor som kursen pågår, en kurs som kommer att förändra livet för samtliga deltagare.

Bland kursdeltagarna finns Anne, vars man precis har lämnat henne. Hon övertalas att följa med sin svägerska Meg på kursen. Meg som precis startat upp en förskola och behöver något att koppla av med. Megs vän Fiona, nygravid lärare, följer också med. Där finns också Zarek, den polske invandraren, som inte kunde motstå att anmäla sig trots att han egentligen inte har råd. Och Irene, som verkar ha den perfekta familjen och det perfekta livet, men det är något som inte stämmer. Och så den siste deltagaren James, som egentligen inte heter James, nyinflyttad till Carrickbawn och deltagare på kursen eftersom det var den minst dåliga av de kurser som fanns tillgängliga på tisdagarna. Och så finns Jackie där, som tar jobbet som nakenmodell för att tjäna ihop pengar till ett Wii åt sin son. Dessutom är det ett par andra personer vi får följa; den buttre Michael som äger den djuraffär där Audrey köper en hundvalp, och Carmel och Barry som kanske eller kanske inte är Michaels svärdotter och barnbarn.

Puh, det är många karaktärer och livsöden, och ändå har jag inte räknat upp alla. Det är väldigt många att hålla reda på, det blir lite rörigt till en början och tog ett tag för mig att komma in i historien. Vissa karaktärer är bättre tecknade än andra, men det som faktiskt fascinerar mig är att Roisin Meaney lyckas så bra med att få liv i dem allihopa. Det är en välskriven och smart historia som ständigt växlar berättarröst och snyggt pusslas ihop. Ett par sidohistorier hade hon kanske kunnat stryka, alternativt skriva en tjockare bok, så hade det blivit ännu bättre. Slutet var också lite väl hastigt.

Jag får lite vibbar av filmen Love actually när jag läser, det här med främlingar vars vägar korsas eller har okända kopplingar, och det här skulle säkert göra sig riktigt bra som film.

The things we do for love är varm och härlig feelgod-läsning, en perfekt bok att kura ihop sig med i höstrusket. Det är inte en flamsig och ytlig historia, även om omslaget signalerar lättsam chick-lit, utan det är ganska mycket allvar, sorg och tunga ämnen. Men en fin historia. Varm och fin.

Fakta:
Förlag: Hachette Books Ireland
Antal sidor: 362
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Three unconnected events took place on the morning of 21st September, which fell that year on a Friday.

Finns på Bokus och Adlibris.

Stockholm. Nadja har längtat efter barn i hela sitt liv, men inte träffat den rätte. Men nu, när hon närmar sig 45 och fortfarande är barnlös singel så bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken. Kosta vad det kosta vill.

Missångerträsk. Lotta har fått nog. Hon och Magnus har inte legat med varandra på över ett år. Nu ska de åka till Paris och ta in på hotell, rädda äktenskapet och prova alla former av sex som de inte har testat hittills.

Två systrar, en innerstadsstockholmstjej och en småbarnsmamma i Lappland gör en hemlig överenskommelse om att hjälpa varandra. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig.

Kommentar:
Nej, det går inte som de har tänkt sig. Det blir förvecklingar, missförstånd och oväntade händelser. Precis som det ska vara när det är Martina Haag som skrivt boken.

Jag älskar Martina Haag. Älskar, älskar, älskar! Hon är en av få svenska författare som kan skriva så här roligt och underhållande, det är bara hon och Emma Hamberg som lyckas med det i sin genre.

Det här är en riktig humörhöjare, fantastiskt rolig, förutsägbar javisst, men det spelar ingen roll. Jag tänker film hela tiden när jag läser, och jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi får se Glada hälsningar från Missångerträsk på vita duken.

Det enda jag inte tycker om med Haags böcker är att de är alldeles för snabblästa, alternativt att hon kommer ut med nytt alldeles för sällan. Jag vill ha mer!

Fakta:
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 288
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Saker som jag trodde stenhårt på när jag var liten (men som nu, vid 44 års ålder, inte känns lika självklara längre):

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Boktokig, BokMamma och Angos bok- och filmblogg.

Alexandra Potter blev direkt en favorit hos mig när jag tidigare i sommar läste hennes You're The One That I (don´t) Want. Jag blir lika förtjust i Calling Romeo, det här är riktigt bra chick-lit.

Juliet är 30 år, jobbar på reklambyrå och lever tillsammans med sin pojkvän Will sen några år tillbaka. Allt börjar gå på rutin. Han somnar på soffan på kvällarna, strör smutstvätt omkring sig, och romantiken är helt försvunnen.

När Will så glömmer deras dejt på Alla Hjärtans dag samtidigt som Juliet blir neddränkt av en förbisusande sportbil tror hon att hennes kärlekssliv inte kan bli värre. Men det kommer att bli mycket mer komplicerat.

Föraren av sportbilen, Sykes, visar sig vara den nya stjärnan på en konkurrerande reklambyrå. En snygg och spännande man som börjar uppvakta henne och skämma bort henne. Men är han värd att riskera allt för?

Det finns en hel del likheter mellan den här boken och den förra jag läste, jag vet inte om det alltid är så eller om det slumpade sig i just de här historierna. Men båda involverar en spännande man, och en småtråkig man, en excentrisk väninna med judiskt påbrå, och en resa till Italien. Det känns ändå inte som en upprepning då historierna är olika i övrigt, men om det är ett genomgående tema i hennes böcker kanske det kan bli aningens tröttsamt.

Det är både roligt och känslosamt att följa Juliet och hennes val. Hon handlar och resonerar inte nödvändigtvis som man ska, men som man kanske gör, även om många nog låter det stanna vid just tanke och inte handling. Alla turer hit och dit gör läsningen till en underhållande resa och jag tänker bara "filmmanus" hela tiden. Att det skulle bli en utmärkt romantisk komedi är jag övertygad om.

Fakta:
Förlag: Hodder & Stoughton
Antal sidor: 369
Utgivningsår: 2010 (2002)
Första meningen: How would you feel if you were stood up?

Finns på Bokus och Adlibris.

När Lucy är 18 år träffar hon Nate i Venedig, och hon vet direkt att han är Den Rätte. De kysser varandra under Suckarnas Bro vid solnedgången, vilket enligt legenden betyder att de kommer vara sammanlänkade för evigt.

Maggie Ryan kan inte låta bli att para ihop olika personer eller matcha saker. Eftersom hon har tre snygga och smarta singeldöttrar som fortfarande är singlar så bestämmer hon sig för att sammanföra dem med varsin passande partner. Men hennes projekt visar sig mycket svårare än hon först trodde.