Direkt efter high school drog Pamela till Hollywood och den vibrerande musikgatan The Strip - platsen där ALLA rockstjärnor rumlade runt. Det var slutet av 60-talet och droger, frisläppt sex och rockmusik blev hennes livsstil.

De följande tio åren delade hon säng med Mick Jagger, Jimmy Page, Keith Moon, Waylon Jennings, Jim Morrison och många fler. Hon utnämndes till "Drottningen av The Strip", åkte med på Led Zeppelins turnéer, levde passionerat med skådisen Don Johnson, spelade i tjejbandet GTO's och nobbade själva Elvis Presley. Hon var kompis med Frank Zappa, Captain Beefheart och Gram Parsons. Pamela Des Barres befann sig hela tiden i händelsernas centrum under den mest omvälvande eran av rockhistorien.

Kommentar:
Det går verkligen inte att läsa den här sortens böcker på svenska, det blir så töntigt och fel och ger absolut inte samma läsupplevelse. Men jag ska försöka bortse från det, liksom jag ska försöka bortse från det usla val av typsnitt som boken satts i, när jag sammanfattar mina tankar.

Pamela des Barres har närmast kultstatus i vissa kretsar, som den mest kända groupien genom tiderna. Hennes "meritlista" är lång och innehåller namn som Mick Jagger och Jimmy Page. Många har hyllat henne som feministikon, och hon framhåller gärna själv hur självständig och jämlik hon var, hur hon fungerade som en musa och inspirationskälla. Men det finns också en annan sida. Gång på gång blev hon förälskad i någon musiker som hade roligt med henne ett tag men sedan krossade hennes hjärta. Det är stundtals lite sorgligt att läsa om hur hon syr deras kläder, städar och diskar och passar upp, och hela tiden behagar, samtidigt som hon stolt tänker saker som "nu skulle minsann mina gamla skolkompisar som är gifta och har tre ungar se mig bla bla".

Det är inte en snaskig bok, även om baksidestexten ger sken av det, utan alla hennes möten skildras ganska respektfullt. Jag tycker inte att hon hänger ut någon. Det är intressant att läsa om musikscenen på 60- och 70-talen, även om jag gärna hade sett att musiken fick ta större plats, med ännu mer anekdoter och berättelser om alla hon träffade. Det verkar som att hennes stora kärlek och besatthet alltid var "stjärnorna", för att de var idoler och "heta", och inte att hon i första hand älskade deras musik och ville hänga med dem för att hon var ett fan. Det handlade inte heller om erövringar, att bocka av namn på en lista, utan det handlade mer om kärlek tror jag. Hon ville bli sedd och älskad.

Det är en läsvärd historia, och man kan inte annat än tycka om Pamela efter att ha läst hennes berättelse. Skör, men stark. Jag tänker också på hennes föräldrar, vad de egentligen tänkte om sin vilda dotter. Det framgår inte så mycket i boken, men på slutet finns några rader där Pamela tackar sin mamma för att hon lät Pamela vara sig själv, varpå mamman svarar "Men är det inte det som är meningen?". Det är något att ta till sig som förälder.

Boken kom ut första gången 1987. Den här utgåvan har försetts med flera P.S och efterord från 1988 och 2005.

Fakta:
Originaltitel: I'm with the Band: Confessions of a Groupie
Förlag: Reverb
Antal sidor: 387
Utgivningsår: 1987 (2009)
Första meningen: Av hela mitt hjärta vill jag tacka min rara mamma för kärlek, änglalikt tålamod och för att hon inte har kvävt min själ.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora.

"Det var bättre förr" konstaterar Anders Tengner i efterordet till den här boken, och det är också den tanken som slår mig hela tiden när jag läser. Det klimatet som rådde, öppenheten, lättillgängligheten, möjligheten att komma nära artisterna utan ett stort management som står ivägen.. vilken drömtillvaro!

Anders Tengner har varit en stor del av min, och många andra 70-talisters, uppväxt. Jag lusläste hans reportage i OKEJ, var avundsjuk på alla idoler han träffade, och drömde om att själv bli rockjournalist en dag. (Blir ni nyfiken på denna bok bör ni också kolla in Boken om OKEJ.)

Det är imponerande vad han har varit med om, och det är så roligt att han grävt i sina minnesbankar och förråd för att sammanställa delar av allt detta. Det är minnen, utdrag från intervjuer, både tidigare publicerat och opublicerat material, och exempelvis finns hela den beryktade Svar Direkt-debatten om W.A.S.P återgiven, vilket bjuder på många skratt. (Allt kanske inte var bättre förr, trots allt...)

Anders Tengner är i grund och botten ett fan, inte en journalist, och det är det som gjort honom så unik och respekterad. Hans intresse för och kunskap om banden och musiken ledde till att banden tog honom på allvar, ofta rådfrågade honom och i många fall också blivit personliga vänner. Anders har blivit hembjuden till dem, haft dem hemma hos sig, barnvaktat deras barn, namngett låtar, sparkat bandmedlemmar och så vidare. Och den betydelse han haft för att sprida hårdrocken i Sverige kan inte nog understrykas.

Boken består av 17 kapitel, vart och ett dedikerat till ett band/artist. De bästa kapitlen är The Runaways (där allting började), Kiss och Deep Purple-familjen med Whitesnake, Rainbow, Ian Gillan och Glenn Hughes. Inte för att de är mina favoritband, tvärtom, utan för att det är dem som Anders har mest att berätta om. Det är snudd på fantastisk läsning.

Alice Cooper har skrivit bokens förord. Det är stort.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 458
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Sweden wasn't a huge market for Alice Cooper until Anders Tengner helped break us there.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Hellre barfota än boklös och Jag och böcker.

Innan jag läste Min Booky Wook, som är Russell Brands självbiografi, hade jag rätt dålig koll på vem han egentligen är och vad han har gjort. För mig har han mest varit den snygge (OBS så länge han har skägg!) stand-up komikern som dejtat Kate Moss och gift sig med Katy Perry.

Men han har förstås en historia att berätta. Med en mamma som drabbades av cancer tre gånger under uppväxten, en styvpappa han inte kom överens med, och en pappa som introducerade sonen, barnet, i porr och prostitutionsvärlden så är det förstås klart att det satt sina spår.

Hela hans liv verkar ha bestått av lika delar ambition och självdestruktivitet, en drivkraft och en talang som gett honom fantastiska jobb och karriärmöjligheter, och så en destruktiv sida som gjort att han fått sparken gång efter gång på grund av sina upptåg. Världen han beskriver är en dekadent värld, med droger och sex, heroin, crack och prostituerade, och trots att det är både äckligt och vidrigt så berättar han med en sådan distans och ironi att det blir underhållande att läsa om. Komiker som han är så kan han förstås berätta händelser och anekdoter på ett roligt sätt, men när man läser mellan raderna så är det istället sorg och svärta man ser. Hur tragiskt allt är, egentligen. Hur han använder sig av humor för att dölja sina tillkortakommanden. Hur han hela tiden testar gränser och saboterar för sig själv.

Russell Brand är en sån där karismatisk personlighet som man både älskar och hatar på samma gång. Han gör något helt galet men är samtidigt så charmerande och ursäktande att man förlåter honom. Och det är nog anledningen till att han befinner sig där han är idag, och inte död eller hemlös som så många andra av hans missbrukarvänner. Jag älskar den excentriska sidan av honom som tar sig uttryck i att han exempelvis under några månader hade en mus boendes i sitt hår.

Det här är en ärlig och uppriktigt berättad biografi, brutalt ärlig, han döljer ingenting. Verkligen ingenting. Och det är väl hans testa gränser-personlighet som är anledningen till det: "Om jag skriver det här vad blir reaktionen då?". Min Booky Wook slutar 2005, innan det stora karriärgenombrottet sker. Det får vi läsa om i uppföljaren som helt logiskt heter Booky Wook 2. Den finns än så länge inte översatt till svenska.

Fakta:
Förlag: Basil
Antal sidor: 343
Utgivningår: 2011
Första meningen: Morgonen den första april 2005 vaknade jag på ett behandlingshem för sexmissbrukare i en förort utanför Philadelphia.

Finns på Bokus och Adlibris.

Så var det dags för tredje Guns'N'Roses medlemmen att ge ut sin självbiografi, basisten Duff McKagan. Tidigare har Slash och Steven Adler berättat om sina liv, och gjort det mycket bra, men Duff gör det faktiskt ännu bättre. Det här kan faktiskt vara den allra bästa rockbiografi jag läst. Och det av flera skäl.

Jag brukar annars hålla Mötley Crües Dirt och Nikki Sixx Heroin Diaries som mina favoriter, men det finns en väsentlig skillnad mellan de två och It's So Easy. De förstnämnda är skrivna av pojkar. Den här är skriven av en man.

Det är imponerande att han har skrivit boken själv, det finns ingen medförfattare som tar åt sig en del av äran och omslagsutrymmet, men han har hela tiden haft ett nära samarbete med sin redaktör Tim Mohr. Duff har de senaste åren skrivit kolumner i Seattle Weekly och Playboy, så han är ingen nybörjare när det kommer till skrivande. Men att gå från det till att åstadkomma en sådan här välskriven bok är imponerande. (Bara att överhuvudtaget vara vid liv, kunna skriva en bok, och dessutom tagit universitetsexamen i ekonomi är för övrigt imponerande).

Duff berättar om sitt liv, uppväxten i Seattle, tiden i L.A. före och efter genombrottet med GNR och förstås missbruket. Kokain och crack i all ära, men alkohol var hans stora problem. Han drack kopiösa mängder, 1 gallon vodka (=3,7 liter) om dan. En flaska vin var som att dricka ett glas vatten. Och så blanda det med diverse piller för att dämpa ångest, undvika panikattacker, kunna stå på scen, kunna leva. Självklart tar kroppen stryk, och i Duffs fall blev det riktigt illa 1994, när hans bukspottskörtel brast med våldsamma smärtor, skador på intilliggande organ, och en önskan om att bara få dö. Det som verkligen fick honom att komma till insikt var att se sin parkinsonsjuka mamma oroligt vaka vid sjukbädden. Det borde vara tvärtom, han borde vara där för henne och inte tvärtom.

Men att vända sitt liv och bli av med ett missbruk är inte det lättaste. Och här börjar en resa som är fascinerande att ta del av. Han blir nu en manisk cyklist istället, tillbringar i princip all sin vakna tid med att cykla, på gatorna, i terrängen, och han börjar träna kampsport. Allt för att hålla sig sysselsatt. Det är riktigt intressant att läsa om hans personliga utveckling, hans nya liv med universitetsstudier och familj, och hans fortsatta musikkarriär med Loaded och Velvet Revolver.

Det som också utmärker den här boken är att det är inget trash talk. Inget nedsättande om bandmedlemmar eller managers eller flickvänner, som annars är brukligt i den här sortens böcker. Han dömer ingen. Även om han exempelvis kritiserar Axl många gånger, tex hans sätt att aldrig komma i tid till konserterna, så är han lika snar med att kritisera sig själv, han själv satt bara och drack i sin loge och adresserade aldrig problemet, ingen gjorde det. Och det krävs en sympatisk människa och en ödmjuk person att kunna inse att det alltid finns två sidor av samma mynt. Inget är svart eller vitt. Ett av mina favoritställen i boken är för övrigt när Duff stöter på Axl på ett hotell i London och det har gått 13 år utan att de pratat med varandra. Det är riktigt minnesvärt.

Här finns heller inget poserande, han verkar närmast generad vid att bli omnämnd som rockstjärna, och det är inte heller en tyck-synd om mig attityd (som i förra bandkollegan Steven Adlers biografi). Det är inte heller ett onödigt vältrande i snaskigheter. Det är en ärligt berättad historia, en känslosam och gripande berättelse, skriven med en stor portion humor och självdistans. Och så ett riktigt snyggt omslag.

Jag skulle kunna fortsätta mina hyllningar bra mycket längre, men jag avslutar med att befästa mina ord från första stycket - It's So Easy är nog den allra bästa rockbiografi jag läst. Den är så jäkla fenomenalt bra, läs den!

It's So Easy har redan hunnit komma ut på svenska, men som vanligt så rekommenderar jag att läsa rockbiografier på engelska.

Fakta:
Förlag: Touchstone Books
Antal sidor: 384
Utgivningsår: 2011
Första meningen: My friends and old band members may remember some of the stories I recount differently than I do, but I have found that all stories have many sides.

Finns på Bokus och Adlibris.

Fay Weldon skriver som hon lever - utan en tanke på att bli omtyckt. Hennes frispråkighet och vassa penna har genom åren skaffat henne mängder av beundrare och en och annan motståndare.

Nu vänder hon blicken mot sig själv och tar oss med på en resa som startar 1931. Vi följer henne som barn i Nya Zeeland, som ung och fattig i London, som ogift mor, som fru, älskare, författare, feminist och antifeminist. Under sina åttio år är det få ämnen Weldon inte har berört, få strider hon inte utkämpat.

Kommentar:
Det hör inte till vanligheterna för mig att läsa en självbiografi av en person som jag inte känner till särskilt väl. Jag vet så klart vem Fay Weldon är, men jag vet ingenting om henne, annat än att hon är författaren bakom En hondjävuls liv och lustar och en mängd andra böcker. Att hon är en intressant personlighet hör också till det jag lyckats snappa upp om henne, och det bekräftas med råge när man läser den här boken.

Det är ett fascinerande liv hon levt. Det är tvära kast, en hel del fattigdom och svårigheter, och alltigenom en bohemisk uppväxt. Barndomen, 30- och 40-talets krigsår, tillbringades på Nya Zeeland. Föräldrarna separerar tidigt och hon och systern överges växelvis av båda föräldrarna. 1946 flyttar hon med syster, mor och mormor till England och kommer till ett sargat och grått land märkt av kriget.

Fokus ligger hela tiden på det personliga planet, hennes släkt och familjeförhållanden, hennes relationer, och inte på hennes karriär. Det gör absolut ingenting eftersom det är en verkligt intressant familj hon kommer ifrån. Släkten har umgåtts i konstnärskretsar och det är mycket name-dropping av kända författarnamn och kulturpersonligheter. Boken slutar på 60-talet, innan hennes författarskap tar fart. Men vi får ta del av allt det som händer på vägen fram till att hon blir Fay Weldon. En ärlig och avslöjande berättelse väl värd att läsas.

Det negativa med boken är bilderna som ligger infällda här och var på sidorna. Det är usel kvalité, och det hade varit mycket bättre att göra en mittensektion på blankt papper som är lämpligt för fotografier, så som det vanligen är i biografier.

Fakta:
Förlag: Massolit Förlag
Antal sidor: 426
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Jag längtar efter domedagen när intrigerna i våra liv prydligt kommer att knytas samman och alla gåtor får sin förklaring och vi förstår hur det hela hängde ihop.

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är Eli läser och skriver, Enbokcirkelföralla, Spetsig, Marmeladkungen och Påhittade nöjen.

"När jag förlorade all min frihet och därmed allt som betydde något för mig; när jag tvingades bort från mina barn, min mor, mitt liv och mina drömmar; när jag kedjades fast vid ett träd med ett hänglås om halsen utan att kunna röra mig, utan att kunna resa mig eller sätta mig, utan att ha rätt att tala eller tiga, dricka eller äta, utan rätt att ens utföra kroppens allra mest grundläggande behov; när jag tvingades in i den mest kränkande situation man kan tänka sig behöll jag i alla fall den dyrbaraste av alla friheter som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig: den att bestämma vem jag ville vara."

Ingrid Betancourts berättelse om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan är en av de mest välskrivna och fängslande biografier jag läst. Det är lika mycket en spännande äventyrsroman som ett intressant psykologiskt porträtt av en människa som berövats sin frihet och all kontakt med omvärlden.

Ingrid Betancourt var mitt uppe i sin valkampanj som partiledare för det gröna partiet, när hon kidnappades av den colombianska FARC-gerillan 2002. Hon förblev deras fånge i nästan sex och ett halvt år, 2 321 dagar.

Jag imponeras av Ingrids mod, hennes integritet, hennes förmåga att behålla sin värdighet under de svåra förhållanden som hon befann sig i. En stor del av fångenskapen tillbringade hon fastlåst med en kedja runt halsen, levde under koncentrationslägerliknande förhållanden, och tvingades delta i många långa marscher tillsammans med gerillasoldaterna genom Amazonas regnskogar.

Jag imponeras också av hennes mor som oförtröttligt kämpade för sin dotters frihet, och bland annat talade till Ingrid i radio varenda vecka, i det speciella program där anhöriga till gisslan får framföra hälsningar.

Men alla är inte imponerade av Ingrid eller hennes berättelse. Hon har fått kritik från några av sina medfångar, bland annat från de tre amerikaner som författat boken Out Of Captivity om sin tid hos FARC. Det är främst en av männen, Keith Stansell, som går hårt ut mot Ingrid genom att kalla henne arrogant, självisk, särbehandlad och att hon många gånger behandlade dem värre än vakterna. Ingrid tar också upp de dåliga sidorna hos sig själv - och andra - i sin bok, och jag upplever inte att hon på något sätt förskönar sig själv och förminskar andra. Det var svåra förhållanden för alla, som plockar fram det allra sämsta hos vilken människa som helst. Utan att ha läst Keith Stansells version så tror jag inte att hon var värre än någon annan. Ingrid är en stark, intelligent och verbal kvinna, en personlighet som många män har svårt för. Hon är värd all respekt efter det hon gått igenom, liksom även Keith Stansell och alla övriga som varit (och ännu är) i FARC:s händer.

Det boken inte berättar är allt det som hände efteråt, när hon blev fri och hennes make mötte henne på flygplatsen med orden "Kan jag få bo kvar i din lägenhet?". Maken, som sedan blev ex-man, kräver nu också del i intäkterna från hennes bok. Det hade varit intressant att få läsa mer om mötet med verkligheten, skilsmässan, barnen som hunnit bli vuxna under hennes frånvaro, och anpassningen till ett liv i frihet. Men det känns som att det är en helt annan historia.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 616
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Beslutet att fly var fattat.

Finns på Bokus och Adlibris.

Jillian är 18 år, studerar teater, och försörjer sig genom att arbeta som strippa på en bar i New York. Kvällarna på strippklubben leder till eskortverksamhet och snart därpå ett högst udda jobberbjudande: tillsammans med några andra unga kvinnor får hon chansen att åka till Brunei för att leva och bo hos sultanens yngste bror, prins Jefri.

Väl på plats möts hon av ett äkta harem och ett överflöd av festligheter, lyx och intriger. Men det visar sig snart att prinsen, som spenderar en förmögenhet i form av juveler och flärd på sina kvinnor, inte är sen med att utnyttja den makt han har över dem.

De två tänkta veckorna blir till ett år och Jillian blir alltmer involverad i en ondskefull kamp om prinsens uppmärksamhet.

Kommentar:
Harem är Jillian Laurens sanna berättelse om sitt liv och sin tid som lyxprostituerad i Brunei. En berättelse inifrån ett harem låter som att det skulle kunna vara en riktigt spännande historia, eller en uppseendeväckande, eller åtminstone kittlande historia. Skulle kunna vara, men det här blir inte riktigt det.

Det är intressant, men kunde vara så mycket bättre. Hennes berättelse går aldrig riktigt ner på djupet. Vi får aldrig lära känna henne på riktigt, hon håller distansen till sina läsare och öppnar aldrig upp sig. Och det är synd. Hon har varit med om ganska tuffa saker i sitt liv, det finns mycket att berätta och utforska närmare, men det känns som att hon stängt av sina känslor någon gång i tonåren och sen aldrig slagit på dem igen. Mer detaljer och mer känslor hade lyft boken ett snäpp.

Fakta:
Förlag: Bokförlaget NoNa
Antal sidor: 323
Utgivnngsår: 2011
Första meningen: Shahens fru var otrogen mot honom, så han högg huvudet av henne, förklarade att alla kvinnor var onda och därför borde straffas.

Finns på Bokus och Adlibris.

"Vad skulle någon ha Historien om Kajsa Grytt till? Denna spretiga människa som aldrig riktigt får kläm på livet. Som simmar och simmar och bygger och bygger men som hamnar längre och längre bort från den där gröna vackra ön och som alltid får lust att bygga på ett annorlunda sätt, för att det vore vackert och kunde funka men som därför spikar lite snett eller gör nåt spännande, irriterande och snyggt men väldigt icke-funktionellt så att hela huset rasar och hon måste börja om från början igen. Vad kan du lära dig av henne? Kanske konsten att undvika en karriär. Eller konsten att ha kul och överleva."

Boken om mig själv är punkikonen Kajsa Grytts självbiografi. En ikon som nu blir mänsklig och levande. Jag har alltid haft en bild av Kajsa som tuff, självsäker och kaxig. Stark. Punkig. Tant Strul. En kvinna som tar plats och går sin egen väg. Men Kajsa Grytt är mycket mer än så, och det visar hon i den här boken. Lika stark som hon framstår, lika skör är hon.

Vi får följa hennes väg från barndomen på 60-talet, med överklassföräldrar som revolterat, gått på Konstfack och blivit rödvinsvänster. En uppväxt som skilsmässobarn, tidiga möten med alkohol, droger och musiken. Kompisar som fastnar i missbruk. Bildandet av Tant Strul, och tiden efter. Mycket som jag inte hade en aning om att hon gjort, exempelvis engagemanget för kvinnor i fängelser eller att hon författat pjäser.

Hennes erfarenheter från musikbranschen är lika delar fascinerande och skrämmande, hur hon bemöts och värderas annorlunda för att hon är kvinna. Hon berättar om ett möte med Pange Öberg, manager till Kent och Thåström, i en bar som raljerande säger: "Du har gjort en av de klart bästa skivorna i min skivsamling. Men nu? Vad kan du göra nu?" Innan Lundell eller Plura eller Thåström skulle bli bemötta på samma sätt. Som Kajsa konstaterar: En begåvad man är en begåvad man hela livet, men en kvinna förlorar sin potential när skönheten svalnar. Fuck that!

Hon berättar naket och självutlämnande om sina kärlekar, sin längtan efter att bli sedd och bekräftad, rädslan för att bli avvisad och skammen när hon blir det. Samma rädsla och skam som vi nästan alla bär på men få vågar erkänna öppet. Det är starkt av henne att göra det, och det känns som att man kommer henne väldigt nära.

Det är ett intressant liv hon berättar om, det är mycket musik, förstås, och många kända namn som fladdrar förbi i historien. Jag tycker om hur hon pratar om sina kläder, hon minns vad hon hade på sig vid olika tillfällen och beskriver målande färger och material. Händelser som den arrangerade resan till Nordkorea på 80-talet, och det korta mötet med Bruce Springsteen på Café Opera fastnade särskilt hos mig.

Det här är en mycket bra biografi, om ett rockstjärneliv, om en kvinnas liv. Musikbranschen är en manlig värld, och många är de män som berättat om sina erfarenheter. Därför är det så uppfriskande med en annan vinkel. En något mer ödmjuk och reflekterande betraktelse än många andra. En bok att imponeras och inspireras av.

Det finns bara en sak jag saknar med den här boken, och det är bilder. Jag tycker det hör till när det är en självbiografi. Men, ett plus är att boken har ett soundtrack.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 383
Utgivningsår: 2011
Första meningen: The Clash på Roskilde.

Finns på Bokus och Adlibris.

Ozzy Osbourne är rockstjärnan som har levt hårdare än de flesta. Tagit fler droger. Druckit mer sprit. Pendlat mellan fattigmansliv och lyxliv. Träffat varenda kändis värd namnet. Haft en egen dokusåpa. Och nu har han skrivit om hela den cirkus som varit och fortfarande är hans liv.

Från den tuffa uppväxten, via de galna åren med Black Sabbath, till familjelycka med frun Sharon, och fem barn. Här berättar han allt. Som han kommer ihåg.

Kommentar:
Ozzy har aldrig varit en av mina favoriter, även om jag såklart lyssnat en del på honom under åren. Rockbiografier är däremot min favoritläsning, och även om jag inte varit så sugen på att läsa boken om Ozzy så slog jag till när jag hittade den på bokrean. Och glad är jag för det! Det här är en otroligt underhållande biografi.

Ozzy lever verkligen upp till sin roll som clown och lustigkurre, för här finns några av de mest roliga och bisarra scener jag någonsin läst: När kyrkoherden av misstag bjuds på haschkaka till kaffet. När han hade HIV i ett dygn. När han (av misstag) bet ihjäl den där fladdermusen på scen. Hur han försökte gömma sprit från Sharon, och så vidare. Men bakom många av de där skratten så finns det något tragiskt eller sorgligt som gör att det fastnar i halsen. Vad ska inte hans barn fått utstå till exempel. Han snuddar vid det några gånger, men dröjer sig aldrig kvar och gräver djupare i tråkigheterna. Men på något sätt så förlåter man det som läsare, liksom hans familj förlåtit honom gång på gång. Och det beror säkert på att här finns inte ett stråk av arrogans eller uppblåsthet. Ozzy har - på gott och ont - den där typen av jordnära, enkel personlighet, "han menar inget illa", som gör att han kommer undan med det mesta.

Det här är som sagt fantastiskt underhållande läsning, det finns en lustig anekdot på nästan varenda sida. Många färgbilder, vilket är ett stort plus. Sammantaget är det en av de bästa rockbiografier jag läst. Jag har också blivit ordentligt sugen på att läsa även Sharons biografi. Hon har verkligen växt i mina ögon efter den här boken.

Jag stör mig en del på översättningen, men det är inte nödvändigtvis översättarens fel. Rockbiografier bör läsas på engelska, det blir så fel och töntigt med översättningar som "tjarå, vettu och vadårå". Så läs den med fördel på engelska!

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 368
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Dom sa att jag aldrig skulle skriva den här boken.

"Var det jag som levde det här livet och isåfall, varför då? För att ta mig genom mörkret, genom dagarna, genom jävligheterna, för att älska och drömma, för att svika och bli sviken? Varför gjorde jag det här, varför betalade jag ett så högt pris - för ensamheten, för ingenting?"

Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet är Pluras texter, minnen och tankar från det liv som blev hans. Kanske mer vittnesmål än självbiografi, då det inte är en kronologisk berättelse från a till ö, utan texterna hoppar en del i tiden, tangerar varandra och ibland upprepas samma händelse ur olika perspektiv.

Jag har aldrig varit ett stort Eldkvarn-fan, det är egentligen först på senare år som jag börjat lyssna mer på dem som en följd av att jag fastnat för Plura, för hans texter och för den person han verkar vara. Det är något hos den mannen som fängslar mig. Han är en man som levt. Jag har levt mitt liv längst ut på fingertoppen av handen som han själv skriver i Blues för Bodil Malmsten. Det syns i hans ögon; där finns ett vemod, en vishet, en sorg och en glöd. Och han verkar också vara en sån skön och avslappnad person. Tänk att få sitta mitt emot herr Jonsson i hans kök, äta rotmos och fläsklägg, dela en flaska rött (eller två), röka cigaretter och lyssna på honom när han berättar om livet! Det vore höjden av lycka för mig.

Att Plura kan skriva är förstås inget nytt, men det är trots allt något annat att skriva en bok än att skriva låttexter. Å andra sidan har hans låtar ofta varit små berättelser i sig själva, mer än traditionella vers-vers-refräng låtar. Och visst lyckas han även med bokformatet. Det här är välskrivet och med humor, eftertänksamhet och självdistans flyter orden ihop till en vackert och poetiskt berättad historia.

Det är en utlämnande bok, han lämnar ut sig själv och personer i hans omgivning. Men det finns också saker han inte berättar om, saker han inte minns eller har förträngt. Hans syster Eva omkom tragiskt i tonåren, och det är en händelse som man förstår satte djupa spår. Så pass djupa att han inte ens kan minnas henne, vem hon var eller saker hon sa. Han sörjde henne aldrig, och i familjen sörjde man inte öppet utan teg. När han berättar om detta bränner det till extra mycket. Även hans 80-tal, då både alkohol och kokain flödade, är mestadels höljt i en dimma.

Jag tycker bäst om den första delen av boken, minnena från barndomen och uppväxten. 70-talets magra år i Stockholm och kollektivet ute vid Edsviken är intressant läsning och, som Plura också påpekar, är nog material för en helt egen bok.

Mycket mat finns det förstås också med i boken, nästan på varannan sida berättas det om vad han åt just då. Allt från mamma Magdas berömda julbord, äggmackor på konditori Broadway, isterband i kollektivet, grillad makrill på Koster, anklever i New York, och så vidare.

Jag tycker det här är helt lysande - uppriktigt, känslosamt och starkt berättat av en av Sveriges största artister.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 400
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Det här är mina minnen av det liv som blev mitt; barndomen och uppväxten i Norrköping, alla år på vägarna med Eldkvarn, skärvor, en del suddiga andra skarpare, en del så skarpa att de fortfarande gör ont.