Jag älskar den pojken - Bosse Löthén
Året är 1976. Bosse Löthén är 12 år och hemma i Bollmora, en förort till Stockholm, är det tufft. I skolan är han en udda fågel, vilket straffar sig, glåpord och slagsmål är hans vardag. Men Bosse älskar rock, det är musiken han lever för. En dag lär han känna en man, nästan dubbelt så gammal som Bosse själv men som har i princip alla punkplattor som finns. Han introducerar Bosse för Stockholms snabbt framväxande punkscen, gör Bosse till trummis i ett av Sveriges första punkband och plötsligt kan drömmen om ett liv som rockstjärna bli sann. Men vad ingen vet är vilket pris Bosse får betala till sin "vän".
Kommentar:
Jag älskar den pojken är en stark och gripande bok där Bosse Löthén berättar om sin uppväxt i 70-talets Stockholm. Det handlar om mobbing, sexuella övergrepp och en alkoholiserad far. Men det handlar också om tiden när punken växte fram i Sverige.
Det här är en mycket personlig och ärlig berättelse. Bosse är en duktig författare med flyt och driv i språket. Det är dessutom en hel del dialog vilket gör att det känns som att läsa en roman.
Det är en bok som väcker många känslor. Mest av allt blir jag förbannad. På alla vuxna i skolan. De som såg hur Bosse mobbades men inte vågade eller orkade ta tag i saken, som bad honom att ändra på sig, som sa att de som slog och sparkade på honom inte menade något illa. Och jag tänker på hur många fler killar (och tjejer) som Bosse det finns där ute, och hur många vidriga typer som J, som bara väntar på att slå klorna i ett lämpligt offer. Fy fan.
Sexuella övergrepp är inte det lättaste att berätta om, och det är inte heller lätt att läsa om. Men det här är ingen mörk och svart bok, trots allt. Det är inget frosseri i elände som det ofta kan vara i den här typen av böcker. Bosses kärlek till musiken, hans styrka att slutligen göra sig fri från J, när han står upp mot sina mobbare, allt det är ljusglimtar som skiner starkt. Hela skildringen av punkscenen med Ebba Grön och Thåström är också glimrande läsning.
Jag älskar den pojken, säger Bosse idag till sitt 13-åriga jag. Jag älskar också den pojken och jag älskar den här boken.
Bosse Löthén är även författare till de helt underbara bilderböckerna om Pop och pappa.
Fakta:
Förlag: Telegram Förlag
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 294
Första meningen: Jag litar inte på någon som säger sig älska mig.
Tattoos & Tequila - Vince Neil & Mike Sager
To Hell and Back with One of Rock's Most Notorious FrontmenSå har även Vince Neil, Mötley Crües legendariske sångare, följt Nikki Sixx och Tommy Lees exempel och skrivit sin självbiografi. Eller snarare medverkat till att få den skriven.
Mycket av historien är redan känd om man har läst The Dirt. På flera ställen är det exakt samma händelser som berättas, på exakt samma sätt. Så mycket nytt tillför inte den här boken när det gäller att berätta historien om Mötley Crüe. Däremot får man veta en del mer om Vince, utan att för den skull komma honom särskilt nära.
Vince har aldrig varit min Crüe-favorit, och jag kan inte säga att jag ändrat uppfattning efter att ha läst Tattoos & Tequila. Jag hoppades att få lära känna honom lite bättre, och främst få veta mer om de två stora tragedierna i hans liv: olyckan då han körde onykter, Hanoi Rocks trummis Razzle omkom och två ungdomar skadades allvarligt; och när hans 4-åriga dotter Skylar dog i cancer. Jag hoppades få en mer fullständig bild, hur han egentligen påverkades och hur han gick vidare, men grejen verkar vara den att han varken minns eller vill minnas alltför mycket. Det känns inte som att han lärt sig särskilt mycket, utan fortsätter leva sitt liv som han alltid levt. Annars kan man ju tänka sig att ödmjukhet och insikt kommer med åren, men det verkar inte så för Vince Neil. Han säger att han är nykter sedan 2007, men ser sig samtidigt inte som en alkoholist utan kan ta ett glas eller två ibland. Eller lite piller för att varva ner. Jo just det.
Jag blev lite förvånad över det agg och den bitterhet han hyser gentemot sina bandkollegor. Jag trodde nog att det var glömt och i det förflutna, men det verkar inte vara så. Till viss del förstår jag honom, han känner att de svek honom när han hade det som tuffast. Men han har nog också en skuld i det hela, som han inte så gärna erkänner. Det är lite sorgligt att läsa, men det finns trots allt en sorts hatkärlek dem emellan som knyter ihop dem. Nikki Sixx är för övrigt den enda ur bandet som medverkar med ett avsnitt i boken.
Det här är inte en av de bättre rockbiografier jag läst, men jag tycker ändå den är läsvärd. Det är en del slarvfel, upprepningar och stavfel som drar ner betyget, och det känns inte som en helt genomarbetad historia. Om Vince hade varit ärligare (eller haft bättre minne) skulle det blivit en bättre bok. Det är många luckor som gör att vi inte får hela bilden. Men jag känner med honom och tycker lite synd om honom. Hans osäkerhet, hans beroende av alkohol, av kvinnor, han verkar inte helt nöjd med sig själv och han verkar inte lycklig.
Är då hela historien om Mötley Crüe uttömd nu? Nej, jag skulle inte tro det. Vi har fortfarande inte hört Mick Mars historia, om den nu någonsin kommer. Nikki Sixx släpper sin andra bok, This is gonna hurt, till våren. Och det finns mer att berätta som inte blivit sagt. I Tattoos & Tequila medverkar Vinces fyra fruar med sina egna historier, och ett par av dem verkar ha mycket mer att berätta. Eller varför inte någon av deras managers, Doug Thaler eller Doc McGhee, som jobbade med bandet i flera år. Där borde det rimligen finnas mycket material att hämta. McGhee säger på ett ställe i boken att han skulle kunna sitta en hel vecka i sträck och berätta all crazy shit som bandet gjorde och inte ens kommer ihåg. Det är en bok som jag skulle vilja läsa.
Fakta:
Förlag: Orion
Antal sidor: 301
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Mike Sager: Is that a true story?
My appetite for destruction - Steven Adler & Lawrence J. Spangola
Steven Adler är ännu en i raden av åttiotalets stora rockstjärnor som skrivit sin biografi - My appetite for destruction - sex & drugs & Guns N' Roses. Adler spelade trummor i Guns N' Roses mellan 1985-1990, då han fick sparken på grund av sitt missbruk.Förra året medverkade han i Celebrity Rehab med Dr Drew, och det var rent sorgligt att se honom. Efter mångårigt missbruk av crack, heroin och kokain var han en spillra av sitt forna jag, bitter och besviken på sina tidigare bandmedlemmar. Här är mycket av den bitterheten borta, han inser sin egen skuld i allt som hänt, och levererar en rak och ärlig berättelse. Ärlig i den meningen att han berättar sin egen version, och gör det trovärdigt. Därmed inte sagt att det verkligen är en sanning, för om man läst Slash biografi eller Nikki Sixx Heroin diaries så finns samma händelser återberättade på lite olika sätt.
Steven var alltid känd som den glade trummisen, som skämtade och tog allt med en klackspark, till han slutligen fastnade så djupt i sitt missbruk att han försvann ur bandet och ur folks medvetande. Men bakom den glada fasaden fanns en osäker pojke med dålig självkänsla.
Han berättar om sin barndom och sin uppväxt. Sin hatkärlek till sin mor. Hur han redan i elvaårsåldern började röka hasch, för att något senare börja hänga på klubbar där han uppvaktades av både män och kvinnor. Han blev också sexuellt utnyttjad av män. I trettonårsåldern träffade han Slash. De bodde i samma kvarter, båda hos sina mormödrar, och det klickade direkt. De hängde ihop i flera år, och så småningom ledde det fram till bildandet av GNR.
Vi får ta del av de första stegen i karriären, fram till genombrottet, världsframgångarna och så småningom sveket från hans vänner i bandet. Sveket från Slash är det som tog hårdast på honom, och även om han verkar ha kommit över det och pratar gott om Slash i boken, så är nog inte allt löst dem emellan. I tacktexten nämns exempelvis inte Slash, men Axl, Duff och Izzy räknas upp.
Efter han lämnade GNR eskalerade hans missbruk och han når botten. Sedan når han verkligen botten. Det är både tragisk och skrämmande läsning. Vid en intervention ledd av hans bror Jamie (där även Slash medverkar) går han med på att åka till rehab, och det leder så småningom fram till hans medverkan i Celebrity Rehab.
Det här är en riktigt bra, och välskriven, biografi. Till skillnad från Slash, som tog hjälp av Anthony Bozza, så har Steven Adler haft en betydligt bättre medförfattare i Lawrence J. Spagnola. Det är en närgången och naken skildring. Hårt och rått blandas med värme och humor till en skön mix. Gillar ni rockbiografier eller är ett GNR-fan måste ni defintivt läsa denna. Det här är en av de bästa. Det sägs för övrigt att även Duff McKagan håller på att skriva en bok. Det ser jag fram emot.
Fakta:
Förlag: Harper Collins Publishers
Antal sidor: 286
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Oh my God, this is the highest I have ever been in my life.
Nomad - Ayaan Hirsi Ali
I Nomad berättar Ayaan Hirsi Ali om de svårigheter invandrade muslimer i västvärlden möter, hur man som muslim blir misstänkliggjord och sedd som medskyldig till terrorattacker och det heliga kriget. Skildringen utgår från hennes egen historia. Hon är mycket självutlämnande när hon beskriver sin familjs öde: En familjemedlem har aids, en annan har blivit åtalad för mord på sin man och en tredje skickar alla pengar han tjänar tillbaka till sin klan i Somalia. De bor alla i väst, men deras hjärtan finns någon annanstans. De drömmer om ett Somalia som aldrig har existerat. Kommer de någonsin att finna sig tillrätta i sina hemländer? Det känns osannolikt.
Kommentar:
För en tid sedan läste jag Ayaan Hirsi Alis självbiografi, En fri röst, och imponerades stort av denna kvinna. Hennes erfarenheter är något att ta lärdom av, hennes mod och styrka något att inspireras av. Oavsett om man håller med om hennes åsikter, eller tycker att hon går för långt i sin kritik mot islam.
I Nomad fortsätter hon sin berättelse. Mycket av historien känns igen från En fri röst, men här utvecklar hon sina idéer och går mer in på djupet när hon berättar om sin uppväxt, sina familjemedlemmar och tiden som asylsökande i Holland vidare till livet efter flytten till USA.
Det är en svår bok att tycka något om. Jag tycker hon har rätt i sak, i det att man måste få vara kritisk. Man måste få ifrågasätta, diskutera och debattera islam utan att kallas för islamofob eller rasist. Däremot kan jag tycka att hon är lite väl hård. Det är en skrämmande bild av islam hon målar upp, som ett hot mot västerlandet och världsfreden, och drar på ett sätt alla muslimer över en kam.
Hirsi Ali menar på att vårt sätt att vara toleranta mot islam, vår vilja att bevara invandrares kulturer och tillåta undantag från västerländska normer stjälper snarare än hjälper. Hur goda våra avsikter än är att hjälpa och underlätta integrationen, så är det den värsta sortens rasism. Kanske hon har rätt i det? Det tål i alla fall att tänka på.
Hon ser tre institutioner som skulle kunna göra mer, och även göra skillnad, och det är utbildningsväsendet, feministrörelsen och den kristna kyrkan. Skolorna bör uppmuntra kritiskt tänkande, inte ha "överseende" med elevernas tro. Feminister i väst borde göra de muslimska kvinnornas sak till sin. Se till att de får möjlighet att avsluta sina utbildningar, ta kontroll över sina kroppar och sin sexualitet, få ut dem i arbetslivet och se till att männen straffas när de tar till våld. Den kristna kyrkan bör vara mer aktiv med att sprida sitt budskap istället för att backa när de möter hätskt motstånd från muslimska präster och politisk elit. Det skriver jag absolut under på. Utbildning och upplysning är nyckeln till allt.
Det här är en lärorik bok, en bok att läsa, fundera över, och diskutera med andra. En mycket stark bok, och en mycket bra bok. Men läs En fri röst först, för att få hela historien.
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 352
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Hela mitt liv har jag levt som nomad.
Även Nellie Oleson skriver bok
Det är inte bara Melissa Gilbert och Melissa Sue Anderson som skriver om sina liv efter Lilla huset på prärien. Även Alison Arngrim som spelade Nellie Oleson i serien kommer med en självbiografi. Confessions of a Prairie Bitch: How I Survived Nellie Oleson and Learned to Love Being Hated heter den, och den släpps i juni.
Lilla huset på prärien-döttrarnas självbiografier
Nu är det dags för storasyster Mary, dvs Melissa Anderson, att ge ut boken om sitt liv. The Way I See It: A Look Back at My Life on Little House. Även den här åker in på min lista. Kanske jag ska beställa hem de här två och låta dem bli en del av min sommarläsning. Lilla huset på prärien är en av mina favoritserier genom tiderna.
Live to win - Andreas Carlsson
Andreas Carlsson är en av världens mest framgångsrika låtskrivare och musikproducenter, med rader av världshits och miljontals sålda skivor i bagaget. Men resan dit har varken varit spikrak eller enkel.
Från den misslyckade artistkarriären via de viktiga åren på legendariska Cheiron på Fridhemsplan i Stockholm, till arbetet med egna tv-program och världsberömda popstjärnor i såväl Sverige som USA. En glamourös tillvaro kan tyckas, men också full av motgångar och hårt arbete.
Kommentar:
Jag har inte känt till särskilt mycket om Andreas Carlsson, mer än att han är med i Idol-juryn och att han har skrivit en hel drös låtar till olika artister. Nu har han, 36 år gammal, skrivit sin självbiografi, och det är ju onekligen en hel del som killen varit med om. Han berättar om sin uppväxt, sin tid i Cheiron-studion, och hans musikaliska bedrifter på egen hand. (Just Cheiron och Denniz Pop skulle jag för övrigt vilja läsa en egen bok om!)
Visst är det ett glassigt liv han lever, och det är mycket prat om pengar, erkännande, materiella framgångar och hur karriären är det viktigaste i hela livet. Sånt som kan verka kallt och hårt. Men hans stora kärlek till musiken lyser igenom och skänker en värme som är tilltalande. Han har jobbat hårt för att nå sina mål, och även om jag inte delar hans livssyn eller gör samma prioriteringar, så är det fascinerande att läsa om hans resa. Andreas verkar dessutom både ödmjuk och ha självdistans.
Det finns en hel del floskler här som säkert tilltalar dem som brukar läsa självhjälpsböcker (tro på dig själv, följ dina drömmar, det är genom misstagen man lär sig etc). Men det ligger inte som pekpinnar i texten. Det är i alla fall en inspirerande bok som kanske kan få folk att leva ut sina drömmar och våga satsa. Gillar du, liksom jag, att läsa musikbiografier så är det här definitivt en bok för dig.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 276
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Genom det lilla flygplansfönstret glittrar Las Vegas i solljuset i regnbågens alla färger, som en hög av ädelstenar där det ligger utslängt likt en oas mitt i Nevadaöknen.
Ett hjärta av eld - Senait Mehari
Senait föddes 1974 i Eritrea, mitt under pågående inbördeskrig. Som nyfödd stängdes hon in i en resväska av sin mamma och övergavs. När hon var fem år lämnade hennes pappa henne till en gerillaarmé för att tränas till barnsoldat. Sex år gammal beordrades hon att gräva ner lik och skjuta med en kalasjnikov.Senait överlevde år av svält, sjukdom och misshandel innan hon 1983 flydde till Sudan, där hon levde i fyra år. Efter det skickades hon och hennes systrar till pappan i Tyskland, där han återupprepar mönstret med hot och fysisk misshandel, och femton år gammal rymmer Senait hemifrån. Hon lever med uteliggare under Hamburgs broar, men tar till sist kontakt med de sociala myndigheterna som ordnar ett boende åt henne. En rad svåra år återstår innan hon lyckas försonas med sitt förflutna och kan börja bygga upp sitt liv på nytt.
Kommentar:
Enligt Rädda Barnen finns det idag fler än 300.000 barnsoldater som deltar i mer än 30 väpnade konflikter världen över. Det här är Senaits berättelse om sin resa från ett liv som barnsoldat i Eritrea till musikartist i Tyskland.
Det är en stark berättelse av en stark kvinna, och den berörde mig väldigt mycket. Det går inte riktigt att ta in hennes upplevelser, att först överges av sin mamma, sedan misshandlas och överges av sin pappa, för att sedan leva med rebellsoldater ute i öknen. Ständigt hungrig, så hungrig att hon åt jord. Känna lukten av lik, och tvingas att begrava de omkommna soldaterna. Få en AK 47:a i händerna och vara beredd att döda. Och ändå andas hennes berättelse inte någon bitterhet. Förutom att hennes historia är inspirerande, är den också lärorik.
Boken har blivit omdebatterad och sanningshalten har ifrågasatts, men Senait står för allt hon skrivit. Det är alltid tråkigt med sådana diskussioner, för det sår ett frö av tvivel hos mig som läsare och jag börjar ifrågasätta och vet inte riktigt vet vad jag ska tro. Men jag väljer att tro på Sinait. Även om det kan vara minnesbilder och detaljer som förväxlats så tror jag på huvuddragen i hennes historia.
Senait bor nu i Berlin där hon gjort musikkarriär, bland annat med den här låten "Herz aus Eis" som hon kom fyra med i den tyska melodifestivalen 2003. Kolla in klippet nedan.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 288
Första meningen: När jag för första gången gick ut ur mina farföräldrars hus på den dammiga trånga gatan mellan de sneda envåningshusen, samlades grannbarnen och skrek: "Senait, barnet i kofferten - koffertbarnet är här!".
Om det så skulle kosta mig livet - Margaretha Sturesson
Margaretha Sturesson var en välutbildad fyrabarnsmamma med mycket ork och energi när hon och hennes familj gick med i Kristet Center Syd, en ny och visionär församling i Höör. 14 år senare låg hon med rött vak på en psykiatrisk klinik. När allt var som värst hade hon bara en önskan, att få lämna allt och dö. Det krävdes ett och ett halvt års vård och upprepade självmordsförsök för att hon skulle förstå att sekten förvrängt hela hennes verklighetsuppfattning.
Det är hennes egen skakande berättelse om vad som gick snett när Guds rike skulle byggas i Skåne. En berättelse inifrån om maktmissbruk för heliga syften, om livsfarlig lojalitet, om att vara förövare och offer i samma person - och om att till slut lyckas ta sig ur ett medberoende.
Kommentar:
Det är en väldigt självutlämnande bok som Margaretha Sturesson har skrivit, och därför känns det nästan elakt att skriva att jag inte tyckte den var särskilt bra. Men tyvärr gillar jag inte det här.
Det är ganska osammanhängande skrivet, och dagboksanteckningar blandas med minnesbilder och journalanteckningar. Enda gången det går in på djupet och riktigt berör är skildringarna från hennes tid på psyket och hennes upprepade självmordsförsök. Men jag får aldrig riktigt någon förklaring till vad som var så lockande med sekten, hur hon kunde bli så fast, samtidigt som hennes man kunde dra sig ur. Jag hade önskat mer bakgrundsbild, mer ingående beskrivning av sekten och vad som var så karismatiskt med ledaren.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 304
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Det här är en utlämnande bok.
Rött land, röd jord - Ming Wang-Sonnerup
Ming föddes 1949, samma år som Mao Zedong tog makten i Folkrepubliken Kina. Hennes generation indoktrinerades med den nya ideologin från tidig ålder och Ming tyckte sig vara världens lyckligaste barn, trots att hon växte upp hungrig. Maos Kina var ett mångfacetterat samhälle: Ming levde visserligen under terror men fick möjlighet att utbilda sig, något som tidigare generationers kvinnor inte kunnat göra. Hon studerade vid ett elitgymnasium i Beijing och kunde med egna ögon följa den fruktade rödgardiströrelsens födelse, som ägde rum just vid denna skola.
År 1966 inleddes kulturrevolutionen och med den skapades en förlorad generation som tvingades avbryta sin skolgång och resa till de mest underutvecklade provinserna i Kina för att ”omskolas” genom hårt kroppsarbete. Ming bodde i en grotta i två år och hjälpte bönderna att anlägga odlingsterrasser. Det fanns en okuvlig strävan hos många av kulturrevolutionens ungdomar att, trots alla motgångar och svårigheter, försöka ta sig ur sin till synes hopplösa situation och göra något av sitt liv. Ming är en av dem.
Kommentar:
Det här är en riktigt intressant berättelse, och dessutom en sann sådan. Ming växte upp under Maos styre, och det är lika skrämmande som det är fascinerande att läsa om den indoktrinering som pågick och de dramatiska händelser som Ming varit med om.
Livet i stängda länder och diktaturer är något som fascinerar mig, och här får man en behövlig och lättfattlig bakgrund till politiken, kulturrevolutionen och hur livet i Kina tedde sig, främst under 60- och 70-tal. Det blir extra starkt och äkta när det skildras så här från insidan istället för att man läser om det i utifrånperspektiv i en historiebok.
Ming berättar om absurda saker som exempelvis den ceremoni som alltid utfördes vid ett tågs avgång, då alla var tvungna att vifta med Maos lilla röda och skandera en hyllningsramsa under tågvärdinnans ledning, samtidigt som man dansade en speciell lojalitetsdans. Hon berättar också om de omänskliga, slavliknande, förhållanden som rådde på den textilfabrik hon så småningom började arbeta på. Arbete i tre-skift, sex dagar i veckan och förutom söndagarna var bara sju helgdagar om året arbetsfria. Man var tvungen att befinna sig i fabriken en halvtimme innan skiftet började för hyllningsramsor och viftande med Maos lilla röda framför ett stort porträtt av ledaren, och efter skiftet var det dags för obligatoriska "politiska studier". Gifta sig fick man inte göra före 25 års ålder då fabriken skrivit kontrakt angående det med sina anställda. Och ville man bilda familj var man först tvungen att ansöka om tillstånd hos arbetsgivaren innan man blev gravid. Om inget tillstånd fanns och man blev gravid kunde arbetsgivaren tvinga till abort.
Det är en tjock bok som tar sin tid att läsa, men det är både intressant och tankeväckande läsning, och när det kommer till spänning och dramatik klår den här historien många uppdiktade romaner på fingrarna.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 639 + 8 sidor bildark
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Enligt gammal kinesisk filosfi styrs universum av två motsatta krafter, yin och yang.
Slash - Slash med Anthony Bozza
Efter att ha varit en av frontfigurerna i ett av världens största rockband, är Slash den mest mytomspunne gitarristen någonsin. Från det att han för första gången höll en gitarr i sina händer har han levt ut rock'n'rollmyten till hundra procent.
Så fort Slash kunde sätta ihop några ackord och solon kände han att han ville vara med i ett rockband och tillsammans med fyra likasinnade killar blev drömmen verklighet. Guns N'Roses – ett av de största banden genom tiderna hade bildats. Skitiga, vildsinta och lika genuint äkta som gatorna de växt upp på kämpade de sig till den absoluta toppen med flera banbrytande album. Och Slash blev snabbt en rockikon med sina karaktäristiska drag och råa musikstil.
Här berättas historien om hur bandet bildades, hur de skrev musik som skulle definiera en hel era, hur de överlevde galna världsvida turnéer, hur de överlevde sig själva och hur allt sedan föll isär. Slash tar oss med på en berg-och-dalbanefärd genom framgångar, drogmissbruk, interna bråk och vilda turnéer.
Kommentar:
Det här är en mycket bra biografi, en av de bästa i genren. Riktigt underhållande och läsvärd! Om du gillar G'n'R är den här boken ett måste. Här skildras bandets uppgång, framgång och vägen till splittring, allt skildrat med Slash ögon. Det är en sanning, och det är hans sanning, men jag köper den. Han är inte sån att han skönmålar och framhäver sig själv, och han utmålar inte Axl som "bad guy", han tonar till och med ner den bilden och försöker förklara varför Axl betedde sig som han gjorde och varför det blev som det blev. Det handlar mycket om kokain, heroin och crack, och enorma mängder alkohol. In-och-ut på rehab, genomskinliga figurer som förföljer honom och ett leverne som så småningom lett till hjärtmyopati och pacemaker. Det handlar förstås mycket om kärleken till musiken, och den kreativitet som följt honom sedan barndomen. Det är en fascinerande berättelse vi får ta del av.
Slash har alltid framstått som en cool och skön typ, och den bilden av honom har jag kvar även efter att ha läst hans biografi. Kanske att jag till och med tycker om honom ännu mer. Han spyr inte galla åt höger och vänster, med undantag för managern Doug Goldstein som Slash anser var en bidragande faktor till att bandet splittrades.
Om jag jämför Slash version med Stephen Davis Watch you bleed - the saga of Guns'N'Roses, så är det många delar som berättas på samma sätt, men det är också många där Slash version är en helt annan. Men det är väl så det är, olika personer uppfattar samma situation på helt olika sätt. Anthony Bozza, som är medförfattare, har även hjälpt till att skriva Tommy Lee's självbiografi Tommyland, men den är inte alls på samma nivå som denna.
Det sämsta med boken är att det är slarvigt skrivet med mängder av felaktiga meningar, felstavningar och dubbla ord på alldeles för många ställen. Om det då är översättningen eller originalet som bär skulden vet jag inte, säkert en kombination av båda, men slarvigt och dåligt hur som helst.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 496
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Det kändes som ett basebollträ i bröstet, fast svingat inifrån.
Swayze och Gilbert: Självbiografier på önskelistan
Patrick Swayze hann färdigställa sin biografi innan han gick bort, och det är också han som själv läst in den som ljudbok. Jag tror att det ligger ett alldeles särskilt stråk av vemod över en biografi som skrivs på dödsbädden, men av recensionerna att döma så är det ändå inte en sentimental historia.
Melissa Gilbert, som ju är mest känd för att ha spelat Laura i Lilla huset på prärien, är jag nyfiken på att veta mer om. Hur hennes liv såg ut då som barnstjärna, och hur det blev i fortsättningen - hennes olika äktenskap och hennes problem med alkoholen.
Vi köpte ett zoo - Benjamin Mee
Vi köpte ett zoo är den sanna historien om journalisten Benjamin Mee, vars liv förändras drastiskt när han köper ett fallfärdigt zoo på den engelska landsbygden. Benjamin är nu inte bara familjefar: han har dessutom ansvaret för tvåhundra vilda djur.
Så drabbas familjen av en tragedi - hustrun Katherine visar sig ha en svår hjärntumör. När Benjamin inte jagar efter förrymda djur måste han därför ägna all tid åt Katherine, vars tillstånd försämras snabbt.
Kommentar:
Är det inte innerst inne allas dröm att äga en djurpark, att få leva nära vilda djur och samtidigt göra en insats att rädda djurarter på "Röda listan" från att bli utrotningshotade? Det är i varje fall min, och en dröm jag delar med Benjamin Mee. Han har förverkligat sin dröm, och hans bok är inspirerande. Inte bara det att han ser till att uppfylla sin dröm, jag beundrar också hans mod och hans sätt att tackla motgångar.
Han är inte ensam om att köpa djurparken, utan gör det tillsammans med sin familj, syskon och mamma. Att hans gamla mamma vågar satsa sitt arv efter maken på det här riskprojektet är också det beundransvärt. Den här boken innehåller såväl humor som sorg, men det går en värme genom hela berättelsen. En helt fantastiskt galen historia, men fullkomligt underbar! Läs den och bli inspirerade!
Fakta:
Förlag: Forum Bokförlag
Antal sidor: 212
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Första gången mamma och jag kom till Dartmoor Wildlife Park i Devon som de nya ägarna var vid sextiden på kvällen den 20 oktober 2006.
White Line Fever - Lemmy Kilmister
Här berättar den evige basisten och sångaren i världens mest legendariska rockband Motörhead, om ett liv fyllt av rock'n'roll, droger och brudar.
Lemmy Kilmister har gjort allt för att leva ut rockmyten till hundra procent med sitt extrema leverne. I sin självbiografi berättar han med mycket humor om hejdlöst roliga anekdoter från rockens värld, hur musikrörelsen startade i England och hur hårdrocken växte fram. Men självklart också hur han grundade världens coolaste rockband. Det här är historien om myten och legenden Lemmy Kilmister!
Kommentar:
Den första tanken som slår mig när jag läser är herregud så gammal Lemmy är! Född 1945, han såg exempelvis både Beatles innan de slog igenom och Buddy Holly på scen, och gav Sid Viscious några baslektioner - något han gav upp eftersom han konstaterade att Sid inte kunde lära sig. Jag hade nog trott att han var 10 år yngre i alla fall. Jag har aldrig varit ett fan av Motörhead eller lyssnat särskilt mycket på deras låtar, men Lemmy är förstås en person som ingen i min ålder kan undgå att känna till.
Det är en underhållande bok, speciellt första delarna av boken som handlar om 60- och 70-talen och det musikliv och samhällsklimat som då fanns. Sen tappar det fart mot slutet och 90- och 00-talet gås snabbt igenom. Det är lite synd, Lemmy själv klagar en del på att det folk förknippar med Motörhead är Ace of Spades, sen efter det inte så mycket mer, trots att de (enligt honom) släppt massor av bra plattor efter det. Men Lemmy själv blaskar igenom de senaste åren av karriären, 90-talet och framåt ryms i bokens två sista kapitel.
Boken är förstås späckad med en massa underhållande - och även skrämmande - läsning från det vilda turnélivet, många detaljerade beskrivningar och roliga anekdoter, och massvis med droger. Jag läste den svenska översättningen, men jag tror att den blir ännu bättre om man läser den engelska, som det brukar vara med den här sortens böcker. Helt klart värd att läsa även om man inte lyssnar på Motörhead.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 288
Utgivningsår: 2009 (2002)
Första meningen: Jag föddes som Ian Fraser Kilmister på julafton 1945, några veckor för tidigt, med vackert gyllenblont hår, som till min egendomliga mors förtjusning föll av efter fem dagar.
Watch you bleed. The saga of Guns N' Roses - Stephen Davis
Det här är historien om Guns N' Roses, om bandets uppgång och fall. Det handlar om musiken, drogerna, skandalerna. Vi får följa deras väg från gatorna i Los Angeles till berömmelse och framgång och det slutliga uppbrottet. Boken är inte skriven av GNR själva, utan det är journalisten Stephen Davis som skrivit, och det märks. Det blir inte en lika nära inpå skildring som exempelvis The Dirt, och därför inte heller lika bra. Det finns också en del faktafel och stavfel i texten som irriterar, som får mig att ifrågasätta hur många fler fel finns som jag inte snappar upp. Jag tycker ändå det här är en bra skildring av bandets historia och en underhållande bok. Rockstjärnelivet fascinerar. Särskilt intressant var det att ta del av Axls barndom och uppväxt och hans bipolära diagnos som förklarar en del varför saker blev som de blev.
Jag hade inte så bra koll på "förhistorien" innan GNR slog igenom, och inte heller på de senare åren under karriären innan de splittrades, så det var både intressant och nostalgisk läsning. Men om man är ett riktigt inbitet fan som följt dem från ruta ett så kanske inte den här boken tillför särskilt mycket. Den hade också kunnat innehålla betydligt fler bilder.
Det blir så tydligt när man läser boken och blickar tillbaka på gamla YouTube-klipp vilken musikalisk kreativitet GNR besatt, och hur framgången påverkade dem på olika sätt. Det fanns så mycket potential, och så mycket kvar att ge. Sorgligt att bandets saga blev så kort.
Boken kommer på svenska i augusti.
Fakta:
Förlag: Penguin Books Ltd.
Antal sidor: 434
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Some think the legend of Guns N' Roses began in the nighttime Los Angeles of 1985, a distant echo of West Hollywood's neon-lit Sunset Strip.
En fri röst - Ayaan Hirsi Ali
"Det här är historien om mitt liv. Det handlar om vad jag upplevt, vad jag har sett och varför jag tänker som jag gör. Det finns ett och annat jag vill klargöra, saker jag vill ställa till rätta, men jag vill också berätta för folk om en annan värld och om hur den verkligen är." Ayaan Hirsi Ali personifierar kampen för ett fritt och självständigt liv som muslimsk kvinna i väst. Det här är historien om hur denna unga kvinna målmedvetet och konsekvent befriat sig från en ålderdomlig och tvingande kvinnosyn och blivit en internationell symbol för kvinnokamp över hela världen. Ayaan är också kvinnan bakom filmen Underkastelse del 1, som fick en muslimsk extremist att på öppen gata mörda regissören Theo van Gogh. Ett dödshot är riktat även mot Ayaan Hirsi Ali, ett hot som tvingat henne att gå under jorden och ständigt omge sig med livvakter.
Kommentar:
Det här är en stark bok, skriven av en stark kvinna. Hon berättar om sitt liv, från uppväxten i Somalia, Saudiarabien, Kenya och Etiopien till ett liv i frihet i Holland och USA. Det handlar om inbördeskrig, exil och förtryckande klanstrukturer och islam med omskärelse och kvinnor som handelsvaror och utan fri röst.
Hennes far är politiskt aktiv i Somalia och familjen tvingas i exil till Saudiarabien, ett land som har stränga islamska lagar, jämfört med Somalia och de kristna länderna Kenya och Etiopien som hon också lever och går i skola i. Hon lär sig engelska, och kommer i kontakt med västerlandet genom att smygläsa Kitty-böcker och Harlequin-romaner. Hon får samtidigt lära sig att de kristna är orena och att muslimer uppmanas att ta till våld mot de orena. Redan som barn väcks hennes kritiska tankar mot islam, men om hon uttalar sin kritik högt åker hon på stryk. Hon har till exempel svårt att förstå varför kvinnor måste svepa in sig i heltäckande plagg för att inte fresta männen genom att visa hud. Hon undrar om inte männen kan fresta kvinnorna också?
Under diktatorn Said Barres styre slits Somalia sönder i krig mellan klanerna, folket söker sin trygghet i islam och moskéerna och militanta och radikala tankar får fäste. En djupare och starkare religion än den gamla sortens somaliska islam som var utblandad med djinner och förfädernas andar. Det muslimska Brödraskapet växer och Ayaan blir en del av detta.
När Ayaan mot sin vilja blir bortgift flyr hon landet. Hon kommer till väst och redan på flygplatsen slås hon av skillnaderna mellan länderna. Hur kan detta perverterade, onda och själlösa väst vara så rent och fint och välmående? Hon konstaterar steg för steg att det är de minst religiösa länderna som har de bäst fungerande samhällsstrukturerna, den bästa levnadsstandarden och lever i fred. Samhällssystemet var konstruerat av mäniskor men ändå stabilt och fredligt, rikare och lyckligare än de system som påstods vara instiftat av Gud och som hon lärt sig respektera.
Ayaan kommer till en flyktingförläggning och förundras över hur vänligt mottagen hon blir av poliser och socialarbetare. Hon är duktig på engelska och börjar arbeta som tolk. Hon brinner för att lära sig mer och vill studera statsvetenskap. Hon läser på universitet och får så småningom jobb på en tankesmedja för arbetarpartiet.
Hon kritiserar det holländska sättet att vara så toleranta och respektfulla gentemot det muslimska sättet att leva. Att man tillåter muslimska skolor, där vissa ämnen undviks, man undertrycker kritiskt tänkande och småflickor har slöja. Att invandrarnas kultur bevaras berövar samtidigt kvinnor och barn sina medborgerliga rättigheter och motverkar integrationen i samhället. När hon lägger fram sina åsikter i debatter och i artiklar blir det förstås uppståndelse. Sådana högervridna åsikter var bränsle för rasister och islamofober.
Det centrala i Ayaans budskap är att kvinnor inom islam är förtryckta. Detta förtryck gör att muslimska kvinnor och män hamnar på efterkälken jämfört med västvärlden, och skapar en kultur som blir mer och mer bakåtsträvande för varje generation. "När folk säger att islams värden är medkänsla, tolerans och frihet, räcker det med att se på verkligheten - verkliga kulturer och stater - för att inse att så inte är fallet. Västerlänningar sväljer det här argumentet för att de har lärt sig att inte undersöka minoritetsreligioner och minoritetskulturer allt för kritiskt, eftersom de är rädda för att bli kallade rasister."
Hon säger saker om islam som man som vanlig svensk blir smått bestört av att läsa "FÅR man verkligen säga så?", eftersom man fått lära sig att detta kvinnoförtryck har att göra med kultur och egentligen inte med religion. Men Aayan - som växt upp i islamiska kulturer, läst och studerat, och upplevt förtryck på nära håll - konstaterar att allt detta finns i Koranen. Hon menar att det stora problemet är att islam aldrig genomgått en reformation som kristendomen gjort, så islam går hela tiden tillbaka till de uråldriga tankarna och idéerna. "Låt oss få en Voltaire för vi är verkligen kvar på medeltiden".
Oavsett om man håller med Ayaans åsikter eller inte, så kan ingen säga emot budskapet att alla människor är lika mycket värda, och frihet att tycka och tänka vad man vill borde vara en självklar rättighet för alla. Det här är definitivt en bok jag rekommenderar och något av de bästa och mest intressanta jag någonsin läst. Ett solklart måste!
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 399
Utgivningsår: 2009
Första meningen: En morgon i november 2004 steg Theo van Gogh upp för att gå till jobbet på sitt filmproduktionsbolag i Amsterdam.
Familjen Brontë, en brevbiografi - Juliette Barker
I detta fascinerande urval brev, dagböcker och självbiografiska fragment av familjen Brontë träder de tre författarna Charlotte, Emily och Anne, deras bror Branwell och fadern Patrick fram med sina egna röster. Samlingen följer deras väg från den glädjefyllda, magiska barndomen, över de strävsamma åren och den enorma litterära framgången, till de tragiska sena åren. Breven innehåller allt från Charlottes trivsamma och underhållande korrespondens med skolkamrater till fadern Patricks humoristiska kärleksbrev till sin fru, och här stiger familjen Brontë, deras vänner och samtida fram med levande röster från boksidan. En bok man läser som en roman.
Kommentar:
En bok man läser som en roman stämmer verkligen. Jag trodde den skulle vara lite seg och jobbig att läsa, men den uppslukade mig totalt. Det är främst Charlotte man lär känna, då hennes brev har blivit mest bevarade. Det är bilden av en stark och modern kvinna som växer fram, en kvinna med humor och självdistans och som vågar säga vad hon tycker och tänker.
Det är verkligen en sann biografi, inte omskriven och tolkad av någon annan, utan det är (främst) Charlottes ord rakt upp och ner. Hon överlever både sin mor och alla sina fem syskon, gifter sig sent, och avlider själv i tidig graviditet endast 38 år gammal. Jag grät till och med på slutet när hennes vänner underrättades om hennes död, så gripen blev jag av den här historien.
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 432
Utgivningsår: 2004
Första meningen: "Att mäns brev är ointressanta och oförtroliga är allmänt bekant", skrev den nygifta Charlotte Brontë till sin väninna Ellen Nussey 1854.
Tommyland - Tommy Lee (med Anthony Bozza)
I am Tommy Lee, born Thomas Lee Bass in Athens, Greece, on October 3, 1962, and raised in California, by an American father and a Greek mother. At seventeen, I joined Mötley Crüe and we became one of the baddest-ass rock bands in history. I've been married three times: once for just a few days to a Penthouse Pet, for seven years to Heather Locklear, and for five years to Pamela Andersn, with whom I have two beautiful sons.But this book isn't your typical journey in a straight line from day one to day now. My real mission here is to paint you a picture of my life, and show you how it smells. Because if there's one thing I've learned over the years - from the Crüe, from my ex-wives, from my dad, in court, in fights, in sex, in sex videos, in the tabloids, from Dick (who you'll met on page one) - it is this: There isn't one truth, there are many. This book is my truth.
Kommentar:
Egentligen är det här kanske en rätt dålig bok av en självupptagen rockstjärna, men jag kan förstås inte låta bli att tycka om den. Det är ju trots allt Tommy Lee. Hans medberättare i boken är ingen annan än hans penis, bara en sån sak. Även hans exfru Pamela Anderson får komma till tals och kommentera det han skriver om henne.
Så mycket nytt tillför inte denna bok, har man läst "The Dirt" så är mycket samma, med den skillnaden att här är det Tommy själv som styr handlingen och vinklingen, och alltså är lite bättre och duktigare och mer sympatisk. Och man kommer förstås honom själv närmare in på livet - eller den han vill att vi ska uppfatta honom som kanske är mer riktigt att säga. Det stämmer nog bra det han skriver själv på omslaget: There isn't one truth, there are many. This book is my truth.
Hur som helst är det en underhållande bok, man får skratta en hel del och även gråta lite. Gillar man den om man inte gillar Tommy Lee? Tveksamt... men läs i alla fall "The Dirt" först.
Fakta:
Förlag: Atria Books
Antal sidor: 269
Utgivningsår: 2005
Första meningen: Tommy: Good morning, my man.
The heroin diaries - a year in the life of a shattered rock star - Nikki Sixx med Ian Giffins
"People over the years have tried to soften the blow by saying maybe being in Mötley Crüe turned me into an addict...but I don't think it did. That stroke of genius was all my own work. Even as a kid I was never inclined to dodge a bullet. I was always the first one to take it right between the eyes.
I was stubborn, strong-willed and always willing to put myself in harm's way for the betterment of chaos, confusion, and rebellion - all the traits that made me famous and later infamous. Then when I moved to L.A in the late '70s and discovered cocaine, it only amplified these charming characteristics.
But alcohol, acid, cocaine... they were just affairs. When I met heroin, it was true love."
- Nikki Sixx
Kommentar:
Boken är Nikki Sixx dagboksanteckningar under ett år, varvade med nyskrivna kommentarer från honom själv och de personer han skriver om i sina anteckningar. Det är en rå, naken bok som är långt ifrån den glamorösa rockstjärnelivet, här är det mer nedpissade sängar, att glömma bort att duscha i veckor, och att gömma sig inne i en garderob med paranoia och skjutvapen som sällskap.
Den finns även utgiven på svenska, men här är nog originalspråket att föredra. Det är också en väldigt snyggt designad bok, massor av bilder, blanka sidor och många illustrationer. Man behöver inte vara ett fan för att gilla den här boken, det är en läsvärd bok som tar dig med på en utflykt ner i en narkomans liv.
Fakta:
Förlag: Simon & Schuster Ltd
Utgivningsår: 2007
Första meningen: When I was fifteen years old, I remember Iggy and the Stooges' song "Search and Destroy" reaching out from my speakers to me like my own personal anthem.
Jag vill ha en egen måne - Kenneth Gärdestad & Keijo Liimitainen
Hans musik - älskad av så många och ofta spelad - upptäcks ständigt av nya generationer och ingå numera som en självklar och betydelsefull del i den svenska musikskatten.
Berättelsen om Ted Gärdestad är en framgångssaga utan motstycke och samtidigt en smärtsam livshistoria med grymma inslag - om en begåvad och känslig sökare som ville finna sin egen väg i livet men blev ansatt av lögner och förföljd av illvilliga rykten.
Här får vi följa Ted från barndomen i Sollentuna till hans alltför tidiga död i juni 1997. Flera av dem som stod honom nära intervjuas: Björn Borg, Ann Zacharias, Björn Ulvaeus, Janne Schaffer, Lennart Östlund och Michael B. Tretow på skivbolaget Polar, turnékompisen Harpo, Teds filosofiske mentor Per Ragnar och vänner från tiden i Bhagwanrörelsen.
"Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv." (Ted Gärdestad, 1980.)
Kommentar:
Jag har aldrig varit någon Ted Gärdestad-fan, är väl kanske lite för ung för det, även om man såklart känner till honom och hans musik. Det är en fin bok som brodern Kenneth skrivit, och man kommer Ted nära inpå livet. Som läsare tycker man det är konstigt att ingen "tar tag" i hans sjukdom utan man sopar det under mattan och pratar inte om det. Verkligen en gripande, intressant och fascinerande bok, väl värd att läsa.
Fakta:
Förlag: Forum bokförlag
Antal sidor: 240
Utgivningsår: 2005
Första meningen: Jag skriver det här för att berätta om Ted, hans livsöde oxh hans musik.
