The North Water - Ian McGuire

Skönlitteratur / Permalink / 1
Det är 1859 och valfångaren The Volunteer ger sig iväg upp mot Ishavet för att fånga val. Ombord finns bland andra den alkoholiserade och brutale harpuneraren Henry Drax och den opiumberoende ex-armekirurgen Patrick Sumner. Sumner ser den här resan som avkoppling, på en valfångare behövs inte mycket medicinsk expertis.
 
Men det blir allt annat än semester. Kort efter avfärd upptäcker Sumner att en kabinpojke har blivit våldtagen, och senare mördad. The Volunteer går på grund och lämnar besättningen på den arktiska isen, tvingade att försöka överleva, med en mördare bland dem.
 

Jag går verkligen igång på temat arktiska äventyr och kampen för överlevnad. Det här är en bok som för tankarna till In The Heart of the Sea eller Shackletons polarexpedition eller Hampton Sides fantastiska In the Kingdom of Ice. Men det här är fiktion så här kan man också ta in lite Moby Dick eller The Terror. Och faktiskt tänkte jag en del på den oförglömlige prästen Morten Falck från Profeterna vid Evighetsfjorden. Inte minst för allt äcklet, allt blod, allt var och alla kroppsvätskor som det verkligen inte sparas på i den här romanen (heller).

Och det är inte bara alla detaljer och beskrivningar som gör det här till en bok för okänsliga läsare. Här finns också grymhet mot människor, grymhet mot djur, och det är en djupdykning ner i människans mörkaste sidor som inte är alldeles trevligt att läsa om. Det är en hård, manlig och brutal machovärld som innehåller få ljuspunkter. McGuire håller inte tillbaka om man säger så.
 
Visst är det en bra bok, det är ingen tvekan om den saken, den blev t.ex. nominerad till Man Booker Prize 2016 så den litterära kvaliteten är hög. Men personligen så tycker jag att alla de exempel jag räknade upp ovan är så väldigt mycket bättre och skulle hellre rekommendera dem framför denna.
 
Fakta:
Förlag: Henry Holt and Company
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 258
Första meningen: Behold the man.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
 
#1 - - Joelinda:

Låter bra på många sätt - det där att placera handlingen på en ö eller en gudsförgäten plats är ju på många vis tacksamt. Ingen kan fly. Ingen kan höra dig skrika :-) Men exemplen som du räknar upp låter horribla. Vet inte om jag skulle fixa att läsa den. Lite som Cormac McCarthy som jag både fascineras och äcklas av.

Till top