Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr.

Jag kan bara inte med den här typen av huvudpersoner: "Det är såååå synd om mig för min kille har gjort slut, jag käääänner så mycket och jag känner ingenting aaaalls och det är jag, jag, jag och jag skadar mig själv så känns det lite bättre fast det göööör ju inte det och jag är så tom och går sönder och bara min kille kommer tillbaka så blir allt bra igen." Not. Det är så tragiskt. Och ännu mer tragiskt om det här är verkligheten och igenkänning? Måns Wadensjö skrev i SvD: "En både romantisk och realistisk skildring av hur det är att vara ung i Stockholm." 

Fisher och Ivy har bara varit ett par i nitton dagar. Båda har haft förhållanden tidigare, men de vet båda två att det är annorlunda den här gången: De är ämnade för varandra. Att de egentligen vet väldigt lite om varandra känns mindre viktigt.

Vanligtvis så brukar böcker sluta där den här boken börjar. En kärlekshistoria tar slut när de lyckliga tu får varandra – men det är ju egentligen då det intressanta börjar. Allt det där som kommer sen, när man börjar lära känna varandra på riktigt och de rosenfärgade glasögonen tas av. Och här får vi alltså vara med på den resan.