Om detta ska jag berätta

Allmänt / Permalink / 14
Det här är en bokblogg. Jag skriver om böcker och inget annat. Men jag vet att det är många som läser min blogg så jag måste ta tillfället i akt att berätta om mina upplevelser från tågstationen i Budapest.
 
Vi åkte till Budapest med jobbet på konferens förra veckan. Förutom att “bygga team” med mina kollegor hade jag planerat att hitta något kulturellt, något litterärt, något bokmässerelaterat som jag kunde skriva om. Men verkligheten kom i vägen. Dagarna innan vi åkte ner var fyllda av rapporter från Keleti pályaudvar, tågstationen i Budapest där så många migranter sitter fast i en transit zone. De vill inte vara där. Myndigheterna vill inte ha dem där. Men de får inte heller resa vidare.
 
Vi har alla sett bilderna och följt med i rapporteringen. Tillsammans med tre kollegor begav jag mig ner till stationen, utan att riktigt vara förberedda på vad vi skulle mötas av. Det är en sak att se bilder, att se tv-inslag. Det är något helt annat att vara där. Det går inte att blunda eller byta kanal. Men vi visste att vi måste gå dit. Vi måste se det som händer med egna ögon. Vi måste se om vi kan göra något.
 
Det råder ett stilla kaos. Så skulle jag vilja beskriva stämningen. Det är inga högljudda röster. Ingen upprördhet. Men det är människor överallt. Män, kvinnor, barn. Spädbarn. Luften står stilla. Det är varmt ute. Det är märkligt tyst trots alla människorna. Eller så blir det bara tyst i mitt huvud för att mina sinnen inte klarar av att ta in fler intryck. Jag har aldrig känt mig så liten och maktlös som i den stunden när jag först når Keleti och blickar ut över området. Så många människor. Så många barn.
 
Vi möter volontärer. Vanliga Budapestbor som tagit ledigt från jobbet för att hjälpa till. Ni måste berätta om det här, säger de. Berätta om hur det ser ut här.
 
Vad kan vi göra? frågar jag volontären Hanna. Rita med barnen, säger hon. De blir glada då. 
 
Så jag sätter mig ner, på en tunn filt, på den smutsiga betongen. En flicka bygger intensivt på sitt pärlarmband, trär pärla efter pärla. Lyfter inte blicken. Två andra flickor ritar med kritor. Hanna visar upp barnens teckningar. Det är glada solar. Människor på rad. Gröna träd.
 
Någon blåser stora såpbubblor och alla skrattar. Barnen är glada. Sådär som barn blir glada av såpbubblor. Och trots att vi skrattar tillsammans gör det ont i magen. Vilka fasor har de inte flytt ifrån om de kan finna glädje i den här miljön? Det här är ingen plats för barn. Det är ingen plats för människor överhuvudtaget.
 
I Budapest finns ett känt minnesonument vid Donau, en rad skor i järn som står där till minne av de judar som avrättades vid floden under andra världskrigets sista vinter. Innan de sköts tvingades de ta av sig sina skor. Skor var värdefulla till skillnad från människorna. Jag tänker på de där skorna när jag ser den här högen med skor som Budapestbor har skänkt till flyktingarna. Det är många frivilliga som engagerar sig. Myndigheterna lyser med sin frånvaro - förutom kravallutrustade polisstyrkor som marscherar fram och tillbaka. 
 
Jag hamnar i samtal med en familj från Syrien. Mamma, pappa, tvillingflickor på 9 år och en pojke på 3. Just den här dagen fyller min egen dotter 9 år. Hon är hemma i Sverige och äter tårta. Här står jag. Vill så oändligt gärna göra något för att hjälpa dem.  Behöver ni pengar? Ska jag köpa något? Jag känner mig sådär lagom svensk. Pengar löser väl alla problem, eller hur? Pappan skakar på huvudet. Vi har pengar, säger han. Vi kommer bara inte vidare. De fotar en bild på mig och barnen, jag fotar dem. Sådär som man gör när man träffar nya vänner. Men det känns mycket märkligt att posera för fotografier och le glatt i den där miljön. De visar var de sover. Här är vårt hem nu, säger de och skrattar. De är glada. De är tacksamma för att ha en egen plätt på ett stengolv, några filtar och till och med ett eget litet tält. Och jag inser att den här familjen faktiskt har haft tur. De har inte förolyckats i en båt på Medelhavet. De har tagit sig ända hit. De är tillsammans. Här har de bott i fem dagar. I morgon, säger pappan. I morgon kanske vi kan resa vidare till Tyskland.
 
Vi säger hejdå. Ett lycka till. Jag går därifrån och skäms. Skäms för att de måste stanna kvar. Skäms för att jag kan gå till mitt hotellrum. Är så oerhört trött och ledsen, och skäms ännu mer. Om jag är trött och ledsen, hur trötta och ledsna ska inte de vara? 
 
Några timmar senare attackerar fotbollshuliganer migranterna på tågstationen. De kastar smällare. Hur fan kan man kasta smällare mot människor som flytt från ett krig? Mot BARN som flytt ett krig? Polissirenerna hördes hela natten. Piketbussarna körde fram och tillbaka. Helikoptrar flög över hustaken. En liten bit bort från stationen låg jag, tryggt nedbäddad bland rena lakan i min hotellsäng. Sova kunde jag inte. En liten bit bort från mitt hotell låg två nioåriga tvillingflickor på en tunn madrass. Att de kunde sova hoppas jag. Långt borta i Sverige låg min nioåriga tjej och sov gott, långt borta från sirener och kaos. 
 
Vad vi ska göra för att lösa flyktingkrisen vet jag inte, men jag vet att vi alla måste göra mer. Vi är många som står med öppna hjärtan och öppna famnar. Nu krävs det att myndigheterna även öppnar sina gränser. Det finns plats för många, många fler i vårt land. Det går inte att säga att vi inte har plats, att det kostar för mycket, att vi måste ta hand om de som kommer hit. Det håller inte. Inte när det handlar om människor som behöver akut skydd, som flyr från krig, som desperat försöker korsa Medelhavet trots att de inser faran. 
 
Min kollega Nathalie Larsson Festin har fotat de här fantastiska bilderna. Starka bilder. Bilder som säger allt. Kolla bara den här killen. Om han kan känna hopp och göra segertecken, då är det fan i mig upp till oss att göra vad vi kan för att hjälpa honom och alla de andra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och alla kan vi göra mer.
 

Foto: Nathalie Larsson Festin (alla bilder utom bilden på mig och barnen som är fotad av min andra kollega Britt-Louise Spets)
#1 - - Lena:

Vilket oerhört fint och gripande inlägg.

#2 - - ULLA:

Så gripande, mitt hjärta blöder ♥

#3 - - enligt O:

Vilken fin text Lotta. Verkligheten är overklig just nu.

#4 - - Lise:

Tack för väldigt fint, gripande och peppande inlägg. Du gör nytta, heja dig!

#5 - - Lingonhjärta:

Så otroligt fin text!! Känner igen den där känslan av hopplöshet men bara att skriva om det gör nytta.

#6 - - Helena (Fiktiviteter):

Väldigt fin text Lotta, och viktig!

#7 - - Fanny:

Jag är rörd på djupet! Tack Lotta! Delar vad jag kan.

#8 - - Hanna:

Nu fick du mig att gråta lite här på jobbet. Otroligt fin text! Det finns ju en sak vi kan göra och det borde göras fort - slopa transportörsansvaret! Jag blir så innerligt arg när jag inser att det är det som ligger bakom denna enorma misär.

#9 - - Emma:

Så oerhört bra skrivet, det här måste jag dela vidare, hoppas att det är ok!

#10 - - Boklusen:

Tack för att du berättar och delar med dig! Gripande text! Vi får alla försöka stötta på olika sätt.

#11 - - Lotta:

Tack, vad snälla ni är allihopa ♡♡

#12 - - Bokstaplaren:

Intressant ögonvittnesskildring. Kände du mest förtvivlad hjälplöshet eller gick det att känna hopp för situationen?

Svar: Hopp! Det fanns där. Personligen kände jag mest maktlöshet och förtvivlan, men det fanns hopp och positivitet hos människorna. Ögonen var trötta, men gnistan hade inte slocknat. Det var fint att se glädje hos barnen, engagemanget hos alla volontärer, de fulla förråd med vatten och förnödenheter som Budapestbor skänkt, och hoppet om att det kommer att bli bättre.
Lotta - hyllan

#13 - - Helena:

Åh vad fint skrivet. Tack för att du delar med dig!

#14 - - P:

Tack för fin text som berör...

Till top