Jag och Earl och tjejen som dör - Jesse Andrews

Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe?
 
Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel.
 
Rachel har leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan "göra skillnad i hennes liv" genom att "muntra upp henne". Och trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.
 
Kommentar:

Det här är ingen cancerbok av det tårfyllda slaget (alltså ingen ny The Fault in Our Stars). Det är inte ens en bok om cancer, Rachels sjukdom är inte det centrala. Det handlar inte heller om att Rachel dör, utan det handlar snarare om att Greg börjar leva. 

Jag tycker om karaktärerna. Greg i synnerhet. Hans sätt att gömma sig, att nedvärdera sig själv, hans pessimistiska inställning och hans cynism tilltalar mig. Kanske också känner igen mig en del. Och Earl, han är också en karaktär som fastnar. 
 
Greg, som också är bokens berättare, skriver i början: 
"Jag lärde mig absolut ingenting av Rachels leukemi. [---] Den här boken innehåller absolut inga viktiga lektioner om livet, okända sanningar om kärlek eller tårdrypande ögonblick när vi insåg att vi lämnat barndomen bakom oss eller så."
 
Men jo. Kanske den innehåller ett par sanningar ändå. Jag gillar det här, cancerböcker som får en att skratta finns det inte så många av.
 
Fakta:
Originaltitel: Me and Earl and the Dying Girl
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2015
Första meningen: Jag har ingen aning om hur jag ska skriva den här dumma boken.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
#1 - - Bara Ett Kapitel Till:

Bara den första meningen får mig att vilja läsa denna. Får nog skriva upp den på Att-Läsa-Listan