Bloggstafett om medmänsklighet

Utmaningar / Permalink / 3
Den här hösten har varit tung för många. För min egen del kan jag ganska exakt tidsbestämma när en del av mig gick sönder. Det var en höstdag på tågstationen i Budapest. När jag kom dit, mitt i kaoset, och möttes av människor som satt fast i ett ingenstans och inte tilläts att resa vidare. Jag mötte tomma blickar, uppgivenhet och trötthet. Barn som sov mitt på betongen. Det var en surrealistisk upplevelse, det kändes som att jag klivit rakt in i en krigszon. Är det här verkligt? Är det här Europa 2015? Det skakade om mig på ett sätt som nyhetsrapportering aldrig kan göra.
 
Volontären Hanna som tillbringat all sin lediga tid med att hjälpa till i kaoset var uppgiven och sa att hon kände inget hopp för de här människorna eller för hela situationen som sådan. Det finns ingen framtid. Och jag kunde inte säga emot henne, tågstationen var inte direkt ett ställe som väckte hopp och framtidstro, och jag har aldrig känt mig så liten och maktlös som då.
 
Men flyktingarna jag mötte kunde ändå känna hopp. "Det kunde varit värre", "Snart får vi resa vidare." Det var nästan så att de försökte trösta mig vilket gjorde situationen ännu mer absurd. Och mitt i min bedrövan insåg jag att de här människorna faktiskt har haft tur. De har tagit sig ända hit, de har flytt undan kriget, de har inte omkommit på Medelhavet. Om de känner hopp och kan känna glädje trots situationen - då är det på något sätt min skyldighet att hoppas med dem. Att hålla tummarna och vara positiv. Vi löser det här tillsammans, alla goda krafter.
 
Sen började de stora strömmarna nå Sverige. Vi öppnade våra hjärtan och släppte in de här människorna. Vi gav dem filtar och tak över huvudet. Det fanns värme. Vi gjorde det som resten av Europa vägrade. Vi stod upp för medmänsklighet. Det kändes som att hela Sverige mobiliserade sig.
 
Men så drog kylan in. Miljöpartiets valaffisch från förra hösten lyser som ett hån. Den varmare politiken försvann och Sverige kändes kallare än någonsin. Asylboenden sattes i brand. Gränser stängdes. Hela det politiska och officiella Sverige drabbades av panik.
 
Min lilla kommun hade inte fixat den här hösten om det inte hade varit för alla volontärer som jobbat gratis, dygnet runt, på evakueringsplatserna. Hela det praktiska flyktingmottagandet bärs upp av vanliga människor, men alltför få. Det behövs fler händer. Fler människor. Det handlar om att vi alla, du och jag, och varenda en av oss behöver anstränga oss och göra mer. I princip alla av oss kan göra mer än vi faktiskt gör. Det handlar inte om att skänka pengar eller kläder, generositeten är stor och många har gett och ger. Det är fantastiskt! Men det behövs också människor som arbetar ideellt i de olika organisationerna, som ställer upp och sorterar de här kläderna, som delar ut kläder, som finns till som stöd och hjälp, som medmänniska. Det behövs kontaktpersoner och gode män. Ibland är det långt från tanke och ord till handling. Vi behöver fler som agerar, som faktiskt gör något, inte bara lägger huvudet på sned och tycker att situationen är fruktansvärd, delar ett inlägg på Facebook eller skriver ett blogginlägg om hur skit allting är.
 
Den här hösten har gjort mig arg, ledsen, deprimerad, otillräcklig och till slut också uppgiven. Jag förstår mer än någonsin hur Hanna kände det på tågstationen i Budapest. Men jag vägrar att låta uppgivenheten slå rot. Det är vi som har makten, du och jag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. People Have The Power.
 
 
Det här är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett för värme, trygghet och medmänsklighet. Alla deltagare hittar du här.
#1 - - Kulturkollo Linda:

Vilket fint inlägg Lotta. Vi måste kämpa mot uppgivenheten varje dag.

#2 - - Ljusletaren:

Ett inlägg som berör och berör på djupet! Att få se allt detta live det måste sitta djupt rotat. Jag tror på ljuset och jag tror på samverkan. Här ska alla arbeta för samma mål och politiken bör läggas på hyllan. Många medmänskliga röster kan förflytta berg det är vad jag tror på/ kram

#3 - - Ethel:

Håller med. Alla kan bidra. Allt måste inte vara stort. Hjälp i det lilla är viktigt.

Till top