En man som heter Ove - Fredrik Backman

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 5

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt.

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Kommentar:
Jag sorterade tidigt in En man som heter Ove i det där "ointressant och inte min grej"-facket på grund av alla jämförelserna med Hundraåringen, Sveriges kanske mest överskattade bok. Men så i somras läste jag Min mormor hälsar och säger förlåt och föll pladask. Vilken pärla! Den vann mig över totalt, och jag läser den just nu som högläsningsbok för åttaåringen. (Det funkar alldeles utmärkt kan jag berätta.)
 
Och En man som heter Ove är faktiskt ännu bättre. Det är en rejäl känslostorm. Tårar, skratt och ilska blandas om vart annat. Så väldigt, väldigt rolig och samtidigt så väldigt, väldigt sorglig. Jag tar den vresige gubben Ove till mitt hjärta, liksom de flesta andra som läst den här boken också verkar ha gjort.
 
Jag trodde verkligen inte att jag hade så mycket gemensamt med en grinig gubbe, och Ove med sin nitiska "rätt-ska-vara-rätt"-attityd ligger egentligen väldigt långt ifrån min personlighet, men jag erkänner att jag flera gånger under läsningen med fasa tänkte "Herregud, jag ÄR Ove!". Det finns nog något där som vi alla kan känna igen oss i. Inte bara jag, hoppas jag.
 
Jag tokälskar Ove. Det här är en tragikomisk och eftertänksam historia som inte lämnar någon oberörd. Inte ens en man som Ove.
 
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 348
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Ove är 59 år gammal.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är En bok om dagen och Feministibiblioteket.

Bokmässan 2014

Allmänt / Permalink / 7

Söndag kväll och min bokmässepremiär är över. Vilken fantastiskt rolig helg det har varit, jag är helt fullproppad av intryck och upplevelser.

Torsdagen var resdag för mig så jag kom fram först på eftermiddagen. Checkade in (enorm fördel att bo på Gothia så man kan springa upp till rummet exakt när man vill), steg in på mässan, och det tog väl en tre minuter så sprang jag på första kändisen, dvs What You Readin?-Linda. En minut senare Litteraturkvalster-Kulturkollo-Fanny. Och så sägs det att mässan är stor? Pfff.... Efter en del monterbrowsande tog monterminglet vid med lådvin hos Gilla Böcker och Printz. Och sen hade vi Kulturkolloträff hemma hos Anna. Himla skoj att äntligen få träffa alla kollo-kollegor - några hade jag aldrig träffat förut. 

Fredagen började med bokbloggarfrukost i Historiska Medias monter där några av deras författare också medverkade: Seth Mattson, Anna Lihammer och Maria Gustavsdotter.
 
Jag hade inget seminariekort på grund av snål, och i ärlighetens namn är jag ingen seminariemänniska heller, men jag lyssnade till en del intressanta scenprogram och monterframträdanden. Jag lyssnade bland annat till Maria-Pia Boethius och Anders Carlgren som samtalade om Israel-Palestina-konflikten, och så... Björn Ranelid. En gång på fredagen. (Plus två gånger på lördag och en gång på söndag. Det var inte med flit alla gånger, det bara råkade bli så. Ja, jag har en crush. Vad kan jag säga, han gör mig lycklig. Jag kommer ut ur garderoben nu.) Och så köpte jag hans senaste bok, signerad förstås. 
 
 
Säga vad man vill om honom, men han är en estradör utan dess like. Det är en upplevelse att titta på honom. (Alla fyra gångerna)
 
Bokmässans bloggambassadörer bjöd på eftermiddagen in bokbloggare till ett spänningsmingel där Emelie Schepp, Anders Fager och Sofie Sarenbrant kom förbi och pratade om sina böcker och sitt skrivande. Efter det gick ett gäng av oss ut på middag följt av Park.
 
Lördagen ägnade jag till stor del åt olika scenprogram. Jag lyssnade bland annat till Fanny Härgestam och Cecilia Uddén, Tom Rob Smith och så Björn Ranelid då. Två gånger. Det bara blev så.
 
På eftermiddagen fick Kulturkollo chansen att träffa Carol Rifka Brunt för en liten pratstund (om det kan du snart läsa på kulturkollo). 
 
Och sen blev det bokbloggarmingel som bloggambassadörerna arrangerade, följt av middag, och så Park.
 
Söndagen innebar sovmorgon, och en snabb liten visit på mässan. Enbart för Ranelids skull. (Jag är dock ingen stalker, jag lovar). Och sen packade jag ihop och lämnade Göteborg bakom mig.
 
För att summera mässan så kan jag bara säga att det var HUR KUL som helst. Intensivt men kul. Jag träffade så många härliga människor - både nya och gamla bekanta, förlagsfolk, författare, bokbloggare och annat löst folk. Vi ses igen 2015! 
 
Här är bokskörden - några köpta, de flesta fådda. 

Mrs Sinclairs resväska

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 1

Roberta är mellan trettio och fyrtio, bor i Oxford och älskar böcker. Hon arbetar i en underbar liten bokhandel där man säljer både nytt och gammalt. Men Roberta har få vänner, ett ganska likgiltigt förhållande med en gift man som hon bara träffar varannan torsdag och hennes älskade pappa är döende. Den 109-åriga och allt mer förvirrade farmodern Dorothy bor på ett hem. Med andra ord lever Roberta ett ensamt liv där arbetet och arbetskamraterna betyder allt.

I en bok som tillhört farmodern upptäcker Roberta ett brev från hennes avlidne make, en polsk pilot som Dorothy träffade under andra världskriget. Men det är något konstigt med brevet, det har en sorgsen och förebrående ton och är skrivet efter hans förmodade död. Dorothys bakgrund tycks dölja en hemlighet och för Roberta känns det viktigt att få veta mer innan farmodern dör.

Kommentar:
Böcker som handlar om böcker har alltid ett litet försprång gentemot andra böcker. Det är en värld som jag både känner mig hemma i och som jag tycker om att besöka. Bokhandlar, antikvariat, bibliotek som befolkas av människor som älskar de här dammiga bokhögarna och välfyllda hyllorna lika mycket som jag gör. Men det måste vara rätt balans också. Hela den här kärleken till läsning och böcker ska genomsyra hela berättelsen, och inte vara inslängd för sakens skull (dvs för att locka bokälskare att läsa om likasinnade). Då blir det påklistrat och ansträngt. 

Och lite så känner jag inför Mrs Sinclairs resväska. Det här med bokhandeln tillför ingenting, och ändå är det en så central grej. Kapitlen inleds med små brev eller lappar som Roberta återfunnit i böcker, vi ser böcker redan på omslaget, men egentligen hade Roberta kunnat jobba precis var som helst. Och det gör mig lite sur.

Mrs Sinclairs resväska växlar mellan Robertas liv i nutid och Dorothy under andra världskriget. Robertas historia intresserar mig inte, Dorothys är betydligt intressantare att läsa. Men det är något i själva handlingen som stör mig. Det som utspelar sig under krigsåren känns inte alltid helt tidstypiskt korrekt. Jag har inget direkt att peka på, det är mer en känsla. Eller förresten nappflaskor, var det så himla vanligt att man som gravid hade ett förråd med flaskor hemma utifall att man fick problem med amningen? Jag vet inte jag. Men sådana saker gör att jag aldrig riktigt transporteras tillbaka till engelska landsbygdens 1940-tal.  

Jag inser att jag framstår som väldigt negativ, men trots alla mina invändningar så är det inte en dålig bok, jag tyckte ganska bra om att läsa den. Det är en lågmäld och bitterljuv historia men den gör inte något djupare avtryck.

Fakta:
Originaltitel: Mrs Sinclair´s Suitcase
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 325
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Min käraste Dorothea!

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är FeelgoodbibliotekarienWhat you readin? och Bokmalen.

Till top