To Rise Again at a Decent Hour - Joshua Ferris

Skönlitteratur / Permalink / 2
Paul O'Rourke är tandläkare i New York. Han är cynisk, osocial, ateist, och det enda som egentligen engagerar honom är favoritlaget Red Sox som han följer på ett närmast neurotiskt sätt. Han är teknikmotståndare och gillar inte alls internet men han kan ändå inte släppa taget om sin smartphone. Han klarar inte av att säga god morgon till sina kollegor. Han vill inte ha barn, han klarar inte ens av en hundvalp eftersom små valpar växer upp till stora hundar och så dör dom. Han är inte som "alla andra" och ändå är det precis som "alla andra" han egentligen skulle vilja vara.
 
“Of course I alienate myself from society. It's the only way I know of not being constantly reminded of all the ways I'm alienated from society.” 
 
Han är singel, förstås, men i de få seriösa relationer han haft, så har han gått helt upp i kvinnornas liv och blivit som besatt. Han strävar efter att hitta en mening med livet, han vill tillhöra något större, vara en del av en familj och har anammat både katolska och judiska traditioner för att bli omtyckt av flickvännernas religiösa familjer. Trots att han är en obotlig ateist.
 
Så upptäcker han att någon utger sig för att vara honom på nätet. Någon har satt upp en hemsida, facebooksida och twitterkonto i hans namn. Och vad värre är, den här Paul skriver en massa religiösa inlägg och kommentarer. Om amalekiter, om judar, om att vara en ulm (och nu övergår historien till att handla väldigt mycket om hardcore-gammaltestamentliga saker som inte fångar mitt intresse). Paul vet inte vad han ska tro. Vem är det som skriver? Och hans anställda vet inte heller vad de ska tro. Är det Paul själv som skriver inläggen? Omedvetet eller medvetet? Är han sjuk? Har han blivit galen? 
 

Joshua Ferris har skrivit en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna Så fick vi se slutet. Men han har ännu inte lyckats nå upp till samma briljanta nivå, varken i Tillståndet eller i To Rise Again… Men att han är en fantastiskt begåvad författare går inte att förneka. 

Lika mycket som jag älskar Ferris (och det är stort att säga att jag älskar honom med tanke på att han skrivit en bra bok och två halvbra), lika mycket avskyr jag Jonathan Franzen. Och det bär mig emot att säga det här, men jag får så otroligt mycket Franzen-vibbar när jag läser. Det är ett väldigt malande från Ferris. Det är som att han själv söker svar på existentiella frågor lika mycket som Paul gör. På sätt och vis känns den här boken som två delar som inte riktigt passar ihop. 

Tandläkar-Paul är knepig, men jag tycker väldigt mycket om hans långa, inre monologer. Självupptagenheten och malandet finns här också, men jag gillar det. Det funkar utmärkt. Här finns sidolånga beskrivningar om små vardagsdetaljer som exempelvis proceduren att sätta upp håret i hästsvans som beskrivs in i minsta detalj. Eller hur han iakttar exflickvännen Connie när hon smörjer in sina händer med handkräm och önskar att han också kunde vara en sådan person som smörjer in händerna. (Jag kommer aldrig mer att kunna sätta upp håret eller smörja in mina händer utan att tänka på Paul O'Rourke) Men han är inte sån, lika lite som han kan säga godmorgon, eller skriva smileys i meddelanden, eller tro på en gud.

Jag är kluven till vad jag egentligen tycker om To rise again... Det börjar lysande, Joshua Ferris skriver fantastiskt bra, och som alltid har han ett första kapitel som sticker ut och är bara SÅ jäkla bra. Jag läste någonstans att han jobbat med den här boken sedan 2004, och då förstår jag varför det blir en del malande... Men jag kan inte med det här filosofi-teologi-mässandet som pågår. Det är för mycket religiöst dravel och nonsens. 

Delar av den här boken är fantastiska, andra delar hade jag gärna sett att hamnade i papperskorgen. Den stora behållningen i allt detta är Paul O'Rourke, han är en oförglömlig karaktär.

Fakta:
Förlag: Penguin Viking
Antal sidor: 337
Utgivningsår: 2014
Första meningen: The mouth is a weird place.

Finns på Bokus och Adlibris.

#1 - - Mrs E:

Jag spanade på den under bokmässan, gillade omslaget. Tror att jag har Så fick vi se slutet oläst i hyllan, kanske ska börja med den då...

Svar: Åhhh ja, börja med den!
Lotta - hyllan

#2 - - Johan Englund:

Läste den i somras, och kan bara hålla med om allt du säger. Ferris är en av mina absoluta favoriter. Efter hans första bok hoppas man bara att han ska få till det helt igen, för då är han oslagbar. Men precis som du tycker jag nr 2 och nr 3 är halvbra med Ferris-mått mätt...

Svar: Eller hur! Det är så frustrerande att han inte får till det, potentialen finns ju absolut. Men nästa bok, då...
Lotta - hyllan

Till top