Morgon i Jenin - Susan Abulhawa

Skönlitteratur / Permalink / 3

Amal Abulheja är på besök i sin barndoms Jenin på Västbanken tillsammans med sin dotter Sara då Israel oväntat gör en räd in i det palestinska flyktinglägret. När stora delar av lägret jämnas med marken kastas Amal tillbaka in det förflutna, till 1967 och tiden för sexdagarskriget, då hennes egen far dödades, hennes bror gick under jorden och hennes mor långsamt slöt sig inom sig av sorg.

Kommentar:
Morgon i Jenin är en sådan fantastiskt bra bok att orden inte räcker till. Vad jag än skriver och säger känns futtigt och bleknar i jämförelse. Det här är en av de bästa böcker jag läst, någonsin. Den både berör och upprör. Den är oerhört vacker och oerhört sorglig, allt på samma gång.

Den här historien tar sin början 1948 och skildrar fyra generationer palestinier. Det är Amal som står i centrum, Amal med lång vokal som betyder mycket hopp och drömmar. Hon föds 1955 i ett flyktingläger i Jenin dit hennes familj förvisats när staten Israel bildades. Vi får också möta hennes far och farfar, hennes mor, syskon, vänner och slutligen hennes egen dotter. Berättarrösterna skiftar, men det är Amal som allt kretsar kring.

Generationer lever och dör i flyktingläger över hela världen, men här lyckas Susan Abulhawa göra dem mänskliga. Man gråter, skrattar, älskar och lider med Amal och hennes familj. Och aldrig tidigare har jag fått en sådan levande bild av Palestina.

Man kanske kan tro att det här är en hatisk bok, en ilsken attack mot de judar som stulit palestiniernas land, men så är det inte. Hon utmålar inte judar som onda, utan visar på en mer nyanserad bild. Alla judar är inte sionister. Det här är tvärtom en förlåtande bok, där den genomgående känslan är kärlek, och med ett hopp om försoning. Det är också en viktig bok med en historia som måste berättas. Det Israel gör mot Palestina måste få ett slut.

Hur grym handlingen än är på sina håll, så är språket oerhört vackert, och det riktigt gnistrar om orden. Mycket bra gjort av översättare Niclas Nilsson som så fint lyckas fånga den sjungande rytmen.

"För oss kommer rädslan där skräcken kommer för andra, för vi har bedövats av de vapen som ständigt riktas mot oss. Och den skräck som vi upplevt är något som väldigt få västerlänningar någonsin kommer att uppleva.  [...]
Rötterna till vår sorg slingrar sig så djupt ner i förlusten att döden har kommit att leva vid vår sida som en familjemedlem som gör en glad genom att undvika en, men som fortfarande är en del av familjen. Vår ilska är en vrede som västerlänningar inte kan förstå. Vår sorg kan få stenarna att gråta. Och vårt sätt att älska är inget undantag.
Det är den sortens kärlek som man bara kan känna om man har upplevt den häftiga hunger som får kroppen att äta sig själv om natten. Den sortens kärlek som man känner först sedan livet skyddat en från fallande bomber eller kulor som gått genom ens kropp. Det är en kärlek som naken dyker mot evighetens vidder. Jag tror att det är där Gud bor.
"

Det här är en läsupplevelse av sällan skådat slag. Alldeles, alldeles lysande.Läs den!

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 383
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte.

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är enbokcirkelföralla, Kulturbloggen och Ninas skrivarlya.

Till top