Inte helt perfekt - Lucy-Anne Holmes

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 0

Sarah Sargeant är tillbaka! Och äntligen har hon träffat den rätte. Den perfekte pojkvännen. Dessutom ska hon åka till Hollywood för att spela in en film. Livet leker. Men säg den lycka som varar, för Sarah vore inte Sarah om hon inte lyckades strula till det riktigt ordentligt.

När gick det egentligen på tok? Var det när hon hittade fotot av den halvnakna före detta flickvännen i sin pojkväns filofax? Eller kanske när hon fick veta att hon skulle spela in en ångande het sexscen med den snyggaste mannen i världen, någonsin?

Att leva lycklig i alla sina dagar visar sig vara svårare än man skulle kunna tro.

Kommentar:
Jag tokälskade Lucy-Anne Holmes debut, 50 sätt att träffa den rätte, som var vansinnigt rolig. Den finns med på min tio-i-topp lista med chick-lit favoriter, så bra är den. Sarah Sargeant var en frisk fläkt som med sin charm, humor och fräcka mun kändes som en modern och uppdaterad chick-lit hjältinna. Hon tillförde något nytt som jag saknat.

Nu har jag läst uppföljaren, Inte helt perfekt, och även den är riktigt rolig. Inget snack om saken, det är bra underhållning. Det finns några obetalbara scener - jag säger bara bajspåse och Cockaconga, MEN, det finns ett stort men som gör att jag inte kan tycka lika mycket om den här boken som den förra. Och det beror på Sarah Sargeant själv.

Sarah har gått och blivit en tjej som jag inte gillar. Hela boken trånar hon efter en kille som beter sig som en tönt, och det kan jag bara inte med. Det går också helt emot den Sarah jag kände, eller trodde jag kände. Hon känns inte alls särskilt fräsch eller modern längre. Och det är synd.

Jag sågar Sarah, men jag gillar boken. Låter kanske märkligt, men så blir det.

Fakta:
Originaltitel: The (Im)perfect Girlfriend
Förlag: Basil
Antal sidor: 281
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Jag hade ett underbart förhållande med en kille som heter Simon.

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är Bims blogg.

Kan du säga schibbolet? - Marjaneh Bakhtiari

Skönlitteratur / Permalink / 2
Möt familjen Abbasi - den svenska integrationspolitikens dream team. De är fyra medlemmar. De bor i en gul villa i Oxie utanför Malmö. Pappa Mehrdad har ett bra jobb på universitetet, döttrarna pratar utmärkt svenska, och de är så framgångsrika att de kan hålla sig med städerska.

Men idyllen rubbas den dag äldsta dottern Parisa kräver att få åka till släkten i Iran för att ta bilder till sitt projektarbete. Inom kort är inte bara Parisa på plats i den främmande staden Tehran, utan även hennes vettskrämda lillasyster Baran.

På hemmaplan väntar också stora förändringar i familjens liv, samtidigt som Sverige går in i mångkulturåret och integrationsdebatterna rasar runt om i landet.

Kommentar:
Kan du säga schibbolet? vänder ut och in och upp och ner på diskussionerna om mångkultur och integration, och Marjaneh Bakhtiari gör det på ett roligt sätt.

Vi rör oss från Sverige till Iran, dit Parisa och Baran åker för att hälsa på släkten. Det blir en kontrastrik och händelsefylld resa. Parisa är ute efter att fånga det riktiga Iran, det vill säga hennes bild av Iran med traditionella ceremonier. Inte alls som den MTV-liknande värld deras kusin Negar visar upp, en värld med partyn och tajta kläder. Och Baran ser noga till att täcka sig med slöja så att inte polisen ska komma och ta henne. Jag tycker resan till Iran är den allra bästa delen med boken.

Persongalleriet är färgstarkt, och förutom hela familjen Abbasi så fastnar jag särskilt för busschauffören Åke som bor ihop med sin före detta svärmor Iran, eftersom han inte kan med att flytta henne till ett pensionärshem.

Det här är vasst och roligt skrivet, träffsäkert och tankeväckande. Vem är svensk? Vem är blatte? Vem äger ordet blatte? Är man svensk om man talar perfekt svenska? Här handlar det om hur vi sätter stämplar på folk och definierar dem utifrån en grupp istället för att se dem som individer. Alla är vi olika, med olika erfarenheter och förutsättningar, även om vi är svenskar sedan tio generationer tillbaka så är vi inte en homogen grupp - lika väl som en iranier inte är den andra lik. Ganska självklara saker kan man tycka, men i praktiken fungerar det inte alltid så.

Fakta:
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 423
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Första gången vaknade Baran Abbasi av att Albin, familjens katt, tuggade på hennes stortå.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Matildas läshörna, Pocketblogg, Pocketpinglorna och Bokblomma.

Döda talar inte - Ann Cleeves

Deckare / Permalink / 4
En ung mamma förälskar sig i en kontrollerande äldre man. Kort därefter drunknar hennes lille son i ett badkar. Ett år senare hittas socialsekreteraren som arbetat med fallet strypt i ett badhus. Den som finner kvinnan är Vera Stanhope: kriminalkommissarien som arbetar för mycket, väger för mycket, dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet, då ännu ett mystiskt lik dyker upp i den pittoreska småstaden.

Kommentar:
Jag älskar Ann Cleeves, och då framför allt hennes Shetlandskvartett som jag har hyllat i inlägg efter inlägg. Den serien avslutades på ett mycket märkligt sätt, men Cleeves håller på att skriva fortsättningen så förhoppningsvis kan jag så småningom förlåta henne. Hennes andra serie om kriminalkommisarie Vera Stanhope är en mycket god ersättare, jag börjar gillar de här böckerna nästan lika mycket. Döda talar inte är andra boken som kommit ut på svenska, förra året kom Dolda djup.

Mest av allt gillar jag Vera Stanhope. Hon är allt som en kvinna inte "får" vara: äldre, överviktig, bufflig, ful, sjabbig, utan man, utan barn, och hon dricker för mycket. Hennes enda umgänge är kollegan Joe Ashworth, som hon mer än gärna delar en öl med efter jobbet. Nu har hennes läkare gett henne order om att motionera, så Vera befinner sig motvilligt på motionsklubb där hon simmar en timme om dagen, på tider när bassängen är nästan tom. Det är då hon hittar en kvinna mördad i bastun, och utredningen tar sin början.

Då mycket i utredningen handlar om föräldraskap tänker Vera mycket på sin far Hector, deras relation och hur han behandlat henne under uppväxten. Och bit för bit lär vi känna Vera ännu lite bättre.

Ann Cleeves är något av det bästa du kan läsa när du vill ha en äkta, välskriven pusseldeckare. Ledtrådarna nystas sakta upp, och det är inte förrän alldeles mot slutet som man förstår hur allting egentligen hänger ihop. Det är också ganska lågmält berättat, inget våldsfrossande, utan lite mer av trivselmord. Om det nu finns ett sånt ord. Annars finns det nu.

Fakta:
Originaltitel: Silent Voices
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 336
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Vera simmade långsamt.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är
Kulturbloggen, boktok73 och Lottens bokblogg.
Till top