Alla monster måste dö - Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

Verklighetsskildringar / Permalink / 3
1978 kidnappar den nordkoreanska regimen Sydkoreas mest kända filmstjärnepar, skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok. De går till slut med på den filmgalne diktatorn Kim Jong Ils krav på att göra regimvänlig spelfilm för att indoktrinera massorna. Först 1986 lyckas de fly under spektakulära former.

Efter att ha träffat Madame Choi i Seoul åker Magnus Bärtås och Fredrik Ekman hösten 2008 på en gruppresa till Nordkorea. Med på resan finns bland annat Nordkoreaexperten, chockturisterna, en jättelik schweizare och en spenslig rysk kemist som frenetiskt samlar vattenprover, allt medan de två guiderna förtvivlat försöker hindra gruppen från att skingras och dessutom få till en stunds trevlig karaoke efter middagen.

Kommentar:
Mitt intresse för Nordkorea, detta bisarra och fascinerande land, väcktes när jag läste Caroline Salzingers Hälsning från ondskans axelmakter. Alla monster måste dö är även den en reportagebok, där Magnus Bärtås och Fredrik Ekman deltar på en gruppresa till Pyongyang med omnejd. De utger sig för att vara konstnärer, som författare eller journalist kommer man inte in i landet. Man kan inte heller resa runt på egen hand utan är hänvisad till gruppresor under ständig övervakning av guiderna.

Parallellt med deras reseberättelse får vi följa historien med Madame Choi och Shin Sang-ok, kidnappningen, och deras filmarbete.

Svårigheten med att skriva om Nordkorea är att det inte går att komma i kontakt med människorna, ingen vet vad vanligt folk egentligen tänker. Nordkoreanska avhoppare kan visserligen berätta, och besökare utifrån kan berätta vad de ser, men att få till en dialog med en "vanlig" nordkorean på stan eller landsbygden verkar vara helt omöjligt.

På ett ställe i boken berättas det om hur hustrun till Kubas ambassadör hade lagt märke till att man inte såg några begravningsplatser i Pyongyang och frågade en kvinnlig nordkoreansk ämbetsman varför. Hon fick till svar: "Ni förstår, här i Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket". En lika delar rolig och skrämmande kommentar.

Det är en fascinerande bok, och en fascinerande skara människor på gruppresan. Något jag ogillar är hån och förakt, när man skrattar åt andra människor och sätter sig själv högre. Det poppar ofta upp när Nordkorea kommer på tal, och blev extra tydligt nu i samband med Kim Jong Ils död när nätet svämmade över av förlöjligande filmer och vitsar över honom, den sörjande befolkningen, och man dumförklarade hela landet och folket. Samma förakt och hån finns även här hos en del av deltagarna på gruppresan. Och även hos författarna som ser ner på sina reskamrater. Det har jag svårt för.

Boken nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2011.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 219
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Det är sen eftermiddag i Hongkong i januari.

Finns på Bokus och Adlibris.
#1 - - Anna (med näsan i en bok):

Oj, nu blev jag nyfiken!

#2 - - Anonym:

Låter spännande!

#3 - - Christoffer:

Hörde dem prata om boken på P3s Morgonpasset, lät spännande. Hade glömt bort den, men ska nog ta och försöka leta upp den

Till top