Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Kommentar:
Cirkeln är en av förra årets mest hajpade och prisade böcker. Alla, precis alla från kultursidor till bokbloggare, har hyllat den. Jag var jättesugen på att läsa den när den kom, men alla lovord fick mig att tappa sugen. Jag fungerar ofta på det sättet att jag blir lite anti mot böcker som hajpas, och det tar ett tag för mig att komma över det och verkligen vilja läsa boken. Men nu har jag alltså gjort det. Äntligen!

Om det nu - mot förmodan - finns någon som ännu inte har läst Cirkeln, så kan jag tala om att den är riktigt bra. Den är inte bra för att vara en ungdomsbok, utan den är bra helt enkelt. Fantasy och magisk realism är normalt sett inte min grej, men här är det på en lagom nivå. Jag tror det vägs upp av att resten av handlingen är så "normal". Magin är en viktig ingrediens men den är inte allt. De sex tonårstjejerna är trovärdiga karaktärer, med vanliga tonårsproblem. Vuxenvärlden håller sig i bakgrunden, de få vuxna som tar plats är däremot inte lika trovärdiga eller vanliga. Cirkeln är en välskriven bladvändare, och en riktigt spännande historia.

I vår kommer del två i den planerade trilogin, Eld, och den kommer jag att kasta mig över.

Fakta:
Förlag: Rabén&Sjögren
Antal sidor: 532
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Hon väntar på ett svar men Elias vet inte vad han ska säga.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Boktokig, Böckerx3, Oanade sidor,  Bokbiten, Boksystrar och Eli läser och skriver.

Juliet har nyligen förlorat sin älskade man Ben. Endast trettioett år gammal och änka stannar livet för Juliet. Hon isolerar sig hemma och tillbringar dagarna framför teven. 

Hennes syster Louise lever ett på ytan perfekt liv. Hon är gift med framgångsrika egenföretagaren Peter, de har lilla sonen Toby och lever i ett snyggt, toppstylat hem. Men sedan barnet kom saknar Louise något i sitt äktenskap.

När mamma Diane lyckas locka ut Juliet på hundpromenader, först med den egna lilla terriern Minton och snart även med andra hundpersonligheter i grannskapet, börjar det hända saker. Utan att Juliet vet hur det gått till, har hon plötsligt ansvar för en mängd hundar, katter och krukväxter som behöver omvårdnad när ägarna är bortresta. Dessutom får hon energi över till att börja renovera det viktorianska hus som hon och Ben köpte tillsammans.

Med hjälp av Lorcan, en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskande storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder - något som verkar ha samma terapeutiska inverkan på hennes liv som hundpromenaderna har.

Kommentar:
Hundar, hus och hjärtats längtan må vara en corny titel, men det är en hjärtevarm historia. Egentligen ska jag hålla mig borta från Lucy Dillons böcker. Den här, liksom hennes förra bok Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, får mig att vilja byta liv och starta ett hundstall eller bli en professionell hundrastare. Just nu känner jag väldigt starkt att jag måste ha en hund eller två, trots att jag vet att jag kommer ångra mig vid första bajsupplockningen eller första höststormen.

Jag tycker om den här vardagliga och charmiga historien, det är precis en sån bok man vill tillbringa en lördag med, hopkrupen under en filt i favoritfåtöljen. Det är ett härligt persongalleri, och där inkluderar jag även hundarna. Det blev en hel del tårar, men också en hel del skratt och fåniga leenden. Och man lägger boken ifrån sig med en varm och mysig känsla i hela kroppen. Feel-good när det är som allra bäst.

Fakta:
Originaltitel: Walking back to happiness
Förlag: Forum
Antal sidor: 429
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Ben och Juliets jack russell hette Minton, för på vägen till hundstallet hade Ben hört ett dåligt skämt på radion, om en hund som hette Minton och som hade svalt en fjäderboll.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokmalen, En bok om dagen, Bokbrus, Boktokig och Boklusens bokblogg.

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem. Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.

Kommentar:
En zombiekärlekshistoria, funkar det? Det gör det. Riktigt bra dessutom!

Jag är ingen zombieexpert, långt därifrån. Mina zombieerfarenheter består i princip av Hanteringen av odöda och The Walking Dead, där zombies är allt annat än sympatiska figurer. Men här har vi R.

R kommer inte ihåg sitt namn, men vet att det börjar på R. R är annorlunda. Han tänker, han funderar, han försöker minnas hur allt var förut. Men när han möter Julie och äter hennes pojkväns hjärna, händer något mer inom honom. Han börjar känna. Han återupplever pojkvännens minnen. Och hela hans värld förändras.

Julie, som naturligtvis är livrädd för R till en början, inser snart att han är annorlunda än vanliga zombies. Ju mer tid R tillbringar med Julie, ju mänskligare blir han, talet förbättras, gången förbättras, men faktum kvarstår. Han är en zombie. Och hon en människa.

Det här är en riktigt bra historia, filosoferande och närmast poetisk på sina håll, spännande och ryslig på andra ställen, och växlar mellan att vara dyster, sorglig och rolig. Och jag tycker mycket om karaktären R, en zombie med hjärta.

Jag har sett att Varma kroppar jämförs med Twilight, men det förstår jag inte alls. Det här är en välskriven historia. Enda likheterna är att det handlar om kärlek mellan människa och vampyr/zombie. Nästa år får filmen Warm bodies premiär. Se till att du läst boken innan dess.

Fakta:
Originaltitel: Warm Bodies
Förlag: Mix förlag
Antal sidor: 287
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Jag är död, men det är inte så farligt.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Boktokig och Bokboxen.

I år är det 30 år sedan första boken om antihjälten Adrian Mole gavs ut, och det firar Penguin med nyutgåvor av alla de åtta böckerna. Jag läste nyligen The Lost Diaries of Adrian Mole, och hoppade därefter på The Weapons of Mass Destruction, som är sjunde boken av åtta.

Och det här är så fantastiskt roligt! Om jag kände aningens tvivel efter The Lost Diaries över hurvida Adrian Mole fortfarande håller, så är jag nu lättad och glad över att alla tvivel är bortblåsta. Adrian Mole är vid 35 års ålder lika rolig som någonsin.

Han är nu alltså officiellt medelålders och på väg utför. Nu väntar tandköttsproblem, rullstolsrampar och döden. Han jobbar i en bokhandel, bor i ett alldeles för dyrt loft i Rat Wharf, ett område som skulle vara hippt men istället lever upp till sitt namn. Både råttor och arga svanar attackerar Adrian. Ekonomiskt går det också utför. Han lever över sina tillgångar och blir mer och mer skuldsatt.

Kärlekslivet går sådär. Han råkar bli ihop med Marigold, en tråkig, ointressant kvinna som fortfarande bor hemma hos mamma och pappa, inreder dockhus på sin fritid, och har så mycket hår på benen att det går att fläta. Hur mycket Adrian än försöker göra slut så går det inte och han dras djupare in i den bisarra familjen Flowers, där han till på köpet blir förälskad i Marigolds syster Daisy...

Boken utspelar sig mellan åren 2002-2004, och mycket fokus ligger på Irak-kriget och frågan om det finns några massförstörelsevapen eller inte. Adrian är Blair-anhängare, stöder tanken på krig och stöttar sin 18-årige son Glenn som gått in i armén. Daisy och Pandora är motpolerna och antikrig.

Sue Townsend väver alltid in samtidens politiska händelser och stämningar med skärpa och syrlighet, och gör det riktigt bra. Hon är också skicklig på att teckna karaktärer, att få oss som läsare att älska dem. Vem älskar inte Adrian Mole trots alla hans fel och brister?

Har du missat Adrian Mole så kan jag verkligen rekommendera hans bekantskap. Och alldeles särskilt med de här nya, fina Penguin-utgåvorna som pryder sin plats i bokhyllan!

Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 453
Utgivningsår: 2004 (2012)
Första meningen: Dear Mr Blair, you may remember me - we met at a Norwegian Leather Industry reception at the House of Commons in 1999.

Finns på Bokus och Adlibris.

Det här cylinderformade boktornet, nästan 11 meter högt, består av mer än 15.000 böcker som alla handlar om Abraham Lincoln. (Det sägs att det bara är Jesus och Gandhi som kan toppa den siffran.)

Tornet är uppbyggt i Ford's Theatre Center for Education and Leadership i Washington, granne med det hus där president Lincoln avled, och är en del i en utställning för att fira President's Day som infaller 20 februari.

Tänk vilket arbete att bygga upp tornet! Man bör inte lida av höjdskräck i alla fall. Böckerna är fastlimmade i varandra, vilket nog är tur. Lite förargligt om tornet skulle rasa när man hunnit 10 meter...

Källa: Complex.com

 

 

 

Beige behöver verkligen inte vara synonymt med tråkigt, det bevisar om inte annat de här tre omslagen som alla går i olika beiga toner. De påminner om varandra, en sorts syskonsläktskap.

Jag tycker om dem alla tre, men blev lite extra förjust i The art of hearing heartbeats som också förärats med en underbar titel.

Något av det allra roligaste jag läst i mitt liv är de båda första böckerna om Adrian Mole: The secret Diary of Adrian Mole aged 13 3/4 och The Growing Pains of Adrian Mole. Jag är osäker på de svenska titlarna, men det är på svenska jag läst dem, någon gång i högstadieåldern.

Någonstans på vägen från högstadiet fram till idag så har jag tappat bort Adrian. Jag visste inte att Sue Townsend fortsatt skriva om honom, ända in i vuxenåldern. I år är det 30 år sedan första boken om antihjälten Adrian Mole kom ut, och det firas av Penguin med nyutgåvor av alla de åtta böckerna. Jag vågar mig inte riktigt på en omläsning av de tidigaste böckerna, jag vill behålla dem i minnet som de roligaste jag läst, och vill inte riskera att jag tycker annorlunda idag. Men jag har införskaffat de tre senaste böckerna om Adrian: The lost diaries of Adrian Mole 1999-2001, Adrian Mole: The Prostrate Years och Adrian Mole and the Weapons of Mass Destruction.

The lost diaries.. är egentligen en sammanställning av krönikor som tidigare publicerats i The Guardian, här alltså samlade i bokform. Adrian är nu lika gammal som Jesus var när han dog, och lever ett ganska misslyckat liv får man väl lov att säga. Inget jobb, ensamstående pappa till två pojkar, en kal fläck på huvudet, hypokondriker, otur i kärlek, fortfarande opublicerad författare och fortfarande hopplöst förälskad i Pandora, som i sin tur klättrar snabbt på den politiska karriärstegen och inte alls bryr sig särskilt mycket om Adrian förutom när hon behöver något. Adrians mamma är förresten omgift med Pandoras pappa, och Adrians pappa är omgift med Pandoras mamma. Ja, ni hör ju...

Att läsa den här boken är en tidsresa bakåt till tiden runt millenieskiftet, det handlar om galna kosjukan, Becks och Posh, 11 september och så vidare. Det name-droppas massor av brittiska kändisar, politiker och Big Brother-personligheter som jag tyvärr inte har någon större koll på, jag tror en del lustigheter går förlorade eftersom jag inte fattar allt.

Men det är ändå riktigt rolig läsning, Townsend skriver med humor och satir, och Adrian är som vanligt Adrian. Här finns massor av obetalbara scener och kommentarer, men det är ingen komisk fullpoängare. Jag vet inte om boken är något splittrad för att den egentligen inte skrevs som en sammanhängande historia, eller om det är just så här som böckerna om Adrian Mole är? Fortsättning följer, då jag nu tar mig an nästa bok Adrian Mole: The Prostrate Years.

Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2012 (2009)
Första meningen: These diaries were lost when I moved from my modest council estate home back to my parents' equally modest home in Ashby de la Zouch.

Finns på Bokus och Adlibris.

Chloe behöver verkligen semester. Hon är så trött på att sy bröllopsklänningar och hennes man är deprimerad efter neddragningar på företaget där han jobbar. Då erbjuder hennes rike vän Gerard att låna ut sitt sommarhus i Spanien – perfekt!

Hugh är olycklig. Hans fru ägnar sig åt shopping och renovering och han får arbeta hårt för att ha råd med allt. Han har nästan aldrig tid att umgås med sina barn och känner dem inte alls. Sådan tur att hans vän Gerard har erbjudit dem att låna ett hus i Spanien så att han kan vila ut.

Båda familjerna anländer till sommarhuset och får en chock. Gerard har dubbelbokat dem. Besvärat försöker de komma överens, men spänningarna stiger i värmeböljan. Vem får ihop det med vem och vilka har ett förflutet tillsammans?

TarGetBooks Shelf av turkiska designern Mebrure Oral är en hylla där du sorterar böckerna efter om du har läst dem eller inte. En jättesnygg hylla, men inte särskilt realistisk för bokbloggare med enorma bokhögar åt båda hållen. Men man kanske kan använda den för att organisera månadens läsning...

Hur som helst, en läcker hylla, som blir din för $520.

Tidigare bloggade jag om ett pocketomslag i läder och nu har söta Noemi skickat ett alldeles eget pocketfodral till mig!
Vad glad jag blev, tusen tack!

Vill ni se fler, och bättre, bilder på pocketomslaget - och kanske beställa ett eget - så kolla in shopen Made by Noemi.