It's So Easy (and other lies) - Duff McKagan

Biografier/Personporträtt / Permalink / 6
Så var det dags för tredje Guns'N'Roses medlemmen att ge ut sin självbiografi, basisten Duff McKagan. Tidigare har Slash och Steven Adler berättat om sina liv, och gjort det mycket bra, men Duff gör det faktiskt ännu bättre. Det här kan faktiskt vara den allra bästa rockbiografi jag läst. Och det av flera skäl.

Jag brukar annars hålla Mötley Crües Dirt och Nikki Sixx Heroin Diaries som mina favoriter, men det finns en väsentlig skillnad mellan de två och It's So Easy. De förstnämnda är skrivna av pojkar. Den här är skriven av en man.

Det är imponerande att han har skrivit boken själv, det finns ingen medförfattare som tar åt sig en del av äran och omslagsutrymmet, men han har hela tiden haft ett nära samarbete med sin redaktör Tim Mohr. Duff har de senaste åren skrivit kolumner i Seattle Weekly och Playboy, så han är ingen nybörjare när det kommer till skrivande. Men att gå från det till att åstadkomma en sådan här välskriven bok är imponerande. (Bara att överhuvudtaget vara vid liv, kunna skriva en bok, och dessutom tagit universitetsexamen i ekonomi är för övrigt imponerande).

Duff berättar om sitt liv, uppväxten i Seattle, tiden i L.A. före och efter genombrottet med GNR och förstås missbruket. Kokain och crack i all ära, men alkohol var hans stora problem. Han drack kopiösa mängder, 1 gallon vodka (=3,7 liter) om dan. En flaska vin var som att dricka ett glas vatten. Och så blanda det med diverse piller för att dämpa ångest, undvika panikattacker, kunna stå på scen, kunna leva. Självklart tar kroppen stryk, och i Duffs fall blev det riktigt illa 1994, när hans bukspottskörtel brast med våldsamma smärtor, skador på intilliggande organ, och en önskan om att bara få dö. Det som verkligen fick honom att komma till insikt var att se sin parkinsonsjuka mamma oroligt vaka vid sjukbädden. Det borde vara tvärtom, han borde vara där för henne och inte tvärtom.

Men att vända sitt liv och bli av med ett missbruk är inte det lättaste. Och här börjar en resa som är fascinerande att ta del av. Han blir nu en manisk cyklist istället, tillbringar i princip all sin vakna tid med att cykla, på gatorna, i terrängen, och han börjar träna kampsport. Allt för att hålla sig sysselsatt. Det är riktigt intressant att läsa om hans personliga utveckling, hans nya liv med universitetsstudier och familj, och hans fortsatta musikkarriär med Loaded och Velvet Revolver.

Det som också utmärker den här boken är att det är inget trash talk. Inget nedsättande om bandmedlemmar eller managers eller flickvänner, som annars är brukligt i den här sortens böcker. Han dömer ingen. Även om han exempelvis kritiserar Axl många gånger, tex hans sätt att aldrig komma i tid till konserterna, så är han lika snar med att kritisera sig själv, han själv satt bara och drack i sin loge och adresserade aldrig problemet, ingen gjorde det. Och det krävs en sympatisk människa och en ödmjuk person att kunna inse att det alltid finns två sidor av samma mynt. Inget är svart eller vitt. Ett av mina favoritställen i boken är för övrigt när Duff stöter på Axl på ett hotell i London och det har gått 13 år utan att de pratat med varandra. Det är riktigt minnesvärt.

Här finns heller inget poserande, han verkar närmast generad vid att bli omnämnd som rockstjärna, och det är inte heller en tyck-synd om mig attityd (som i förra bandkollegan Steven Adlers biografi). Det är inte heller ett onödigt vältrande i snaskigheter. Det är en ärligt berättad historia, en känslosam och gripande berättelse, skriven med en stor portion humor och självdistans. Och så ett riktigt snyggt omslag.

Jag skulle kunna fortsätta mina hyllningar bra mycket längre, men jag avslutar med att befästa mina ord från första stycket - It's So Easy är nog den allra bästa rockbiografi jag läst. Den är så jäkla fenomenalt bra, läs den!

It's So Easy har redan hunnit komma ut på svenska, men som vanligt så rekommenderar jag att läsa rockbiografier på engelska.

Fakta:
Förlag: Touchstone Books
Antal sidor: 384
Utgivningsår: 2011
Första meningen: My friends and old band members may remember some of the stories I recount differently than I do, but I have found that all stories have many sides.

Finns på Bokus och Adlibris.
#1 - - Christoffer:

Låter som en mycket bättre bok än Slash biografi som väl inte var så mycket att minnas. Kanske både för att Duff har lite mer förmåga till eftertanke & dessutom inte dras med någon Ghost Writer?

#2 - - Lotta - hyllan:

Den är grymt bra! Nu när jag fått lite distans till den så kan jag säga att den bara känns bättre och bättre, och jag håller fast vid att det är den bästa rockbiografin jag läst!

#3 - - Ulrika:

Har precis köpt den. Har läst de övriga du nämner och håller precis som du Heroin Diares högst av alla. Ser mycket fram mot att få sätta tänderna i McKagans bok.

Kan för övrig rekommendera Kee Marcellos biografi om du gillar rockbiografier :)

#4 - - Lotta - hyllan:

Jag har inte läst Kee Marcellos, jag har aldrig riktigt gillat honom så jag har inte känt något sug efter att läsa hans bok heller. Men kanske jag borde ta och göra det.

#5 - - Ulrika:

Nu har jag läst McKagans biografi och är imponerad! Verkligen både läsvärd och tänkvärd.

#6 - - Lotta - hyllan:

Ulrika: Visst var den bra! Vad kul att du gillade den,

Till top