Det här måste vara den galnaste vägg jag någonsin sett, och vacker som ett konstverk. Hylla, på hylla, på hylla, böcker, tavlor och lampor, som bildar ett collage ända upp till taket. Helt fantastiskt, det tar aldrig slut! Jag undrar så var den här väggen finns, och hur resten av rummet ser ut.

Källa: Piecesofapuzzle

Sjuttonåriga Phoebe Turner är på teatern för att se sin moster Cissi sjunga, fast hon vet att hennes mamma, den väldigt religiösa Maud, tycker att flickor inte har något där att göra. Om Maud fick som hon ville skulle alla teatrar stängas.

I teatermörkret får Phoebe syn på en mystisk man som hon känner sig oförklarligt dragen till. Han heter Nathaniel Samuels och mötet med honom kommer att få ödesdigra konsekvenser för både Phoebe, Cissi och Maud.

Kommentar:
Jag hade såna höga förväntningar på den här boken, ett fantastiskt fint omslag och en spännande story som lovade så gott. Boken beskrivs som en blandning av Sarah Waters och Charlotte Brontë, och det kan ju nästan inte bli bättre än så. Men om jag var personen som kom på den liknelsen skulle jag skämmas, Essie Fox berättelse har ingenting med Brontë eller Waters att göra.

Jag tycker inte direkt att den är dålig, men jag får liksom inget grepp om den. Bitvis fängslades jag av handlingen, men lika ofta upplevde jag det osammanhängande, segt, och framförallt känslolöst. Och är det något jag vill ha när det är viktorianskt och mystiskt så är det passion. Här tänder det aldrig till utan puttrar på lite halvljummet hela tiden. I sömngångartempo.

Men omslaget, åh det är så fint!

Fakta:
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 399
Utgivningsår: 2011
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Fler som bloggat om boken är Fru E, Stringhyllan, Breakfast Book Club och Bokomaten.

Det har kommit, och kommer, så många bra böcker nu på senhösten och vintern att jag blir alldeles prillig. Men vilka ska jag välja...

I december kommer Anna Fredrikssons Sommarhuset i pocket, den har jag varit sugen på sen i somras så den känns given. Pocket räknas dessutom inte ens in i bokköpsbudgeten eftersom de är så billiga.

Snart kommer också Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. Författarduon bakom en av mina absoluta favoritböcker någonsin, Nick & Norahs oändliga låtlista. Och hallå, om favoritförfattarna bakom favoritboken ger ut nytt, då räknas det inte heller in i bokköpsbudgeten.

Alldeles färsk är Liza Marklunds Du gamla du fria, som jag också är sugen på. Jag har läst alla andra av Marklunds böcker om Annika Bengtzon, och när det kommer en ny bok i en serie man följer så räknas det inte heller in i bokköpsbudgeten. Dessutom har jag alla hennes andra som inbundna och då vore det ytterst konstigt om jag väntade tills denna kom ut i pocket.

Sankta Psyko av Johan Theorin vill jag också läsa, och eftersom jag inte var så förtjust i hans senaste, Blodläge, så känns det som att det vore schysst mot honom att läsa och förhoppningsvis gilla hans nya. Och om man gör saker för att vara snäll mot andra så räknas det inte heller in i bokköpsbudgeten.

Snart kommer också Alla monster måste dö! ut i pocket, och ni vet redan vad som gäller för pocket. När boken dessutom är en reportagebok, det vill säga läsningen är lika mycket nytta som nöje, så är det ytterligare ett skäl för att inte behöva räkna in den i bokköpsbudgeten.

Min deckarfavorit, Arnaldur Indridason, har kommit ut med två böcker i höst. Sjunde boken om Erlendur Sveinson, Mörka strömmar, har kommit i pocket, och bok nummer åtta, Svart himmel, som inbunden. Om jag då avstår från att köpa den dyra, inbundna, bok åtta, så tycker jag det är det fritt fram att köpa sjuan. Som dessutom är pocket. Och ska man inte dra sitt strå till stacken och försöka hjälpa isländska ekonomin genom att stötta deras författare?

Belinda Bauer och Mörk jord är en annan bok som jag känner habegär inför. Den verkar grymt bra, och något måste man väl ändå få unna sig när det är jul?

Innan jag läste Min Booky Wook, som är Russell Brands självbiografi, hade jag rätt dålig koll på vem han egentligen är och vad han har gjort. För mig har han mest varit den snygge (OBS så länge han har skägg!) stand-up komikern som dejtat Kate Moss och gift sig med Katy Perry.

Men han har förstås en historia att berätta. Med en mamma som drabbades av cancer tre gånger under uppväxten, en styvpappa han inte kom överens med, och en pappa som introducerade sonen, barnet, i porr och prostitutionsvärlden så är det förstås klart att det satt sina spår.

Hela hans liv verkar ha bestått av lika delar ambition och självdestruktivitet, en drivkraft och en talang som gett honom fantastiska jobb och karriärmöjligheter, och så en destruktiv sida som gjort att han fått sparken gång efter gång på grund av sina upptåg. Världen han beskriver är en dekadent värld, med droger och sex, heroin, crack och prostituerade, och trots att det är både äckligt och vidrigt så berättar han med en sådan distans och ironi att det blir underhållande att läsa om. Komiker som han är så kan han förstås berätta händelser och anekdoter på ett roligt sätt, men när man läser mellan raderna så är det istället sorg och svärta man ser. Hur tragiskt allt är, egentligen. Hur han använder sig av humor för att dölja sina tillkortakommanden. Hur han hela tiden testar gränser och saboterar för sig själv.

Russell Brand är en sån där karismatisk personlighet som man både älskar och hatar på samma gång. Han gör något helt galet men är samtidigt så charmerande och ursäktande att man förlåter honom. Och det är nog anledningen till att han befinner sig där han är idag, och inte död eller hemlös som så många andra av hans missbrukarvänner. Jag älskar den excentriska sidan av honom som tar sig uttryck i att han exempelvis under några månader hade en mus boendes i sitt hår.

Det här är en ärlig och uppriktigt berättad biografi, brutalt ärlig, han döljer ingenting. Verkligen ingenting. Och det är väl hans testa gränser-personlighet som är anledningen till det: "Om jag skriver det här vad blir reaktionen då?". Min Booky Wook slutar 2005, innan det stora karriärgenombrottet sker. Det får vi läsa om i uppföljaren som helt logiskt heter Booky Wook 2. Den finns än så länge inte översatt till svenska.

Fakta:
Förlag: Basil
Antal sidor: 343
Utgivningår: 2011
Första meningen: Morgonen den första april 2005 vaknade jag på ett behandlingshem för sexmissbrukare i en förort utanför Philadelphia.

Finns på Bokus och Adlibris.

När Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig i 1960-talets södern.

Genom sitt arbete på lokaltidningen träffar hon två svarta hemhjälper - Aibileen och Minny. Tillsammans bestämmer de sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Kommentar:
Jag tror det är få som undgått att höra talas om Niceville, boken som varit en snackis ända sedan förra året. Många är det också som läst den, och jag tror inte att jag hört en enda negativ kommentar. Alla verkar hylla och älska Niceville. Men är den så bra som alla säger? Ja, det är den faktiskt. Den är helt underbar!

Och den innehåller så mycket. Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska säga, det finns så många delar av berättelsen som förtjänar att lyftas fram. Vi har först och främst rasfrågan, herregud när man tänker på att det här utspelar sig på 1960-talet, inte 1860-talet. Jag fattar inte hur man i ena andetaget inte kan använda samma toalett som en svart, sitta vid samma bord, eller handla i samma butiker, men samtidigt låta denna svarta person ta hand om, mata, trösta och uppfostra det dyraste du äger, det vill säga dina barn. Det är så absurt och går inte att förstå.

Så har vi de starka kvinnoporträtten, främst Aibileen, Skeeter och Minny. Männen, de har ingen plats eller är osympatiska figurer. Det här är inte deras berättelse. Aibileen och hennes omsorg för Mae Mobley, den lilla flickan hon tar hand om, är rörande och den relationen är något av det som gör starkast intryck på mig.

Det finns plats för skratt och tårar, mycket av båda delarna, och trots de många olustiga inslagen finns det ändå en värme över alltihopa. Det här är en riktigt bra bok som kommer att leva länge i folks hjärtan och medvetanden, en framtida klassiker.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 476
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Mae Mobley föddes tidigt en söndagsmorgon i augusti 1960.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Camillas boklåda, Enligt O, Enbokcirkelföralla, Fru E:s böcker och The Book Pond.

Jajaja, jag vet, det är inte jul än. Men snart. Det är i alla fall hög tid att börja titta på böcker med jultema, hinna beställa hem dem, och också läsa dem, förutsatt att man nu hittar något som verkar intressant.

Jag är en sån som gärna ägnar december åt att frossa i filmer med julanknytning och tv-seriers specialjulavsnitt (som nästan alltid är ganska dåliga). Det hör julen till. Men något som det varit sämre ställt med är läsning av julböcker. Jag kan inte komma på att jag läst några sådana.

I USA finns författare som Debbie Macomber som spottar ur sig böcker med jultema. Sherryl Woods, Robyn Carr och Fern Michaels är andra namn som skrivit flertalet romaner som utspelar sig under julen. Och likheterna stannar inte där. Även omslagen är väldigt lika varandra, samma uppbyggnad, i princip samma teckensnitt och liknande färgval. Trista omslag som i varje fall inte lockar mig till läsning.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påsklunch är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta.

Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin treårige son, och i ett försök att övervinna sorgen har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.

Men knappt har de hunnit flytta in förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och när de börjar bryta upp matsalsgolvet hittar de intorkat blod under plankorna. Det tycks som om ondskan i deras förflutna har hunnit ifatt dem.

Kommentar:
Änglamakerskan är åttonde boken i Camilla Läckbergs Fjällbacka-serie. Och gillar man Läckberg, så gillar man även det här. Boken följer samma mall som de tidigare: nutid varvas med dåtid, Patrik och Erica puttrar på i familjelivet, Patrik gör polisarbete och Erica privatspanar. Som vanligt är det också många karaktärer att hålla reda på, och många sidohandlingar. Samma väl beprövade (och vinnande) koncept som vanligt.

Och visst känns det som att man träffar gamla vänner när man läser om gänget i Fjällbacka. Mellberg är som han alltid är, Gösta tycker jag alldeles extra mycket om, Erica fortsätter att irritera mig med sin egocentriska nyfikenhet, och jag suckar igenkännande åt martyren Kristina vars motsvarighet finns i mångas vår närhet.

Det är många som klagar på den där förutsägbarheten i Läckbergs deckare, men jag tycker om den. Hennes böcker är ett andningshål, en stunds underhållning där man vet, och samtidigt inte vet, vad som kommer att hända. Men man kan tryggt luta sig tillbaka och veta att det kommer att ordna sig i slutändan. Och ibland är det bara så himla skönt med den här typen av böcker. Avkopplande, lättsamt och underhållande. Lite Svensson-liv, och lite spänning.

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 360
Utgivningsår: 2011
Första meningen: De hade tänkt renovera sig ur sorgen.

Finns på Bokus och Adlibris.
Fler som bloggat om boken är Bläcklilja, Bokmalen, Bokbrus, Bokbabbel och En bok om dagen.

Karin kommer som au pair till ett stort hus på den franska landsbygden. Hon har lämnat Sverige efter ett tragiskt dödsfall i familjen, och tanken är att miljöombytet ska göra henne gott. Men ingenting blir som hon hoppats.

Pojken hon skulle ta hand om sägs vara död och madame förnekar att tanken någonsin varit att Karin skulle vara barnflicka. Om nätterna hör hon hasande steg från den tillbommade översta våningen och musik från ventilen i sitt rum.

Allt eftersom Karins oro växer, inser hon också att hon är helt ensam. Huset ligger ensligt och hon känner ingen, har inga pengar och ingen svarar när hon ringer hem till Sverige. Varför har hon egentligen skickats iväg?

Kommentar:
Barnflickan är Hanna von Corswants debutroman, och en klart godkänd sådan. Men jag skulle inte vilja kalla det här skräckroman, utan hellre spänningsroman. Den är spännande men det är ingen isande spänning som får mig att somna med lampan tänd - vilket i och för sig är näst intill omöjligt då jag inte är särskilt lättskrämd.

Men det är en speciell känsla över boken. Det finns en kvävande, nästan hypnotisk stämning, som ligger som ett lock över berättelsen. Det är mycket visuella detaljer: pärlörhängen som gungar, cigarettrök som slingrar sig, vinglas mot läppstiftsläppar, och allt det bidrar till att snäva av och skapa närhet. Det är Karins berättelse och vi ser det Karin ser genom hennes ögon. Jag gillar sättet som boken är skriven på, med tidshopp från en mening till den andra, precis som hjärnan på en människa fungerar.

Jag ser fram emot att läsa mer av Hanna von Corswant!

Fakta:
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 314
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Känslan av förändring hade kommit krypande.

Finns på Bokus och Adlibris.

Andra som bloggat om boken är Bokmilaskogen, Böckerx3, Eli läser och skriver och Dark Places.

Här är ett par omslag med undervattenstema, tre rödlätta kvinnogestalter under vattenytan men i övrigt går omslagen i olika färgtoner. Fina alla tre, men omslaget till The river wife är min favorit.

Så var det dags för tredje Guns'N'Roses medlemmen att ge ut sin självbiografi, basisten Duff McKagan. Tidigare har Slash och Steven Adler berättat om sina liv, och gjort det mycket bra, men Duff gör det faktiskt ännu bättre. Det här kan faktiskt vara den allra bästa rockbiografi jag läst. Och det av flera skäl.

Jag brukar annars hålla Mötley Crües Dirt och Nikki Sixx Heroin Diaries som mina favoriter, men det finns en väsentlig skillnad mellan de två och It's So Easy. De förstnämnda är skrivna av pojkar. Den här är skriven av en man.

Det är imponerande att han har skrivit boken själv, det finns ingen medförfattare som tar åt sig en del av äran och omslagsutrymmet, men han har hela tiden haft ett nära samarbete med sin redaktör Tim Mohr. Duff har de senaste åren skrivit kolumner i Seattle Weekly och Playboy, så han är ingen nybörjare när det kommer till skrivande. Men att gå från det till att åstadkomma en sådan här välskriven bok är imponerande. (Bara att överhuvudtaget vara vid liv, kunna skriva en bok, och dessutom tagit universitetsexamen i ekonomi är för övrigt imponerande).

Duff berättar om sitt liv, uppväxten i Seattle, tiden i L.A. före och efter genombrottet med GNR och förstås missbruket. Kokain och crack i all ära, men alkohol var hans stora problem. Han drack kopiösa mängder, 1 gallon vodka (=3,7 liter) om dan. En flaska vin var som att dricka ett glas vatten. Och så blanda det med diverse piller för att dämpa ångest, undvika panikattacker, kunna stå på scen, kunna leva. Självklart tar kroppen stryk, och i Duffs fall blev det riktigt illa 1994, när hans bukspottskörtel brast med våldsamma smärtor, skador på intilliggande organ, och en önskan om att bara få dö. Det som verkligen fick honom att komma till insikt var att se sin parkinsonsjuka mamma oroligt vaka vid sjukbädden. Det borde vara tvärtom, han borde vara där för henne och inte tvärtom.

Men att vända sitt liv och bli av med ett missbruk är inte det lättaste. Och här börjar en resa som är fascinerande att ta del av. Han blir nu en manisk cyklist istället, tillbringar i princip all sin vakna tid med att cykla, på gatorna, i terrängen, och han börjar träna kampsport. Allt för att hålla sig sysselsatt. Det är riktigt intressant att läsa om hans personliga utveckling, hans nya liv med universitetsstudier och familj, och hans fortsatta musikkarriär med Loaded och Velvet Revolver.

Det som också utmärker den här boken är att det är inget trash talk. Inget nedsättande om bandmedlemmar eller managers eller flickvänner, som annars är brukligt i den här sortens böcker. Han dömer ingen. Även om han exempelvis kritiserar Axl många gånger, tex hans sätt att aldrig komma i tid till konserterna, så är han lika snar med att kritisera sig själv, han själv satt bara och drack i sin loge och adresserade aldrig problemet, ingen gjorde det. Och det krävs en sympatisk människa och en ödmjuk person att kunna inse att det alltid finns två sidor av samma mynt. Inget är svart eller vitt. Ett av mina favoritställen i boken är för övrigt när Duff stöter på Axl på ett hotell i London och det har gått 13 år utan att de pratat med varandra. Det är riktigt minnesvärt.

Här finns heller inget poserande, han verkar närmast generad vid att bli omnämnd som rockstjärna, och det är inte heller en tyck-synd om mig attityd (som i förra bandkollegan Steven Adlers biografi). Det är inte heller ett onödigt vältrande i snaskigheter. Det är en ärligt berättad historia, en känslosam och gripande berättelse, skriven med en stor portion humor och självdistans. Och så ett riktigt snyggt omslag.

Jag skulle kunna fortsätta mina hyllningar bra mycket längre, men jag avslutar med att befästa mina ord från första stycket - It's So Easy är nog den allra bästa rockbiografi jag läst. Den är så jäkla fenomenalt bra, läs den!

It's So Easy har redan hunnit komma ut på svenska, men som vanligt så rekommenderar jag att läsa rockbiografier på engelska.

Fakta:
Förlag: Touchstone Books
Antal sidor: 384
Utgivningsår: 2011
Första meningen: My friends and old band members may remember some of the stories I recount differently than I do, but I have found that all stories have many sides.

Finns på Bokus och Adlibris.

Jarle Klepp är 25 år och har allt han önskar sig. Han är en lovande litteraturdoktorand vars liv kretsar kring att forska i den proustska onomastiken, dricka öl med sina intellektuella vänner och att hänge sig åt det uteslutande fysiska förhållandet med den glödheta Herdis Snartemo.

Men en dag får han ett brev från polisen, där han ombeds göra ett faderskapstest. Och sen ett brev från Anette Hansen, en tjej han låg med på en fest i gymnasiet och inte haft kontakt med sen dess. Hon skriver att nu är det dags för Jarle att träffa sin dotter. Anette ska nämligen resa på semester en vecka, och tänker skicka Charlotte Isabel att bo hos sin biologiska far.

Kommentar:
Jag reser ensam är den fristående uppföljaren till Mannen som älskade Yngve, en bok som jag inte har läst men måste se till att göra, för mötet med Jarle Klepp gav verkligen mersmak. Film har det också blivit, av båda böckerna, och dom är jag också pepp på att se.

Jarle Klepps liv vänds upp och ner, och det förståeligt, när han plötsligt får en okänd 7-årig dotter på halsen. Han hanterar inte situationen särskilt bra till en början, men han växer in i papparollen, och det är riktigt underhållande att följa.

Om man nu låter bli att tänka på hur sinnessjukt det i verkliga livet vore att skicka iväg sin dotter till en vilt främmande man för att bo där en vecka, och istället bara ser det som fiktion och skruvad humor, så är det här en riktigt rolig och charmig historia.

Perfekt lättsam underhållningslitteratur, och åter igen, en pärla från förlaget Gilla Böcker.

Fakta:
Förlag: Gilla Böcker
Antal sidor: 349
Utgivningsår: 2011
Första meningen: När Jarle Klepp gick ut genom den grönmålade porten till hyreshuset han bodde i, lördagen den 6 september, visste han inte vilken speciell dag det här var för världen.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Eli läser och skriver och Enbokcirkelföralla.

Krabbsaltade tångräkor
Malliga mollusker
Kräkvinspimplare
Huggormars avföda
Galoschkäft
Fjäderprydda krabbtaska

Kan någon citera en Tintin-replik? Någon? Ingen? Nähä. Inte så konstigt. Men om man frågar efter något som kapten Haddock sagt så skulle man nog få åtminstone ett anfäkta och anamma till svar. Vem minns inte Haddock och hans kreativa språkbruk!

Kapten Haddock började som sidekick till Tintin, men som bekant är det inte alltid huvudrollsinnehavaren själv som gör det största intrycket. Ofta är det dom roligare bikaraktärerna som skänker färg till historien. Och det gör verkligen kapten Archibald Haddock.

Han var den roliga figuren. Den färgstarka karaktären. Hans fantasifulla språk, hans ständiga följeslagare whiskyflaskan, och hans hetsiga humör satte sin prägel på alla de Tintin-äventyr han var med på. Men när man läser om Tintin-böckerna som vuxen, så blir den skojiga kapten Haddock en lite mer sorglig och lynnig figur som dricker alldeles för mycket. "Det räcker kapten, det räcker! Fortsätt hellre din berättelse!", säger Tintin i Enhörningens hemlighet och försöker ta flaskan från honom. Det är allt lite tragiskt...

Men det tänkte jag inte på som barn. Han var bara rolig. Jag älskade hans kreativa svordomar, jag samlade dem i listor i ett kollegieblock och hittade på egna varianter. Fast nu undrar jag hur mitt intryck av kapten Haddock skulle vara om jag lärt känna honom först i vuxen ålder?

Det jag tycker är mest fantastiskt med Tintin är att serien fortfarande håller. Jag har alltid trott att han var en 60-tals produkt, det är först nu jag insett att första serieföljetongen kom ut redan 1929! Första äventyren på svenska kom 1948, första albumet 1960. Min pappa läste Tintin. Jag har läst Tintin. Alla mina barn har läst Tintin, eller sett filmerna, eller lyssnat på kasettbandssagorna. Nu är det 5-åringens tur att sitta och stava sig igenom seriealbumen, och hon blev alldeles överlycklig när hon såg den nya lättlästa Tintins äventyr-dubbelboken i bokaffären. Det tycker jag är häftigt.



Detta inlägg är en del i Bonnier Carlsens bloggstafett om Tintin.