Lilla himlafågel - Joyce Carol Oates

Skönlitteratur / Permalink / 3

Elvaårige Aaron hittar sin mor Zoe brutalt mördad hemma i familjens hus i den lilla staden Sparta i nordöstra USA. Nästan genast riktas polisens uppmärksamhet mot mannen hon nyligen har separerat ifrån - Aarons far. Snart börjar det också gå rykten om att Zoe hade en älskare, en gift tvåbarnsfar, som kan ha varit inblandad i dådet.

Mitt i det svårlösta och utdragna drama som följer står två barn, så småningom unga vuxna, som också utgör romanens berättarröster: den mördade kvinnans son Aaron och älskarens dotter Krista. Under hela sin uppväxt hör de talas om varandra. Krista börjar ta omvägar runt Aarons hus, smyger sig så nära hon bara vågar. Aaron blänger på Krista i skolan, men kan inte sluta tänka på henne. De rör sig i allt snävare cirklar kring varandra och i tonåren övergår nyfikenheten i ömsesidig besatthet. Samtidigt håller båda fast vid tron att den andras far är den som är skyldig till mordet.

Kommentar:
Joyce Carol Oates romaner är raka motsatsen till feelgood, det finns alltid mörker, svärta och en tät, ruvande stämning i hennes böcker. En dysterhet som här avspeglar sig redan i det fina omslaget till Lilla himlafågel. (Underbar titel för övrigt!)

Första delen av historien berättas av Krista. Halvvägs in i boken tar Aaron över som berättare, och vi får händelserna ur hans synvinkel. Det hoppas i tid framåt och bakåt, i båda berättelserna, men det är så skickligt gjort att det aldrig upplevs som rörigt. Mordet på Zoe påverkar de båda ungdomarna, deras familjer, och hela den lilla staden Sparta. Det handlar om våld, missbruk, längtan, desperation och besatthet.

Det här är deprimerande läsning, det är jobbig läsning, det är ordrikt, innehållsrikt, tempot är långsamt, det är många upprepningar, och det tar sin tid att läsa de 479 sidorna. Jag tycker inte att det här är en av hennes bästa. Det är lite samma stämning som i Dödgrävarens dotter, men där finns det ändå ljusglimtar. Här är det bara dystert. Men visst är det läsvärt. Jag har ännu aldrig läst en dålig bok av JCO, men det här är den jag tyckt minst om.

Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 479
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan!

#1 - - Linnea:

Synd att du inte gillade boken. Jag tycker väldigt bra om Oates, men nog är hon lite ojämn ibland. Jag håller nog inte med om att det hon skriver alltid är mörkt och dystert. Jag tycker faktiskt om många av hennes böcker för att de slutar med ett slags hopp, eller till och med slutar lyckligt. Mitt i livet och Älskade syster tycker jag är exempel på det. :)

#2 - - Lotta - hyllan:

Just den där balansen mellan svärta och ljus brukar finnas i hennes böcker, och det är det som gör dem så bra. Men jag saknade det lite här. Älskade syster är min favorit av henne, men jag har inte läst mer än en handfull.

#3 - - Karin Berg/enbokcirkelföralla:

Jag är så nyfiken på den här. Och svärta gillar jag i böcker. Jag tycker också mycket om JCO. Och har inte heller, ännu,läst en dålig bok av henne.

Till top