Ingrid är 35 år och är ensamstående mamma, hon arbetar på ett daghem och har precis avancerat till föreståndare. Ingrid dricker vin, mycket vin. Hon lyckas ganska väl med att dölja det för sig själv och sin omgivning, men hennes lilla dotter Juni är inte lika lätt att lura.

På jobbet blir Ingrid närmast mobbad, av sina tidigare arbetskamrater, numera underordnade, som inte kan förstå att det var hon som fick tjänsten som föreståndare. Utanför jobbet försöker hon hålla ihop ett liv som hon tappar kontrollen över ju mer hon kämpar för att inte göra det.

Det är tufft, vilket motiverar ännu ett glas vin. Ett gömt glas i kryddhyllan när Ingrid steker blodpudding med bacon en vanlig tisdagskväll, och hon får den lilla flykt in i dimman som hon behöver för att orka vara den hon tror att hon måste vara en dag till.

Kommentar:
Jag tyckte mycket om Moa Herngrens debutbok, Allt är bara bra, tack, som kom ut 2007. Därför hade jag ganska höga förväntningar på denna, Jag ska bara fixa en grej i köket, och visst levererar hon. Det här är ännu bättre.

Historien handlar om Ingrid, Ingrid som dricker lite för mycket och ständigt hittar anledningar till att göra det. För att trösta sig. För att fira. För att orka med. En liten klunk mjukt, en liten klunk tröst, en liten klunk snällt med lena kanter.

Även Ingrids mamma Astrid har ett alkoholproblem som hon vägrar erkänna. Klart man får dricka lite när man blivit pensionär. Och så har vi Juni, Ingrids 7-åriga dotter, som inte mår särskilt bra. Juni ser att allt inte står rätt till med hennes mamma, mamma som dricker vuxensaft och inte kan sitta stilla i tv-soffan utan att smita ut i köket och smygdricka, och mamma varken ser eller hör henne.

Det är en trovärdig historia som berör. Jag tycker synd om Ingrid samtidigt som jag är så arg på henne att jag vill sträcka in händerna i boksidorna och skaka om henne. Jag önskar att någon i hennes närhet skulle reagerat. Har hon inga väninnor alls som ser? Männen runt omkring både Ingrid och Astrid är flata och passiva, de står bara och tittar på och inväntar katastrofen, jag vill skaka om även dem. Juni vill jag bara krama. Hon är den som berör allra mest, en klok liten tjej som verkar äldre än hon är.

Boken är välskriven, både språket och den vardagliga dialogen känns äkta. Upplösningen är dramatisk och spännande, som gjord för bioduken, och en film av det här vore nog ingen dum idé.

Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 351
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Morgonhimlen är blå, solen har just spruckit fram och ett sovrumsfönster står på glänt i ett hyreshus på Kampementsgatan 20 på Gärdet i Stockholm.

Efter nitton år i Kalifornien kommer March Murray, gift och med en tonårig dotter, på besök till den lilla staden i Massachusetts där hon växte upp. Under alla år har March försökt förtränga minnena från ungdomstiden, men när hon möter Hollis - pojken som hon älskade så hett, mannen som aldrig har glömt henne - bubblar allt upp till ytan. Det förflutna flyter ihop med nuet och deras besinningslösa kärlek får nytt liv. 

De händelser och krafter som Marchs och Hollis passion utlöser, berör och påverkar också  andra människor i deras närhet. March tvingas ta ställning till frågan om det är möjligt att leva med en kärlek som förtär och bryter ner. För i himlen och i våra drömmar är kärleken enkel och underbar. Men helt annorlunda här på jorden...

Kommentar:
Den här boken var förvånansvärt bra, jag hade inga egentliga förväntningar på den här pocketen som jag fyndade för en billig peng. Handlingen lät okej, och då Oprah Winfreys omdöme citerades på baksidan så anade jag att den skulle vara läsvärd. Och den var mer än läsvärd, nästan så att jag skulle kalla den ett fynd.

Jag har aldrig läst något av Alice Hoffman tidigare, och känner egentligen inte till henne heller trots att hon gett ut en hel del böcker varav flera översatts till svenska. I somras orsakade hon en del rabalder då hon blev missnöjd med en recension av sin senaste bok i Boston Globe, och la ut recensentens e-post och telnr på sin twitter och uppmanade sina fans att kontakta henne och tala om vad de tyckte.

Här på jorden är en mörk och destruktiv historia om kärlek och lust, om grymhet och kontroll, och hur förblindad man kan bli när passionen slår sina klor i en. Huvudpersonerna March och Hollis väcker känslor hos mig, jag både ogillar och gillar dem. Mest March som jag kan ömma för trots att hon gör huvudlösa val. Hollis är ett stort svin, men det går ändå inte att helt avsky honom, eftersom man ser honom med Marchs ögon, som den pojke han en gång var och hur han behandlades. Jag tror också att många av oss har eller har haft en March eller Hollis i sin närhet (eller kanske känner igen sig själv i March) och därmed blir det lättare att relatera till historien.

Det är välskrivet, vackert och målande språk, och nästan lite sagoaktigt på sina håll. Den är skriven i presens, och det känns som att man betraktar allt som händer utifrån, lite grand från ovan. Det går inte heller att låta bli att dra vissa paralleller till Brontës Svindlande höjder och då framförallt Hollis som har lånat drag av Heathcliff. Jag tycker det är en riktigt bra bok, men slutet tycker jag inte om. Det kändes lite hafsigt och abrupt.

Fakta:
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 286
Utgivningsår: 2006 (1997)
Första meningen: I kväll är gräset på fälten redan sprött av frost, särskilt väster om Fox Hill, där betesängarna lyser som stjärnor.