Blodläge - Johan Theorin

Deckare / Permalink / 5
Våren har kommit till Öland. Vid kanten av det övergivna stenbrottet i byn Stenvik har två enorma lyxhus byggts under vintern. I skuggan av dem hukar stenhuggarnas vindpinade baracker.

I påsktid, när snön smält, flyttar nya invånare till stenkusten. En av dem är Per Mörner, som ärvt en gammal stenhuggarstuga och hoppas få vara ifred från sin hjärtlöse far. En annan är Vendela Larsson, uppvuxen på ön och tillbaka som vuxen med en enda önskan: att få möta älvorna på alvaret igen och be om deras hjälp. Här finns också den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson som återvänt till barndomsbyn för att njuta av vårsolen, kanske för sista gången.

Allt Gerlof vet om sina nya grannar är at de har byggt sina hus mellan trollen som sägs bo nere i stenbrottet och älvorna som dansar ute på alvaret. Gränslinjen mellan dem går vid det röda stråket i kalkstensklippan, blodläget, och det har alltid fört olycka med sig.

Kommentar:
Jag gillade Skumtimmen, och jag fullkomligt älskade Nattfåk, så jag hade stora förväntningar inför Blodläge som är tredje delen i Theorins Ölandskvartett. Men lite besviken är jag allt. Det här är inte lika bra som de två tidigare. Det är svårt att toppa Nattfåk i mina ögon, för den var så rysligt bra, men jag hade i vart fall förväntat mig att glimtvis få känna samma känsla. Men det gjorde jag inte.

Det här är den mest jordnära av de tre böckerna, det finns inte så mycket mystik eller övernaturlighet här. Det berättas visserligen om älvor och troll, men jag tycker inte att det är lika naturligt eller invävt som det varit i hans tidigare böcker. Jag hade också problem med huvudpersonerna Per och Vendela. Jag tyckte inte de var helt trovärdiga. Vendela upplevde jag som yngre än hon var i boken, jag tyckte inte att hennes personlighet, tankar och agerande överensstämde med hennes ålder. Och Per som flänger runt och leker privatdetektiv istället för att ägna sig åt sin sjuka dotter eller sin son.

Det jag alltid gillat med Theorin är hans förmåga att skildra det öländska landskapet, att skapa en förtrollad stämning och en närhet som får det att kännas som att man befinner sig på plats när man läser. En styrka som inte många svenska författare besitter. Det saknar jag i Blodläge. Jag blir inte lika fängslad. En stor del av historien utspelar sig dessutom på fastlandet och inte på Öland.

Även om jag låter negativ så är Blodläge ändå en bra deckare. Jag tycker inte att den når upp till Theorins normala standard, men det är ändå en bättre bok än många andra i samma genre. Jag är mest bara besviken för att jag vet att han kan så mycket bättre.

Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 406
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar.
#1 - - boksnoken:

Håller med om allt du skriver!

#2 - - Linnea:

Min mamma blev också besviken över Blodläge. Får se vad jag själv tycker.. Hade tänkt läsa den på semestern! :) Jag älskade Nattfåk och tyckte väldigt bra om Skumtimmen också..

#3 - - MariaH:

jag tyckte att det kändes som han inte riktigt skrivit färdigt utan bara skissat upp lite idéer som löst hängde ihop...

#4 - - Boklusen:

Håller med dig. Jag blev också besviken. Kanske hade vi för höga förväntningar?? Kanske blir det bättre nästa gång?

#5 - - Lotta - hyllan:

Ja, nu lär förväntningarna inte vara lika höga inför sista boken i alla fall. Jag hoppas han får till något bra då!

Till top