Miss Mary Bennets självständighet - Colleen McCullough

Skönlitteratur / Permalink / 1

När modern dör är Mary Bennet för första gången fri att bestämma över sitt eget liv. Hon är 38 år, en vacker och bildad kvinna - och hon är full av ovanliga idéer.

Istället för att flytta till någon av sina systrar fattar Mary ett beslut som kommer som en chock för omgivningen. Inspirerad av den provokative och anonyme journalisten Argus beger hon sig ensam på en resa genom England för att kartlägga de fattigas villkor.

Det självpåtagna uppdraget blir betydligt äventyrligare än Mary tänkt sig. Först snubblar hon över en gammal, obehaglig hemlighet som är långt ifrån ofarlig att röja. Sedan avslöjas vem som döljer sig bakom signaturen Argus, och hennes liv får en ny och oplanerad riktning...

Kommentar:
Egentligen har den här boken helt fel titel; Miss Mary Bennets urspårning hade passat bättre. Det här är ren och skär smörja, och jag är grymt besviken på Colleen McCullough som faktiskt skrivit några riktigt bra böcker i sina dar. (ex Törnfåglarna, Beröringen). Men det här?

Om man nu närmar sig såna älskade och kända karaktärer som systrarna Bennet och mr Darcy så bör man göra det med en smula mer finess och stil än McCullough gjort. Hon går på som en ångvält. Jag medger att min bild av mr Darcy är en smula (okej mycket) Colin Firth-skadad, men här har alla hans negativa sidor dragit till sin spets och han har förvandlats till "ett outhärdligt exemplar av det manliga släktet", han är kall och hård, hungrar efter politisk makt, föraktar sin son, negligerar sina döttrar och ångrar äktenskapet med Elizabeth. Elizabeth har förvandlats till en tyst och olycklig mus som tycker äktenskaplig samvaro är förnedrande och djuriskt. Jane blir gravid för trettonde gången under berättelsens gång, även hon är olycklig och får veta att mr Bingley har en slav till älskarinna på sin jamaicanska slavplantage. Lydia är alkoholiserad och beroende av karlar. Kitty är änka och lever ett rikt och lyckligt societetsliv, men är knappt med i boken.

Jag försökte bortse från alla Austen-kopplingar och läsa boken som en vanlig bok, och då blir den uthärdlig att läsa, men inte så mycket mer. Den är inte ens välskriven. Det är inte heller roligt, och jag tror inte heller att det är McCulloughs avsikt. Det är hoppigt och ologiskt och det är så många bisarra twister att det känns som en billig, billig Harlequin-roman. Mary Bennet blir exempelvis kidnappad av en religiös sekt, en galning håller massor av barn inspärrade i grottor och hon tvingas skriva på en bok om hans uppenbarelser och kosmogenetikens födelse. En hel sida ägnas också åt fördelarna med att omskära gossebarn, och grottbarnen smetar avföring på väggarna när de placeras på Pemberley. Det känns som en massa saker och händelser är inproppade bara för att det ska bli så snaskigt och chockerande som möjligt. Det hade som sagt inte varit en bra bok även bortsett från Austen-helgerånet. Hade någon annan än McCullough varit författare hade den nog inte ens blivit publicerad.

Jag kan inte låta bli att skratta rått åt beskrivningen på baksidan: "Succéförfattarinnan till Törnfåglarna har nu skrivit en uppföljare med samma romantiska skimmer som den älskade klassikern." Romantiskt skimmer? Not so much...

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 342
Utgivningsår: 2010
Första meningen: De långa, sena solstrålarna kastade en gyllene mantel över buskarnas och trädens kringströdda skelett i parken runt Shelby Manor.

#1 - - Saralito:

Oj då, det var en sågning som hette duga minsann. Då ska jag inte läsa den här, trots att jag gillade Törnfåglarna. Åtminstone fram till sista tredjedelen, sen tycker jag den tappade stinget den med.

Till top