Dags för del 2 i enligtOs utmaning, bokstaven B!

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?
För mig är ägandet av böcker nästan lika viktigt som att läsa dem. Jag köper väldigt mycket böcker, både nya och begagnade. Jag får en del böcker från snälla förlag och från de olika bokbyten jag varit med i. Jag får sällan böcker i present av nära och kära, dom vet nog inte riktigt vad dom ska köpa som jag inte redan läst.

Jag köper numera mest pocket, både av ekonomiska och utrymmesskäl, men riktigt bra böcker eller fina böcker vill jag ha hårda och inbundna. Vissa författare, som Diana Gabaldon, köper jag direkt när det kommer ut en ny. Lånar böcker gör jag sällan, jag vill som sagt äga det jag läser.

2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.
Riktigt dåligt... jag läser sällan dåliga böcker. Men en rätt kass är Justin Case av Meg Rosoff. Den var bara... konstig.

3.  A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.
Jag tycker så vansinnigt illa om begreppen finlitteratur och fullitteratur. Vem är det som bestämmer att vissa böcker är finare och bättre och står högre än andra? Jag läser in både förakt, elitism och taskig människosyn i det behovet att stämpla författare och böcker med vissa etiketter. Jag har en ganska bred smak och läser allt från ungdomsromaner till deckare och bästsäljare till nobelpristagare. Även om den övervägande delen av min läsning är populärlitteratur eller vad man ska kalla det. För mig existerar inte fin eller ful. Däremot finns det både bra och dåliga böcker, och vad det är är ytterst subjektivt.

Det som är viktigt för mig personligen är att det är en välskriven bok. En bok som ger mig något när jag läser den. Att jag blir berörd, eller underhållen, eller skrämd. Huvudsaken är att den väcker en känsla hos mig. Om den sedan hyllas eller sågas på landets kulturredaktioner spelar ingen roll.

4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?
Jag gillar att läsa biografier. En av mina favoriter är Nikki Sixx The heroin diaries, som egentligen kanske inte är en biografi utan en inblick i ett år av hans liv när det snurrade på som värst. Boken består av hans dagboksanteckningar varvade med nyskrivna kommentarer. Jag läste originalutgåvan på engelska och det är också en visuell bok med blanka blad, många illustrationer och fotografier.

Två andra mycket bra biografier som jag läst på senare tid är Rött land, röd jord av Ming Wang-Sonnerup och En fri röst av Ayaan Hirsi Ali. Det är två starka kvinnor som berättar om sina liv och uppväxter under förtryck. Intressant och tankeväckande läsning.

En biografi jag gärna vill läsa är Patrick Swayzes The Time of my Life, som han skrev tillsammans med sin fru Lisa Niemi. Jag har ingen större lust att läsa kungligheternas eventuella biografier, i så fall om deras liv granskas och berättas om av någon annan än dem själva.

Fejkbiografier kan också vara mycket bra, om det klart framgår att det är påhittat så man inte känner sig lurad efteråt. Curtis Sittenfeld Presidentens hustru är ett lysande exempel på en bra sådan. Jag gillade också Arthur Goldens En geishas memoarer, men jag gillar inte att jag faktiskt gick på att det var en sann berättelse. Det blev jag varse först i författarens efterord, och då kände jag mig både trög och besviken.

Lilla O kör en reprisrunda på sin alfabetsutmaning, och eftersom det är semestertider känner jag att jag har så mycket bloggtid över så jag hakar på. Får se om jag orkar med hela alfabetet, men jag gör ett försök i alla fall!

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.
Jag tänker direkt på Tsatsiki och farsan av Moni Nilsson. I den här boken får Tsatsiki äntligen träffa sin grekiske pappa bläckfiskaren Yanis. Jag minns ärligt inte så mycket av själva boken, det är filmen som tagit över minnesbilderna. En mycket bra sådan som 9-åringen sett ett par gånger under sommaren.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.
Hmm.. svårt. Jag läste nyss om en Adam, i Konsten att vara en ungkarl av Mike Gayle. En mycket rolig bok, och en Adam som man tycker om.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?
Jag minns högläsning av Astrid Lindgren, både min mamma som läste och Astrid själv, på kassettband då. Främst Emil och Madicken. De har jag läst, och läser, även åt mina barn, men det är Pippi som är favoriten nu.

De första jag läste själv var nog de rödryggade Wahlströms-böckerna, och där var stora favoriten Vitnos-böckerna av Marie-Louise Rudolfsson. Jag minns också Systrarna P och Lilla Bus. De har jag försökt pracka på mina två äldsta barn med blandat resultat.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som  på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.
En av de bästa, eller kanske den bästa bok med Afrika-anknytning, som jag läst är En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en riktig läsupplevelse som ni måste läsa om ni inte redan gjort det.

När modern dör är Mary Bennet för första gången fri att bestämma över sitt eget liv. Hon är 38 år, en vacker och bildad kvinna - och hon är full av ovanliga idéer.

Istället för att flytta till någon av sina systrar fattar Mary ett beslut som kommer som en chock för omgivningen. Inspirerad av den provokative och anonyme journalisten Argus beger hon sig ensam på en resa genom England för att kartlägga de fattigas villkor.

Det självpåtagna uppdraget blir betydligt äventyrligare än Mary tänkt sig. Först snubblar hon över en gammal, obehaglig hemlighet som är långt ifrån ofarlig att röja. Sedan avslöjas vem som döljer sig bakom signaturen Argus, och hennes liv får en ny och oplanerad riktning...

Kommentar:
Egentligen har den här boken helt fel titel; Miss Mary Bennets urspårning hade passat bättre. Det här är ren och skär smörja, och jag är grymt besviken på Colleen McCullough som faktiskt skrivit några riktigt bra böcker i sina dar. (ex Törnfåglarna, Beröringen). Men det här?

Om man nu närmar sig såna älskade och kända karaktärer som systrarna Bennet och mr Darcy så bör man göra det med en smula mer finess och stil än McCullough gjort. Hon går på som en ångvält. Jag medger att min bild av mr Darcy är en smula (okej mycket) Colin Firth-skadad, men här har alla hans negativa sidor dragit till sin spets och han har förvandlats till "ett outhärdligt exemplar av det manliga släktet", han är kall och hård, hungrar efter politisk makt, föraktar sin son, negligerar sina döttrar och ångrar äktenskapet med Elizabeth. Elizabeth har förvandlats till en tyst och olycklig mus som tycker äktenskaplig samvaro är förnedrande och djuriskt. Jane blir gravid för trettonde gången under berättelsens gång, även hon är olycklig och får veta att mr Bingley har en slav till älskarinna på sin jamaicanska slavplantage. Lydia är alkoholiserad och beroende av karlar. Kitty är änka och lever ett rikt och lyckligt societetsliv, men är knappt med i boken.

Jag försökte bortse från alla Austen-kopplingar och läsa boken som en vanlig bok, och då blir den uthärdlig att läsa, men inte så mycket mer. Den är inte ens välskriven. Det är inte heller roligt, och jag tror inte heller att det är McCulloughs avsikt. Det är hoppigt och ologiskt och det är så många bisarra twister att det känns som en billig, billig Harlequin-roman. Mary Bennet blir exempelvis kidnappad av en religiös sekt, en galning håller massor av barn inspärrade i grottor och hon tvingas skriva på en bok om hans uppenbarelser och kosmogenetikens födelse. En hel sida ägnas också åt fördelarna med att omskära gossebarn, och grottbarnen smetar avföring på väggarna när de placeras på Pemberley. Det känns som en massa saker och händelser är inproppade bara för att det ska bli så snaskigt och chockerande som möjligt. Det hade som sagt inte varit en bra bok även bortsett från Austen-helgerånet. Hade någon annan än McCullough varit författare hade den nog inte ens blivit publicerad.

Jag kan inte låta bli att skratta rått åt beskrivningen på baksidan: "Succéförfattarinnan till Törnfåglarna har nu skrivit en uppföljare med samma romantiska skimmer som den älskade klassikern." Romantiskt skimmer? Not so much...

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 342
Utgivningsår: 2010
Första meningen: De långa, sena solstrålarna kastade en gyllene mantel över buskarnas och trädens kringströdda skelett i parken runt Shelby Manor.

Leah sitter ofta i fönstret och fantiserar om huset mitt över gatan på 31 Silversmith Road. Det verkar vara ett slags kollektiv men med en så konstig blandning människor att det är omöjligt att förstå hur de hänger ihop. När Leah av en slump lär känna husets ägare Toby och han ber henne om råd i en svår fråga är hon mer än villig att hjälpa till. Hon är till och med tacksam att få något att engagera sig i då hennes fästman plötsligt deklarerat att hon inte är den han har tänkt gifta sig med. 

Toby är en misslyckad poet och obotlig romantiker och han har utan några större hyresintäkter fått sina inneboende på halsen och varit för snäll för att säga ifrån, men nu måste även han komma vidare i livet och samvaron på 31 Silversmith Road ska få ett slut. Kan Leah hjälpa honom att vräka sina skyddslingar?

Kommentar:
Jag har några olästa titlar av Lisa Jewell som jag tänkte ta mig an i sommar, så Våga flyga och Typ trettio fick följa med mig hem från biblioteket för ett tag sedan. Jag gillar Lisa Jewell. Även om hon aldrig fått mig att jubla högt så är hon en bra chick-lit författare med en lite mer realistisk och jordnära ton i sina böcker än många andra. Det är inte de glassiga, snygga och rika människorna hon skildrar, utan lite mer vanligt folk, ofta bohemer och konstnärstyper.

Det här är en söt liten historia, om än något tunn, och slutet flöt liksom bara ut. Jag tycker fortfarande bäst om Stjärna för en natt, men Våga flyga är ändå en trevlig stunds läsning.

Men omslaget. Usch. Jag har klagat förut och jag klagar igen, varför har Jewells böcker fått såna gräsliga omslag på svenska? De är smärtsamt fula, och det finns absolut ingen koppling till innehållet. (De passar antagligen inte till något innehåll överhuvudtaget.)

Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 446
Utgivningsår: 2007
Första meningen: Leah kikade genom glipan i gardinerna på huset mittemot.

När Elin hittar en broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket känns det som ett löfte om gemenskap, vänner och lycka - allt det hon saknar i tristessens Gimo.

Men livet på internatskolan är inte så okomplicerat som hon trodde och hon har svårt att finna sig tillrätta. Snart visar det sig också att många av hennes skolkamrater, trots sina privilegierade bakgrunder och perfekta fasad, bär på egna trauman. Och ju längre tiden går, desto starkare reagerar Elin mot förnedrande initieringsriter, klasskillnader och hierarkiska ordningar. Hon känner sig klämd mellan två världar och blir allt mer osäker på vem hon är och var hon egentligen hör hemma.

Kommentar:
Jag är väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i internatskolemiljö, en sluten värld med sina egna regler. Men, medan jag kan tycka det är kittlande och spännande och exotiskt när det handlar om en skola på amerikanska östkusten, så blir jag lite lätt illamående när vi rör oss i svensk miljö. Det som annars lockar mig blir istället patetiskt och frånstötande, det blir för nära inpå och krockar för häftigt med mina värderingar misstänker jag.

Bokens huvudperson, Elin, är trött på lilla inskränkta Gimo och börjar gymnasiet på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL. Hennes familj hör till de finare, och nästan hela släkten har gått på skolan. Så även hennes mamma, till och med i kungens klass. Mamman har numer en näst intill obefintlig kontakt med släkten, och lever ett bohemiskt liv i ett litet radhus långt ifrån pengar och överklassens värderingar. Elin vill bort. Hon drömmer om regler, struktur, samhörighet och en gnutta glamour. Hon kommer till Sigtuna och möts av en värld av "läxis, varmis, rostis och utis", sociala koder och hierarkier, pennalism och en gemenskap där du lättast passar in om du är överklass från början och redan är inne i jargongen och strukturen.

Elin upptäcker efter hand att Gimo och Sigtuna inte är så skilda världar som hon först trott, det finns istället väldigt många likheter. Där man i Gimo skyller allt på invandrarna, skyller man i Sigtuna på arbetarklassen. Och inte på något ställe är man öppen och villig att dela sitt revir med någon utomstående. Båda världarna är inskränkta. Och Elin känner sig inte hemma någonstans.

Det här är en riktigt bra bok, med vibbar av Curtis Sittenfelds I en klass för sig. Det är lätt att relatera till Elin och hennes erfarenheter, för det handlar i grund och botten om att passa in och att hitta sig själv. Frågor som alla brottats med, mer eller mindre.

Agnes Hellström har själv gått på SSHL, men det är inte en självbiografi även om Elin och Agnes har en del likheter. Hon skriver just nu på sin nya bok och den ser jag mycket fram emot att läsa!

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 303
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Vi sladdade på gruset och lutade cyklarna mot den stora björken vid volleybollplanen.

Det här är en snygg och stilren bokhylla som avviker från det traditionella sättet att förvara böcker stående bredvid varandra, här lutar de mot varandra på diagonalen. Helt klart ett imponerande blickfång i rummet när den som här tar upp en hel vägg, och kanske inte så svårt att snickra till själv om man är lite händig.

Källa: Freshome

Jag tokälskade Nick & Norahs oändliga låtlista när jag läste den i våras, och blev så glad när jag hittade filmen på biblioteket häromdagen. Det är ju alltid en viss tveksamhet inblandad när en omtyckt bok förvandlas till film, men det här blev faktiskt ganska lyckat!

Boken är fortfarande hundra gånger bättre, men man har lyckats fånga en del av den där varma och mysiga känslan. Det största problemet jag har är med filmens Nick, som spelas av Michael Cera. Inget fel på honom egentligen, men han stämmer inte alls överens med min bild av Nick. Han är för tråkig, för vanlig, för blek. Han blev en annan Nick, både till utseende och personlighet, än hur han var i boken. Norah är däremot klockren, liksom kompisen Caroline.

Vissa saker är inte alls som i boken, vissa scener är ändrade, borttagna eller nya, och vissa personer (som Tris!) är helt annorlunda i filmen. Men på det stora hela så är det här en riktigt mysig romantisk komedi med härliga New York som bakgrundskuliss. Så se den gärna - men läs boken först!

En mörk höstkväll försvinner en ung flicka spårlöst på Sandhamn. Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen deltar i sökandet, som försvåras av stormar och regn. Till slut ger polisen upp och flickan antas ha drunknat.

Några månader senare är Sandhamn inbäddat i snö och is. Thomas barndomsvän Nora Linde har av en slump fått reda på att hennes man varit otrogen. Förtvivlad åker hon ut till ön med sina söner för att få tänka i lugn och ro. När barnen en dag leker ute i skogen gör de ett makabert fynd.

Den förvunna flickan har bragts om livet och skändats på ett fruktansvärt sätt. Varför har hon blivit utsatt för sådant raseri? Och kommer mördaren att slå till igen?

Kommentar:
I grunden utan skuld är Viveca Stens tredje Sandhamnsdeckare och den bästa i raden. (De två första heter I de lugnaste vatten och I den innersta kretsen). Om de två första böckerna var jämnbra så tycker jag att den här boken är ett kliv framåt. Berättargreppet är lite annorlunda här än i hennes tidigare böcker, här får vi följa två historier parallellt. En som utspelar sig i nutid, och en som utspelar sig på Sandhamn i början av 1900-talet.

Krisen mellan Nora och Henrik har fördjupats ytterligare; Henrik har varit otrogen och Nora vill skiljas. Jag gillar Nora mer och mer, hon är inte lika irriterande som tidigare nu när hon visar lite mer handlingskraft. I Thomas liv gör exfrun Pernilla entré. Det blir spännande att se hur allt detta kommer att utveckla sig, för att det blir en bok nummer fyra är jag helt övertygad om, med tanke på slutet!

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 311
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Marianne blev stående i tamburen.

I Sverige går Sverigedemokraterna stadigt framåt. Kan de komma in i riksdagen 2010? Och vad skulle det i så fall innebära? För att söka efter svaret sade Lena Sundström upp sig från sitt jobb, packade sina väskor och flyttade till – Danmark.

I flera år har Sverigedemokraternas danska motsvarighet Dansk Folkeparti haft vågmästarrollen i vårt grannland. Partiets politik har satt djupa spår i landets politiska liv. Danmark som alldeles nyss stod för frisinne, öl och bacon förknippas idag med något annat. Vad har det inneburit för danskarna? Hur har det påverkat medierna, de övriga partierna och vardagen för helt vanliga människor?

I Världens lyckligaste folk får vi följa med på en resa över sundet. Vi möter halalhippies och landsförrädare, bjuds på grillparty med Dansk Folkepartister, träffar roliganer och dansken på bänken. Kan Danmarks nutid bli vår framtid? Och hur kan en sådan framtid se ut? Följ med på en resa till Danmark och danskarna. Möt Världens lyckligaste folk.

Kommentar:
När man läser recensioner och folks omdömen om den här boken finns det två läger, dels de som hyllar boken och tackar Lena för att hon öppnat deras ögon för vad som sker i vårt grannland. (Världens lyckligaste folk belönades också med Guldspaden och nominerades till Augustpriset 2009.) Och sen finns de dom som inte alls känner igen sig i hennes bild, och tycker att det är dålig journalistik. Så är det nog alltid när man ger sig in i hetluften och skriver om angelägna saker.

Jag måste erkänna att jag inte haft några djupare kunskaper om politiken och främlingsfientligheten, mer än att jag som många andra ryst inför Danske Folkepartister och kvinnan med de kalla ögonen och fanatiska budskapet, Pia Kjaersgaard, men att det var så här illa var helt nytt för mig. Att man har så pass kränkande valaffischer (blond liten flicka och texten "När hon går i pension är muslimerna i majoritet i Danmark") och budskap (invandrare är som arsenik i vattnet och ynglar av sig som råttor) och att man i kostnaderna räknar in invandrarnas slitage på vägarna som en post på utgiftssidan. Och att danskarna bara rycker på axlarna och till synes låter det passera? Även om majoriteten av danskarna inte röstar på Dansk Folkeparti så har de satt stort avtryck i andra partiers program och utlänningsfrågan har fått en stor plats i medierna. Den genomsyrar alla möjliga frågor: arbetsmarknadsfrågor, sociala frågor, utbildningsfrågor osv, i princip allt utom klimatfrågan kan diskuteras ur ett integrationsperspektiv.

Jag tyckte mycket om Känns det fint att finnas en dag till, och även om det här är en helt annan typ av bok så känner man igen Lenas funderande och resonerande sätt att skriva. Det är personligt och lätt att ta till sig, och humor blandas med skarpa iakttagelser. Det här är också en viktig bok, och något att läsa och fundera på inför höstens val. Kan samma utveckling ske i Sverige som har hänt i Danmark? Eller håller det redan på att hända utan att vi märker det? Det är onekligen oroande och jag känner för att citera Rodney King (eller vem det nu var som sa det) "Can't we all just get along?" Att det ska vara så svårt?

Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 342
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Det var en gång ett land.

Det är en solig julidag. Förväntan fyller luften och utanför Sandhamn kokar havet av båtar. Alla är där för att beskåda starten på Gotland Runt.

När startskottet avfyras ligger en stor Swanbåt längst fram, men plötsligt faller den av. Skepparen är skjuten, mitt på öppet hav. Kriminalinspektör Thomas Andreasson, som befinner sig i publiken, inser omedelbart allvaret. 

Offret visar sig vara Oscar Juliander, framgångsrik seglare och vice ordförande i Kungliga Svenska Segelsällskapet. Han är en känd och etablerad advokat som gärna har synts i medierna. En respekterad familjefar som har rört sig i de högsta samhällskretsarna. Men snart förstår Thomas och hans kollegor att Julianders tjusiga fasad döljer både hemligheter och lögner och att ingenting är som det verkar på ytan.

Kommentar:
Det här är Viveca Stens andra deckare i Sandhamnsserien. Ett år har gått sen vi först träffade Thomas, Nora och de andra (I de lugnaste vatten), och det är åter sommar på Sandhamn.

Jag tycker inte att deckarintrigen är lika spännande som i första boken, men däremot har relationerna blivit mer intressanta. Noras äktenskap knakar i fogarna, och hon och Henrik vill helt olika saker. Hon irriterar mig i större delen av boken, men samtidigt känns konflikten mellan henne och Henrik väldigt äkta och trovärdig.

Jag ser fram emot bok nummer tre som jag ska börja på strax!

Om ni missade Viveca Sten som sommarpratare i P1, så finns hennes program att lyssna på här.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 319
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Den kvinnliga rösten räknade långsamt ner över kanal sexton på kommunikationsradion.

Bea är 12 år och enda barnet till två hårt arbetande journalister. Som kompensation för föräldrarnas dåliga samvete köper de henne en hundvalp, Danny. Ett lyckokast, och Bea är i sjunde himlen. Tills den dag Danny i ett obevakat ögonblick slinker ut genom porten och är spårlöst borta.

Mamma hade glömt stänga porten och om relationen mellan mor och dotter var halvbra tidigare så är den riktigt dålig nu. Pappa försöker vara närvarande och lyssna, men han har trots allt ett jobb och det går alltid före.

Så föräldrarna är riktiga svikare båda två och Bea söker stöd på annat håll. I sin kamp för att återfinna Danny finner hon otippat nya vänner - och får oväntat stöd från en kille i klassen som kanske är mer än en kompis?

Kommentar:
Det här är en varm och söt historia, om Bea som är en rätt så ensam tjej. Hennes föräldrar jobbar hela tiden, och hon har börjat glida ifrån sina kompisar. Men hon har sin hund Danny som betyder allt för henne. När han försvinner blir hon förtvivlad, men sökandet efter honom för ändå något positivt med sig.

Hon träffar en äldre tjej, Rayleen, som är engagerad i ett djurhem och brinner för att rädda livet på hemlösa hundar. Detta intresserar Bea, och även hon börjar hjälpa till på hemmet. Hennes engagemang och omsorg för de som inte har någon röst är något att ta efter. Jag tycker det är ett bra tema, att man bryr sig om andra och att alla faktiskt kan göra något för att världen ska bli lite ljusare. Den här boken passar från kanske 10-12 års åldern och uppåt.

Fakta:
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 144
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Mitt liv skulle ha blivit helt annorlunda om bara mamma och pappa hade bestämt sig för att skaffa ett barn til.

Juni månad är slut, och det är dags att summera första halvåret 2010.

Antal lästa böcker: 62
Manligt/kvinnligt: 20 skrivna av män, 41 av kvinnor, 1 skriven av man + kvinna
Svenskt/utländskt: 10 svenska, 52 utländska

Det här halvåret har bjudit på många starka läsupplevelser. Några som jag kommer att bära med mig länge, länge. Jag tänker då på ögonvittnesskildringarna Jag är den sista juden av Chil Rajchman och Ögonen i Gaza av Erik Fosse och Mads Gilbert. Det är två gripande, och viktiga, böcker som jag önskar att många kommer att läsa.

Läsupplevelser av annat slag, episka släktsagor, har jag också haft två riktigt fina. Det är En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och Det osynliga berget av Carolina De Robertis. Ovanliga miljöer också, då de utspelar sig i Nigeria respektive Uruguay.

Såhär i sommarvärmen vill jag också lyfta fram tre mycket läsvärda böcker som utspelar sig mitt i isiga vintern. En helvetes vinter av Daniel Woodrell, Tjuvarnas stad av David Benioff och
I vargars följe av Stef Penney. De är alla tre ruskigt bra och rekommenderas!

Här finns hela listan över mina lästa böcker 2010