Jag är den sista juden - Chil Rajchman

Verklighetsskildringar / Permalink / 2
I oktober 1942 deporteras Chil Rajchman och hans syster till Treblinka. Systern förs omedelbart efter ankomsten till gaskammaren medan Chil överlever tack vare slumpen, list och tur. Hans uppgifter är att sortera de dödas kläder, klippa kvinnliga lägerfångars hår strax innan de ska in i gaskammaren, sedan kommenderas han att bära lik. Hans sista uppgift blir att på de döda dra ut tänder med guldplomber. I samband med en revolt i lägret lyckas Rajchman efter ungefär tio månader fly. Resten av kriget håller han sig gömd i Polen.

Direkt efter flykten skriver han ner sina minnen i en anteckningsbok. Det är en rå och grovhuggen skildring av en fasansfull period. Rajchman beskriver dagarna i lägret och vad han tvingas göra. Brutaliteten från ledningens sida är kompakt och besinningslös och drabbar både dem som ska fösas in i gaskamrarna och arbetsstyrkan. Minsta förseelse straffas med tiotals piskrapp, fångar skjuts därför att en vakt blir irriterad, nakna kvinnor får vänta i 20 graders kyla utanför gaskamrarna därför att det roar ledningen.

Kommentar:
Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i förintelselägret Treblinka. Bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Den här boken är hans vittnesmål.

Chil Rajchman föddes 1914 och kom till Treblinka som 28-åring. Han överlevde ett år i Treblinka, och efter krigsslutet hamnade han i Uruguay. Han har flera gånger vittnat inför domstolar och kommissioner, men han ville inte att hans historia skulle publiceras förrän efter hans död. Nu har den översatts till svenska, och försetts med ett förord av Salomon Schulman.

Det här är en ohyggligt stark och brännande intensiv berättelse, och det gör nästan ont att läsa den. Det är naket och rakt på, inga omskrivningar, ingen chans att hämta andan när man läser.

Att det är hemska skildringar behöver knappast påpekas, men det är stundtals riktigt groteskt. Hur han beskriver hanteringen av de döda, hur kropparna som pressats in i gaskamrarna svullnar upp efter döden så det nästan inte går att dra ut dem därifrån. Hur de först begraver kropparna i stora gropar, rad efter rad, för att senare gräva upp dem och bränna dem till aska så att alla spår ska utplånas.

Man slås av hur systematisk och beräknande verksamheten är, allt från tågtransporterna, sorterandet av kläder och värdesaker, till hur liken bör staplas på bästa sätt. Skottkärrorna med kroppar som körs i ett i ett, gaskamrarna som målas om varenda dag med ny färg för att dölja alla spår av blod när nya fångar anländer, hur det experimenteras med nya, effektivare, metoder att bränna kroppar och dölja alla spår. Och ständigt detta höga tempo, i allt arbete. Treblinka var en dödsfabrik, inte ett arbetsläger. Här var syftet att snabbt och effektivt ta livet av så många som möjligt.

Jag har inte besökt Treblinka, men jag har besökt det österrikiska koncentrationslägret Mauthausen. Jag har sett kulhålen i väggarna där fångar avrättades med nackskott, gått in i likrum och dissekeringsrum där deras tatueringar och guldtänder avlägsnades, rört vid väggarna i gaskammare och krematorier och böjt mitt huvud inför alla de tusentals minnesplaketter som finns uppsatta till minne av de som miste sina liv i lägret. Det ligger en slöja av sorg över platsen, en tät, kvävande stämning som stundtals gjorde det svårt att andas. Samma sorts känsla återkommer när jag läser Chil Rajchmans bok, men jag tror det är så viktigt att vi tar del av dessa minnen. Att vi inte blundar för det vi tycker är obehagligt eller som vi tycker hör till det förflutna. Det är det minsta vi kan göra.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 137
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Man kan förstå honom, Chil Rajchman.

#1 - - Freedomtravel:

Intressant. Hemskt. Blir intresserad av att läsa den. Kanske bland annat för att man vill förstå. Men det är väl inte någonsin möjligt att förstå...?

#2 - - Lotta - hyllan:

Nej det går nog aldrig att förstå...

Till top