En helvetes vinter - Daniel Woodrell

Skönlitteratur / Permalink / 5

Sextonåriga Ree Dolly bor med sin familj i ett nedgånget ruckel i hålan Ozark, i den amerikanska söderns skogsmarker. Det är fattiga, laglösa trakter, och hela släkten lever på knarkhandel. Pappa Jessup är sällan hemma, och Ree tar ensam hand om sin sinnessjuka mamma och sina två småbröder.

En dag knackar polisen på dörren och meddelar att Jessup är kallad till rättegång. Infinner han sig inte faller den borgen han ställt med huset som säkerhet. För att rädda huset och familjens enda trygga punkt, måste Ree finna Jessup. Men ingen vill hjälpa henne, och hon blir kallt avvisad av folket i trakten. Till slut inser Ree att hennes pappa troligen är död, men för att rädda huset måste hon kunna bevisa det...

Kommentar:
Daniel Woodrell är en ny bekantskap för mig, och en mycket trevlig sådan. Även om just trevlig kanske inte är det mest passande ordet för att beskriva hans författarskap. Han betecknar sin stil som country noir, en mycket bra benämning. En helvetes vinter är hans åttonde roman, och hans fem senaste har alla fått utmärkelsen New York Times Notable Book of the Year.

Det här är en mörk, dyster och realistisk berättelse som utspelar sig i det bortglömda Amerika. Här är alla mer eller mindre släkt med varandra, ättlingar till resandefolket, och man försörjer sig genom att tillverka och sälja crank, dvs metamfetamin. Ree är själva ljuspunkten i historien, hon försöker hålla ihop familjen och tar hand om sina bröder tills de är så pass stora att de klarar sig själva, sen vill hon ta värvning i armén för att komma bort från sitt miserabla liv.

Det är en ganska tunn bok, på bara 231 sidor, men den upplevs inte som kort. Sidorna rymmer så otroligt mycket. Rees karaktär är levande och så väl porträtterad, och hela hennes heroiska sökande efter fadern likaså. Det går att läsa in och tolka så mycket i allt som händer, på varje sida, och tar man sig tiden att reflektera när man läser så blir det bara bättre och bättre. Den blir faktiskt bara ännu bättre ju mer jag sitter och funderar på den så här i efterhand.

Ree Dolly är en hjältinna att minnas och det här är defintivt en bok jag rekommenderar.

Boken har även blivit film, och tog nyligen hem juryns stora pris som bästa drama på Sundance 2010.

Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 231
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Ree Dolly stod på sin kalla yttertrappa i gryningstimman och kände lukten av annalkande snö och såg kött.

#1 - - boksnoken:

Skriver upp den på min "Att läsa"-lista!

#2 - - Hellre barfota än boklös:

Den är riktigt bra. Jag har även en dubbelvolym med Gryningen kommer aldrig åter och På andra sidan järnvägen av Woodrell som jag måste läsa snart.

#3 - - Lotta - hyllan:

På andra sidan järnvägen har jag hört gott om, så den är jag sugen på att läsa.

#4 - - Annika:

Jag har bara läst en bok av honom och det är Gryningen kommer aldrig åter som jag upplevde var en högst märklig bok. Helt ärligt ska jag säga att jag inte riktigt förstod vad det var som hände. När jag hade läst ut den var jag lika förvirrad som jag var efter att ha läst Patient 67 av Dennis Lehane första gången.



Din recension har dock gjort mig nyfiken så jag tänker ge honom en chans till. Jag tackar så mycket för tipset!

#5 - - Susanne:

Nu blir jag nästan sugen på att läsa den här, som står hemma i hyllan. Jag läste den där dubbelvolymen som Hellre barfota än boklös pratar om, och då blev jag så deprimerad att jag bestämde mig för att aldrig mer öppna en Woodrell. Men man kan ju tänka om...

Till top