Jag är den sista juden - Chil Rajchman

Verklighetsskildringar / Permalink / 2
I oktober 1942 deporteras Chil Rajchman och hans syster till Treblinka. Systern förs omedelbart efter ankomsten till gaskammaren medan Chil överlever tack vare slumpen, list och tur. Hans uppgifter är att sortera de dödas kläder, klippa kvinnliga lägerfångars hår strax innan de ska in i gaskammaren, sedan kommenderas han att bära lik. Hans sista uppgift blir att på de döda dra ut tänder med guldplomber. I samband med en revolt i lägret lyckas Rajchman efter ungefär tio månader fly. Resten av kriget håller han sig gömd i Polen.

Direkt efter flykten skriver han ner sina minnen i en anteckningsbok. Det är en rå och grovhuggen skildring av en fasansfull period. Rajchman beskriver dagarna i lägret och vad han tvingas göra. Brutaliteten från ledningens sida är kompakt och besinningslös och drabbar både dem som ska fösas in i gaskamrarna och arbetsstyrkan. Minsta förseelse straffas med tiotals piskrapp, fångar skjuts därför att en vakt blir irriterad, nakna kvinnor får vänta i 20 graders kyla utanför gaskamrarna därför att det roar ledningen.

Kommentar:
Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i förintelselägret Treblinka. Bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Den här boken är hans vittnesmål.

Chil Rajchman föddes 1914 och kom till Treblinka som 28-åring. Han överlevde ett år i Treblinka, och efter krigsslutet hamnade han i Uruguay. Han har flera gånger vittnat inför domstolar och kommissioner, men han ville inte att hans historia skulle publiceras förrän efter hans död. Nu har den översatts till svenska, och försetts med ett förord av Salomon Schulman.

Det här är en ohyggligt stark och brännande intensiv berättelse, och det gör nästan ont att läsa den. Det är naket och rakt på, inga omskrivningar, ingen chans att hämta andan när man läser.

Att det är hemska skildringar behöver knappast påpekas, men det är stundtals riktigt groteskt. Hur han beskriver hanteringen av de döda, hur kropparna som pressats in i gaskamrarna svullnar upp efter döden så det nästan inte går att dra ut dem därifrån. Hur de först begraver kropparna i stora gropar, rad efter rad, för att senare gräva upp dem och bränna dem till aska så att alla spår ska utplånas.

Man slås av hur systematisk och beräknande verksamheten är, allt från tågtransporterna, sorterandet av kläder och värdesaker, till hur liken bör staplas på bästa sätt. Skottkärrorna med kroppar som körs i ett i ett, gaskamrarna som målas om varenda dag med ny färg för att dölja alla spår av blod när nya fångar anländer, hur det experimenteras med nya, effektivare, metoder att bränna kroppar och dölja alla spår. Och ständigt detta höga tempo, i allt arbete. Treblinka var en dödsfabrik, inte ett arbetsläger. Här var syftet att snabbt och effektivt ta livet av så många som möjligt.

Jag har inte besökt Treblinka, men jag har besökt det österrikiska koncentrationslägret Mauthausen. Jag har sett kulhålen i väggarna där fångar avrättades med nackskott, gått in i likrum och dissekeringsrum där deras tatueringar och guldtänder avlägsnades, rört vid väggarna i gaskammare och krematorier och böjt mitt huvud inför alla de tusentals minnesplaketter som finns uppsatta till minne av de som miste sina liv i lägret. Det ligger en slöja av sorg över platsen, en tät, kvävande stämning som stundtals gjorde det svårt att andas. Samma sorts känsla återkommer när jag läser Chil Rajchmans bok, men jag tror det är så viktigt att vi tar del av dessa minnen. Att vi inte blundar för det vi tycker är obehagligt eller som vi tycker hör till det förflutna. Det är det minsta vi kan göra.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 137
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Man kan förstå honom, Chil Rajchman.

Genom dina ögon - Stephenie Meyer

Ungdomsböcker / Permalink / 0
Jorden har invaderats av en ras som tar över och kontrollerar människornas sinnen. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.

Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de allt för tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig – att den tidigare ägaren av kroppen vägrar släppa taget.

Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.


Kommentar:

Det här ska tydligen vara Meyers första vuxenroman, vilket jag inte riktigt förstår. Språkmässigt och berättarmässigt skiljer den sig inte från Twilight-serien, så jag ser inte någon större skillnad i vem böckerna är skrivna för. Det här är en sån bok som kan läsas både av yngre och äldre, precis som Twilight-serien.

Jag gillar det här, och jag tycker nog till och med att den är lite bättre än Twilight. (Möjligen med undantag för Om jag kunde drömma som jag gillade jättemycket, medan de övriga tre var betydligt sämre, speciellt bottennappet Ljudet av ditt hjärta.) Det som främst skiljer är att jag fängslades mer av Twilight-serien, trots att jag många gånger irriterade ihjäl mig på huvudpersonerna, så fanns det ändå något som höll intresset vid liv. Det intresset är inte alls lika starkt för Genom dina ögon, även om jag kan tycka att boken i sig är något bättre.

Och visst finns det fler likheter mellan Twilight och Genom dina ögon än språket och berättarstilen. Även här finns en kärlekstriangel, mellan Melanie/Wanda, Jared och Ian. Martyren Wanda påminner om martyren Bella, villig att offra sig själv, älskar en man hon inte kan få, och "familjen" som lever utanför samhället, vampyrerna Cullens respektive människorna i grottorna. Här finns däremot ingen Edward, Jared och Ian är blekare och mer i bakgrunden.

Jag gillade inte alla Wandas berättelser om sina tidigare liv och planeter, de bitarna hade jag gärna kunnat skippa. De kändes mest bara fjantiga. Men jag ser fram emot att läsa fortsättningen, när den nu kommer.

Fakta:
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 606
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Helarens namn var Korsar Djupa Vatten.

Under ytan - Ann Packer

Skönlitteratur / Permalink / 4
Carrie Bell är tjugotre år och har varit tillsammans med Mike Mayer i åtta år. Ett självklart par i allas ögon, men i bilen på väg mot Clausens Pier och den årliga vårpicknicken med gamla kompisar vill Carrie göra slut på deras relation. Innan hon hinner säga något dyker Mike från piren ner i det oväntat grunda vattnet. På ett ögonblick förändras deras värld. När Mike vaknar upp ur sin koma är han förlamad från midjan och neråt, och kommer aldrig att kunna gå igen. Ska Carrie stanna kvar hos honom eller gå vidare med sitt eget liv?

Efter en sommar med täta sjukhusbesök och dåligt samvete packar Carrie sin bil och utan att berätta det för någon åker hon till New York.

I New York möter Carrie Kilroy, en vuxen man med stark integritet, och upplever för första gången en sinnlig och djup kärlek. Men en dag ringer telefonen...

Kommentar:
Det är en ganska intressant frågeställning i den här boken, ett moraliskt dilemma om Carrie som tänkt göra slut med sin pojkvän, men innan hon kommit så långt så skadar han sig i en dykolycka och blir förlamad. Ska hon stanna kvar hos honom av pliktkänsla, för att det är det som förväntas av henne, eller ska hon bryta upp och lämna honom? Är hon en dålig person för att hon sticker, definieras hon av sina handlingar, eller är hon samma person oavsett?

Det är som sagt en intressant story, men jag tycker inte att den berättas särskilt bra. Det största problemet har jag med Carrie, jag tycker inte om henne. Jag tycker hennes handlande är grymt och okänsligt, hon är självisk, inte bara i sitt handlade gentemot Mike men även mot sin mamma och sina vänner. Det känns inte heller som att hon utvecklas särskilt mycket under resans gång.

Jag tycker ändå det är en okej bok, men den saknar det där lilla extra. Den här sortens historia hade exempelvis Jodi Picoult kunna berätta så mycket bättre. Nu blev det bara en god idé men inte så mycket mer.


Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 396
Utgivningsår: 2006
Första meningen: Mike brukade alltid reta mig för det där med att komma ihåg, det där med att jag kunde minnas flera år senare vad folk haft på sig vid ett visst tillfälle, till och med vilka smycken och skor de haft.
Till top