Jag är den sista juden - Chil Rajchman
I oktober 1942 deporteras Chil Rajchman och hans syster till Treblinka. Systern förs omedelbart efter ankomsten till gaskammaren medan Chil överlever tack vare slumpen, list och tur. Hans uppgifter är att sortera de dödas kläder, klippa kvinnliga lägerfångars hår strax innan de ska in i gaskammaren, sedan kommenderas han att bära lik. Hans sista uppgift blir att på de döda dra ut tänder med guldplomber. I samband med en revolt i lägret lyckas Rajchman efter ungefär tio månader fly. Resten av kriget håller han sig gömd i Polen. Direkt efter flykten skriver han ner sina minnen i en anteckningsbok. Det är en rå och grovhuggen skildring av en fasansfull period. Rajchman beskriver dagarna i lägret och vad han tvingas göra. Brutaliteten från ledningens sida är kompakt och besinningslös och drabbar både dem som ska fösas in i gaskamrarna och arbetsstyrkan. Minsta förseelse straffas med tiotals piskrapp, fångar skjuts därför att en vakt blir irriterad, nakna kvinnor får vänta i 20 graders kyla utanför gaskamrarna därför att det roar ledningen.
Kommentar:
Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i förintelselägret Treblinka. Bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Den här boken är hans vittnesmål.
Chil Rajchman föddes 1914 och kom till Treblinka som 28-åring. Han överlevde ett år i Treblinka, och efter krigsslutet hamnade han i Uruguay. Han har flera gånger vittnat inför domstolar och kommissioner, men han ville inte att hans historia skulle publiceras förrän efter hans död. Nu har den översatts till svenska, och försetts med ett förord av Salomon Schulman.
Det här är en ohyggligt stark och brännande intensiv berättelse, och det gör nästan ont att läsa den. Det är naket och rakt på, inga omskrivningar, ingen chans att hämta andan när man läser.
Att det är hemska skildringar behöver knappast påpekas, men det är stundtals riktigt groteskt. Hur han beskriver hanteringen av de döda, hur kropparna som pressats in i gaskamrarna svullnar upp efter döden så det nästan inte går att dra ut dem därifrån. Hur de först begraver kropparna i stora gropar, rad efter rad, för att senare gräva upp dem och bränna dem till aska så att alla spår ska utplånas.
Man slås av hur systematisk och beräknande verksamheten är, allt från tågtransporterna, sorterandet av kläder och värdesaker, till hur liken bör staplas på bästa sätt. Skottkärrorna med kroppar som körs i ett i ett, gaskamrarna som målas om varenda dag med ny färg för att dölja alla spår av blod när nya fångar anländer, hur det experimenteras med nya, effektivare, metoder att bränna kroppar och dölja alla spår. Och ständigt detta höga tempo, i allt arbete. Treblinka var en dödsfabrik, inte ett arbetsläger. Här var syftet att snabbt och effektivt ta livet av så många som möjligt.
Jag har inte besökt Treblinka, men jag har besökt det österrikiska koncentrationslägret Mauthausen. Jag har sett kulhålen i väggarna där fångar avrättades med nackskott, gått in i likrum och dissekeringsrum där deras tatueringar och guldtänder avlägsnades, rört vid väggarna i gaskammare och krematorier och böjt mitt huvud inför alla de tusentals minnesplaketter som finns uppsatta till minne av de som miste sina liv i lägret. Det ligger en slöja av sorg över platsen, en tät, kvävande stämning som stundtals gjorde det svårt att andas. Samma sorts känsla återkommer när jag läser Chil Rajchmans bok, men jag tror det är så viktigt att vi tar del av dessa minnen. Att vi inte blundar för det vi tycker är obehagligt eller som vi tycker hör till det förflutna. Det är det minsta vi kan göra.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 137
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Man kan förstå honom, Chil Rajchman.
Genom dina ögon - Stephenie Meyer
Jorden har invaderats av en ras som tar över och kontrollerar människornas sinnen. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de allt för tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig – att den tidigare ägaren av kroppen vägrar släppa taget.
Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.
Kommentar:
Det här ska tydligen vara Meyers första vuxenroman, vilket jag inte riktigt förstår. Språkmässigt och berättarmässigt skiljer den sig inte från Twilight-serien, så jag ser inte någon större skillnad i vem böckerna är skrivna för. Det här är en sån bok som kan läsas både av yngre och äldre, precis som Twilight-serien.
Jag gillar det här, och jag tycker nog till och med att den är lite bättre än Twilight. (Möjligen med undantag för Om jag kunde drömma som jag gillade jättemycket, medan de övriga tre var betydligt sämre, speciellt bottennappet Ljudet av ditt hjärta.) Det som främst skiljer är att jag fängslades mer av Twilight-serien, trots att jag många gånger irriterade ihjäl mig på huvudpersonerna, så fanns det ändå något som höll intresset vid liv. Det intresset är inte alls lika starkt för Genom dina ögon, även om jag kan tycka att boken i sig är något bättre.
Och visst finns det fler likheter mellan Twilight och Genom dina ögon än språket och berättarstilen. Även här finns en kärlekstriangel, mellan Melanie/Wanda, Jared och Ian. Martyren Wanda påminner om martyren Bella, villig att offra sig själv, älskar en man hon inte kan få, och "familjen" som lever utanför samhället, vampyrerna Cullens respektive människorna i grottorna. Här finns däremot ingen Edward, Jared och Ian är blekare och mer i bakgrunden.
Jag gillade inte alla Wandas berättelser om sina tidigare liv och planeter, de bitarna hade jag gärna kunnat skippa. De kändes mest bara fjantiga. Men jag ser fram emot att läsa fortsättningen, när den nu kommer.
Fakta:
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 606
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Helarens namn var Korsar Djupa Vatten.
Under ytan - Ann Packer
Carrie Bell är tjugotre år och har varit tillsammans med Mike Mayer i åtta år. Ett självklart par i allas ögon, men i bilen på väg mot Clausens Pier och den årliga vårpicknicken med gamla kompisar vill Carrie göra slut på deras relation. Innan hon hinner säga något dyker Mike från piren ner i det oväntat grunda vattnet. På ett ögonblick förändras deras värld. När Mike vaknar upp ur sin koma är han förlamad från midjan och neråt, och kommer aldrig att kunna gå igen. Ska Carrie stanna kvar hos honom eller gå vidare med sitt eget liv?Efter en sommar med täta sjukhusbesök och dåligt samvete packar Carrie sin bil och utan att berätta det för någon åker hon till New York.
I New York möter Carrie Kilroy, en vuxen man med stark integritet, och upplever för första gången en sinnlig och djup kärlek. Men en dag ringer telefonen...
Kommentar:
Det är en ganska intressant frågeställning i den här boken, ett moraliskt dilemma om Carrie som tänkt göra slut med sin pojkvän, men innan hon kommit så långt så skadar han sig i en dykolycka och blir förlamad. Ska hon stanna kvar hos honom av pliktkänsla, för att det är det som förväntas av henne, eller ska hon bryta upp och lämna honom? Är hon en dålig person för att hon sticker, definieras hon av sina handlingar, eller är hon samma person oavsett?
Det är som sagt en intressant story, men jag tycker inte att den berättas särskilt bra. Det största problemet har jag med Carrie, jag tycker inte om henne. Jag tycker hennes handlande är grymt och okänsligt, hon är självisk, inte bara i sitt handlade gentemot Mike men även mot sin mamma och sina vänner. Det känns inte heller som att hon utvecklas särskilt mycket under resans gång.
Jag tycker ändå det är en okej bok, men den saknar det där lilla extra. Den här sortens historia hade exempelvis Jodi Picoult kunna berätta så mycket bättre. Nu blev det bara en god idé men inte så mycket mer.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 396
Utgivningsår: 2006
Första meningen: Mike brukade alltid reta mig för det där med att komma ihåg, det där med att jag kunde minnas flera år senare vad folk haft på sig vid ett visst tillfälle, till och med vilka smycken och skor de haft.
I have fine eyes. Do you have an estate in Derbyshire?
Den som gillar Jane Austen har en guldgruva i CafePress.com, där det går att beställa hur mycket Austenrelaterade prylar som helst. Här finns tröjor, linnen, väskor, kepsar, muggar, haklappar, magneter, klistermärken, klockor, musmattor etc etc. Till och med tröjor till hunden, mammakläder och trosor med Mr.Darcy-tryck, så, ja, i princip allt du kan tänkas behöva.
Trycken finns i alla möjliga varianter och designer, med allt från citat ur Austens böcker till olika karaktärer eller miljöer från böckerna, och det är inte bara prylar med de ständiga favoriterna Darcy och Lizzie, utan även boxershorts med Bingelytryck eller kepsar med Wickham.
Om det finns någon som mot förmodan inte är så förtjust i Jane så finns det tonvis med andra litterära motiv att välja bland. Kort sagt: allt för boknörden.
Vikten av litterära referenser
När jag varje morgon promenerar till dagis och jobbet, temperaturen ligger under -20-strecket, det är bitande kallt och vissa dagar får man kämpa sig fram genom oskottade gångbanor eller snöfall som sticker som nålar i ansiktet, då tänker jag på Lev och Kolja som nog hade det mycket värre ändå. Rysk vinter. Krig. De svalt och de frös i sina tunna och otillräckliga kläder, de vandrade och vandrade, det fanns ingenstans att söka skydd, och vissa i deras grupp hade inte ens skor på fötterna utan bara trasor. Då känns min promenad med ens lite lättare.
Eller när jag känner att jag shoppat lite för mycket, klick-klick-klickat hem lite kläder (okej böcker) eller annat och fakturorna börjar droppa in i slutet på månaden, ja då tänker jag på Becky Bloomwood och inser att det kunde ha varit mycket värre.
Och när jag går på toaletten på IKEA eller på provsmakning av korv eller ost i mataffären så tänker jag vilken tur att jag inte har det som Sylvia och undrar om hon hade gillat detta, tagit två portioner, eller anmärkt på städningen.
För att inte tala om alla de gånger jag drar paralleller till Jamie Fraser eller Mr. Darcy, förstås till deras fördel och alla andras nackdel...
En helvetes vinter - Daniel Woodrell
Sextonåriga Ree Dolly bor med sin familj i ett nedgånget ruckel i hålan Ozark, i den amerikanska söderns skogsmarker. Det är fattiga, laglösa trakter, och hela släkten lever på knarkhandel. Pappa Jessup är sällan hemma, och Ree tar ensam hand om sin sinnessjuka mamma och sina två småbröder.
En dag knackar polisen på dörren och meddelar att Jessup är kallad till rättegång. Infinner han sig inte faller den borgen han ställt med huset som säkerhet. För att rädda huset och familjens enda trygga punkt, måste Ree finna Jessup. Men ingen vill hjälpa henne, och hon blir kallt avvisad av folket i trakten. Till slut inser Ree att hennes pappa troligen är död, men för att rädda huset måste hon kunna bevisa det...
Kommentar:
Daniel Woodrell är en ny bekantskap för mig, och en mycket trevlig sådan. Även om just trevlig kanske inte är det mest passande ordet för att beskriva hans författarskap. Han betecknar sin stil som country noir, en mycket bra benämning. En helvetes vinter är hans åttonde roman, och hans fem senaste har alla fått utmärkelsen New York Times Notable Book of the Year.
Det här är en mörk, dyster och realistisk berättelse som utspelar sig i det bortglömda Amerika. Här är alla mer eller mindre släkt med varandra, ättlingar till resandefolket, och man försörjer sig genom att tillverka och sälja crank, dvs metamfetamin. Ree är själva ljuspunkten i historien, hon försöker hålla ihop familjen och tar hand om sina bröder tills de är så pass stora att de klarar sig själva, sen vill hon ta värvning i armén för att komma bort från sitt miserabla liv.
Det är en ganska tunn bok, på bara 231 sidor, men den upplevs inte som kort. Sidorna rymmer så otroligt mycket. Rees karaktär är levande och så väl porträtterad, och hela hennes heroiska sökande efter fadern likaså. Det går att läsa in och tolka så mycket i allt som händer, på varje sida, och tar man sig tiden att reflektera när man läser så blir det bara bättre och bättre. Den blir faktiskt bara ännu bättre ju mer jag sitter och funderar på den så här i efterhand.
Ree Dolly är en hjältinna att minnas och det här är defintivt en bok jag rekommenderar.
Boken har även blivit film, och tog nyligen hem juryns stora pris som bästa drama på Sundance 2010.
Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 231
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Ree Dolly stod på sin kalla yttertrappa i gryningstimman och kände lukten av annalkande snö och såg kött.
Den förlorade symbolen - Dan Brown
Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål i byggnadens rotunda. Det är dessutom kryptiskt kodat med fem olika symboler. Langdon förstår att budskapet är en uråldrig åkallan, menad att locka dess mottagare in i en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom.
När Langdon inser att hans mentor, Peter Solomon - filantrop och framstående frimurare - brutalt kidnappats, förstår han att det enda sättet att rädda sin väns liv är att hörsamma den mystiska uppmaningen och följa den vart den än leder honom. Han sveps in i en värld av beslöjade historier, gåtfulla ikoner och förborgade koder som tycks leda honom mot en ofattbar sanning.
Kommentar:
Jag är lite kluven inför Dan Brown och hans böcker, jag tycker om att läsa dem, men det är inga böcker som jag går och längtar efter och kastar mig över när de kommer ut. Det är många som klagar på honom som författare, men jag tycker inte han är sämre än andra i samma genre, det är spännande och underhållande läsning, och många gånger är det just det jag är ute efter. Jag tror att det som mest sticker i ögonen på folk är att han säljer så bra.
Det här är Robert Langdons tredje äventyr, och det är ungefär samma nivå som Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Men jag tycker nog att Langdon är lite trögare i den här boken, det känns som att det är mycket "det hade jag ingen aaaaning om" från honom, och det minns jag inte från de tidigare böckerna. Å andra sidan är han kanske lite mer mänsklig nu.
Sllutet är lite märkligt, och drar ner betyget rejält. Men Den förlorade symbolen är en god stunds underhållning trots allt.
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 614
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Hemligheten är hur man dör.
Vårfräscht
Lyckan säljs separat - Lolly Winston
Elinor Mackey har alltid gjort allting enligt regelboken, och i precis rätt ordning - utbildning, karriär, äktenskap - men en dag ställs livet på ända. Efter att ha försökt och kämpat i två år för att nå nästa steg i livet får Elinor reda på att hon inte kan få barn.Allt läkarna säger är att det antagligen beror på åldern. Så fyrtio år gammal drar hon sig undan med sitt krossade hjärta, och stänger ute tillvaron som svikit henne.
Ted, Elinors make, är en framgångsrik fotvårdsspecialist som också alltid gjort allting rätt. Men när han plötsligt möter fel kvinna vid fel tillfälle begår han ett stort och ödesdigert misstag.
Kommentar:
Det här är både en sorglig och rolig berättelse om Elinor och hennes krisande äktenskap. Barnlösheten tär på dem båda, och medan maken Ted är otrogen tar Elinor sin tillflykt till tvättstugan där de blanka, varma, snurrande maskinerna fungerar som en terapi för henne.
Boken är välskriven och handling och karaktärer är trovärdiga. I början var det lätt att döma Ted för hans handlande och avfärda älskarinnan Gina som blåst, men efterhand så inser man att det inte finns någon bov i dramat, utan alla karaktärerna är komplexa, och också mänskliga. Jag gillar särskilt Elinor och hennes lite bittra, sarkastiska humor.
Jag tycker det här är en ganska bra bok, den tacklar svåra ämnen men gör det på ett lättsamt sätt utan att för den skull skämta bort någonting. Slutet tyckte jag inte riktigt om, det lämnade för mycket oklart, men å andra sidan är det både realistiskt och precis som livet självt, ofärdigt.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 310
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Det är när Elinor Mackey håller på att rensa ur sin handväska (hur har munstycket till en vattenspridare hamnat där?) som hon upptäcker att hennes man Ted är otrogen.
Tjuvarnas stad - David Benioff
Det är vintern 1942 och Leningrad är belägrat av tyskarna. Den sjuttonårige Lev ertappas med att stjäla från en död tysk fallskärmssoldat och i en cell tillsammans med desertören Kolja genomlever han natten i väntan på den oundvikliga avrättningen. Men istället för en kula i nacken tidigt på morgonen får de två männen ett märkligt uppdrag. Den ryske översten behöver tolv ägg till sin dotters bröllopstårta och de får fem dagar på sig att skaffa dem. Om de lyckas, får de behålla livet. Men om de misslyckas verkställs dödsdomen.
Jakten på en bonde med värpande höns går genom de laglösa gatorna i Leningrad, runt i den skövlade landsbygden och bakom tyskarnas frontlinjer. Den ohyggliga kylan, den gnagande hungern, kriminella element, skjutglada tyskar och kämpande partisaner är ett ständigt hot, men mellan de två pojkarna, den buttre och reserverade Lev och den utåtriktade och ständigt optimistiske Kolja, växer långsamt en stark vänskap fram.
Kommentar:
Tjuvarnas stad har kallats för en sorgmunter berättelse, och det är en bra beskrivning. Det är en sorts munter stämning över hela berättelsen, trots att Lev och Kolja är med om rysliga saker. Och samtidigt blir man berörd av alla vedermödor, kylan, svälten, kriget, de olika livsöden man som läsare stöter på i boken. Det är en fantastisk historia, och en fantastisk mix av känslor.
Dessutom känns den trovärdig, även det absurda med jakten på ägg mitt i ett brinnande krig, känns helt normalt och inte mer absurt än något annat i det krigshärjade Leningrad där burkar med jord (som innehöll rester av smält socker från ett bombat varuhus) såldes på torget som mat.
Jag tyckte om Lev och Kolja, deras olika personligheter, och hur deras vänskap växte fram. Det är två karaktärer som kommer att finnas kvar i mina tankar länge. Hela boken gjorde ett stort intryck, det här är en mycket bra och läsvärd historia!
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 248
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Min farfar, knivmannen, dödade två tyskar innan han fyllde arton.
