Så fick vi se slutet - Joshua Ferris
På reklambyrån försöker medarbetarna hantera att företaget går allt sämre och att personal sägs upp på löpande band. Där finns bland andra Tom Mota, som oförklarligen har tre lager företagsskjortor på sig varje dag; Joe Pope, arbetsnarkoman och ett ständigt offer för sabotage; Carl Garbedian, vars okontrollerade depression får honom att "låna" Janine Gorjanos medicin; Chris Yop, misstänkt för att ha stulit Tom Motas stol; och Marcia Dwyer som Benny Shassburger är förälskad i trots hennes elakheter och hopplöst omoderna frisyr.Det skvallras och spelas spratt, kontorsmöbler försvinner och spekulationerna om vad cheferna kommer att göra härnäst är i full gång på närmaste bar...
Kommentar:
"Vi var stingsliga och överbetalda. Våra morgnar var utan hopp. De av oss som rökte hade åtminstone någonting att se fram emot kvart över tio. De flesta av oss gillade nästan alla, en del av oss hatade vissa personer, och så fanns det en eller ett par som älskade allt och alla. De som älskade alla blev enhälligt utskrattade. Vi älskade att få gratis bagels på morgnarna. Det förekom alldeles för sällan. Våra förmåner var förbluffande i omfattning och kvalitet. Ibland undrade vi om det var värt det. Vi tänkte att det kanske vore bättre att flytta till Indien eller ta upp sjuksköterskestudierna igen. Göra något för de handikappade eller jobba med händerna. Det var aldrig någon som gjorde något åt de där impulserna, även om vi fick dem varje dag, ibland varje timme. I stället träffades vi i konferensrummen för att diskutera dagens arbete."
Så lyder första stycket i Så fick vi se slutet, och det är ett lika lysande första stycke som det är ett lysande första kapitel och en lysande bok. Det är en tragikomisk historia om livet på en reklambyrå i Chicago. Det andas en doft av tv-serien Office och filmen Office Space, lite samma typ av humor och karaktärer. Det är humoristiskt, men man skrattar inte högt, utan skrattet fastnar mestadels i halsen.
Historien berättas i vi-form, ett annorlunda grepp som förstärker den där kollektiva teamkänslan som är så utmärkande för en arbetsplats, och kanske en reklambyrå i synnerhet. Det gör också att man känner sig som en i gänget när man läser. Det är vi och dom.
Det är också ett fantastiskt persongalleri, med levande och trovärdiga karaktärer. Trovärdiga trots att de är tillspetsade. Jag tror att alla som jobbat på en byrå eller i ett kontorslandskap känner igen sig i mycket, i den där speciella relation man har med sina kollegor som man umgås dagligen med och känner så väl trots att man kanske inte egentligen vet så mycket om dem.
Så fick vi se slutet är Joshua Ferris debutbok, han har tidigare jobbat som copywriter. Det är en underhållande och intelligent historia, och något av det bästa jag läst i år. Jag är helt såld! Omslaget är också snyggt, med bläckskisser, kaffefläckar och allt. Läs den!
Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 374
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Vi var stingsliga och överbetalda.
I Claire och Jamies fotspår med Google Earth
Diana Gabaldons fantastiska Outlander-serie om Claire och Jamie rör sig över halva världen - Skottland, England, Frankrike, Västindien och Nordamerika - och platser som Craigh na Dun, Lallybroch, River Run, Fraser's Ridge, L'Hopital des Anges och Culloden dyker upp i böckerna. Alla vi som läst och älskar serien har förstås fantiserat ihop hur platserna och det omgivande landskapet ser ut.
Men man kan göra mer än bara fantisera! Det finns en häftig rundtur via Google Earth som tar oss med till alla de platser som omnämns i böckerna. Det hela är uppdelat bok för bok och med fågelperspektiv kan vi färdas från Inverness till North Carolina. Ladda ner Google Earth om ni inte redan har det installerat, och ta sedan en tur i Claire och Jamies fotspår. Kul grej och framför allt mycket ambitiöst gjort!
Förbannade fred - Johanne Hildebrandt
Journalisten Sara Rydberg åker till Afrika för att rapportera om konflikten i Darfur. Reportagen ska visas i en tv-sänd gala, där pengar ska samlas in till en välgörenhetsorganisation. Med på resan följer den unga, populära bloggaren Lena Runhag, något som kommer att få oanade konsekvenser för Sara.
Femtonåriga Ghalia och hennes släktingar försöker fly till flyktinglägren i Tchad efter att deras by har attackerats. Anders, en svensk SSG-soldat, har börjat tvivla på de franska specialstyrkor han tjänstgör tillsammans med. Den amerikanske legosoldaten Greg åtar sig motvilligt att medverka vid försöken att störta Tchads president.
När kriget bryter ut korsas deras vägar och det blir ett möte som förändrar allt.
Kommentar:
Förbannade fred är den fristående fortsättningen på Älskade krig som kom ut förra året. Återigen möter vi journalisten Sara Rydberg som den här gången åker till flyktinglägren i Darfur för att göra några inslag till en tv-gala.
Boken utspelar sig alltså i Darfur-provinsen i Sudan, den bortglömda del av världen som vi av någon anledning inte engagerar oss särskilt mycket i trots att världens värsta humanitära katastrof (enligt FN) pågår där. Hur många kan ens peka ut Darfur på en karta till exempel?
Jag gillar Johanne Hildebrandt, framför allt att hon skriver om saker hon brinner för. Hon är kunnig, det märks, och att skriva om krig och konflikter i romanform är ett bra grepp för att få människor medvetna om vad som pågår i andra delar av världen.
Tyvärr tycker jag inte att Förbannade fred är lika bra som Älskade krig. Det är något som saknas, det blir aldrig riktigt spännande eller engagerande. Jag tycker det är mer spännande med Saras liv hemma i Sverige än det är att följa henne nere i Darfur, och så borde det inte vara. Boken är dessutom rätt så kort, bara 221 sidor, den hade gott kunnat vara hundra sidor till.
Jag tycker fortfarande att boken är bra, och enbart ämnet gör den värd att läsas. Jag ser fram emot bok tre, för jag anar att åtminstone en bok till kommer. Afghanistan nästa?
Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 221
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Kapten Michael Höglund sträckte sig efter nattens tredje kopp kaffe utan att ta blicken från datorskärmen.
Änglar - Marian Keyes
Maggie Walsh är den "duktiga flickan". Hon är gift med sin ungdomskärlek, arbetar på advokatbyrå och har aldrig tagit ett felsteg i hela sitt liv. Men en dag får hon nog, lämnar sin man och reser till sin väninna Emily som är manusförfattare i Los Angeles. Här möter Maggie en helt ny värld där partylivet och martinidrickandet pågår nonstop. Hon träffar självsäkra filmproducenter, plastikopererade unga kvinnor, desperata wannabes och - inte minst - den mystiske Troy. Och plötsligt gör hon saker hon aldrig hade drömt om att göra förut.
Kommentar:
Det här är en Keyes från 2004 som jag fyndade på loppis för ett tag sedan, en i raden av böckerna om systrarna Walsh, och som jag inte tidigare läst.
Änglar är strålande chick-lit, och Marian Keyes är en mästare i sin genre. Hon har förmågan att skriva lättsamt - men ändå med allvar i botten, humoristiskt - men inte hysteriskt, och hon målar upp sina karaktärer på ett trovärdigt sätt.
Jag gillar familjen Walsh, och Maggie känns äkta i sitt krisande. Särskilt mycket gillar jag mamma och pappa Walsh, och när de dyker upp i Los Angeles för att semestra/hämta hem sin dotter blir det riktigt roligt. De irländska chick-lit författarna kan det där med att skildra skruvade föräldrar. Mamma och pappa hade gärna fått ta ännu större plats.
Det här är perfekt läsning för en novembergrå dag, och innehåller allt man kan önska sig av en chick-lit.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 419
Utgivningsår: 2004
Första meningen: Jag hade alltid levt ett ganska oförvitligt liv.
102 minuter - Jim Dwyer och Kevin Flynn
Kl 08.46 den 11 september 2001 hade 14.000 människor anlänt till World Trade Center, redo att börja sin arbetsdag. Istället, under de följande 102 minuterna, skulle de alla bli en del av århundradets drama. 102 minuter baserar sig helt och hållet på hur människor som befann sig inuti tornen upplevde det. Här får vi ta del av de okända historier som berättar om vanliga människor som utför ovanliga dåd för att rädda sig själva och andra.
Kommentar:
102 minuter - Den sanna berättelsen om kampen för överlevnad inne i World Trade Center är en reportagebok skriven av New York Times-reportrarna Jim Dwyer och Kevin Flynn, som är baserad på 200 intervjuer med överlevande och vittnen samt tusentals telefon-, radio- och e-postmeddelanden.
Det är en välskriven och omskakande historia, och trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande hela tiden. Man får följa skeendet från olika perspektiv, vi möter både överlevande och de som inte klarade sig ut. De som heroiskt stannade kvar eller gick in för att försöka rädda människor, och de som rusade ut utan en tanke på någon annan än sig själva eller som trängde sig fram till fönster för att få luft och därmed knuffade ut andra. Det bestående intrycket är trots allt att det fanns en hel del hjältar där den dagen, och väldigt många hjältar bland "vanligt folk".
Över 14.000 personer befann sig i World Trade Center när det första flygplanet träffade det norra tornet. 14.000 är en svindlande siffra att föreställa sig, en hel småstad vistades dagligen i de båda tornen. 2 749 människor omkom.
Åtminstone 1500 människor överlevde själva flygplansattackerna, men dog på grund av omständigheterna. Det gavs inga tydliga order om evakuering av byggnaderna när det första flygplanet träffade norra tornet. Det var till och med så att många av de från södra tornet som begett sig ner till bottenvåningen vid den första träffen blev informerade om att de kunde gå tillbaka upp, det var ingen fara. Många återvände till sina arbetsplatser, bland annat en man som 15 minuter senare fick kasta sig under sitt skrivbord då en flygplansvinge trängde in i kontoret. (Han överlevde detta och lyckades även ta sig ut).
Dessutom fanns det inte nog många utrymningsvägar, vilket gjorde att det var svårt att ta sig ut. För att maximera kontorsytorna hade man dragit ner på antalet trappor och i norra tornet var de dessutom alla samlade på ett ställe mitt i byggnaden vilket till stor del innebar att om en trappa skadades så skadades alla. I norra tornet överlevde ingen som befann sig ovanför 91:a våningen. Om trapporna hade sett annorlunda ut hade många fler klarat sig.
En annan brist var kommunikationen. Det fanns ingen eller dålig samordning mellan larmcentraler, brandkår och polis. Inne i byggnaden fungerade inte heller deras radioapparater - men det fanns ny, fungerande utrusning som låg kvar i bilarna. Många räddningsarbetare hade överlevt om de bara fått de rätta instruktionerna. När order gavs om att utrymma norra tornet satt många brandmän och vilade i trapphusen på sin väg uppåt, och hade ingen aning om att det södra tornet rasat och att det var läge att skynda sig ut.
Det här är en bok som jag rekommenderar alla att läsa, och jag hoppas verkligen att ingen känner sig så mättad av 11 september-händelserna att ni avstår från denna just därför, för jag garanterar er att ni inte har upplevt 11 september på det här sättet tidigare. Det är dramatiskt, det är spännande, det är oerhört gripande; men det är hela tiden värdigt och är varken spekulativt eller snaskigt. En mycket, mycket läsvärd bok som jag kommer att bära med mig länge.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 387 sidor + 16 sidor bildark
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Under 102 minuter på morgonen den 11 september 2001 slogs 14.000 människor för livet i World Trade Center.
Moln över Arcadia - Jojo Moyes
Lottie Swift evakueras undan krigets London och hamnar i den sömniga lilla kuststaden Merham. Som fosterdotter i den respektabla familjen Holden finner hon sig väl tillrätta och när kriget är över blir hon kvar. Hon och fostersystern Celia besöker ofta det stora huset Arcadia. Här bor den bohemiska skådespelerskan Adeline och några av hennes konstnärsvänner. Den anda av dekandens som omger Arcadia har gjort det till Merhams främsta skvallerämne, men flickorna älskar huset och dess frisinnade invånare. Efter en skandalös fest på Arcadia skickas Celia till London. När hon ett år senare återvänder är hon inte ensam. Med sig har hon fästmannen Guy och Lottie behöver bara kasta en enda blick på honom för att inse att han är mannen hon alltid kommer att älska - och hennes känslor är besvarade...
Kommentar:
Det här är en romantisk och spännande roman, som lämnar ett varmt avtryck efter sig. Första delen av boken utspelar sig efter andra världskrigets slut, då vi får följa fostersystrarna Lottie och Celia. Andra delen av boken utspelar sig i nutid, och då är huvudpersonen Daisy, en nybliven mor vars sambo lämnat henne.
Den gemensamma nämnaren för båda historierna är huset Arcadia. Ett stort, vackert art déco hus som under efterkrigstiden beboddes av en samling färgstarka konstnärssjälar, och som fängslade både Lottie och Celia. I den nutida handlingen kommer Daisy dit i egenskap av inredningsarkitekt, huset ska bli en lyxig tillflyktsort för rika storstadsbor.
Efter hand vävs de båda handlingarna ihop, och det är skickligt och oförutsägbart gjort. Jag tycker om alla karaktärerna, de är vältecknade, och de har allihop sina goda och dåliga sidor. Slutet på boken är också riktigt bra, och det krävs en skicklig författare för att knyta ihop alla lösa trådar så snyggt. Jojo Moyes är för mig en ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan. En författare jag gärna läser mer av.
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 412
Utgivningsår: 2006
Första meningen: Mamma hade berättat för mig att man kunde få reda på initialerna i sin blivande mans namn genom att skala ett äpple så försiktigt att skalet höll ihop i en sammanhängande slinga, som man sedan kastade över ena axeln.
Projekt Lotta: Vilken skiva, Lotta!
Mitt lilla projekt med att samla alla Lotta-böcker har legat i träda ett tag, men nu har jag hittat en av de saknade böckerna i samlingen: Vilken skiva, Lotta.
Vilken skiva, Lotta är nummer 7 av de totalt 47 böckerna i Lotta-serien.
Några böcker återstår ännu innan samlingen är komplett, så jag letar vidare...
Jag är allt du drömt - Ali Smith
Hon är runt trettio och barfota. Hennes bil har gått sönder. Det är vad hon säger när hon står i trädgården till det hus familjen Smart har hyrt över sommaren. Hon säger en hel del. Att hon heter Amber till exempel. Om det är sant eller inte? Stannar gör hon i alla fall. Flera veckor till och med.När Amber kliver in hos familjen Smart tror Michael att hon har någonting med hans frus författarskap att göra medan hans fru å andra sidan tror att det är en av makens studenter – som har en tendens att även vara hans älskarinnor. Magnus, 17 år med allt vad det innebär, dras ohjälpligt till Amber och dottern Astrid tycker att hon är helt fantastisk.
Kommentar:
Nja alltså... det här var inte min kopp te. Jag gillade inte sättet som boken var skriven på, och jag håller inte med om att det är sprudlande och uppfriskande prosa. Det är inte en bok som berör mig, det är mer en "teknisk" bok, en liten uppvisning i hur-man-gör-för-att-skriva-en-bok-på-annorlunda-och-modernt-sätt. Fokus ligger på själva berättarstilen och inte på handlingen.
Handlingen är egentligen ganska intressant, jag gillar den dysfunktionella familjen Smart och det sätt som främlingen Amber påverkar dem alla, men däremot förstår jag inte hur hon kan tillåtas göra det? Varför låter de henne stanna kvar i huset? Varför dras alla till henne när hon egentligen inte behandlar någon av dem särskilt väl?
Kort och gott - annorlunda men ospännande.
Fakta:
Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 286
Utgivningsår: 2007
Första meningen: Mamma började på mig en kväll 1968 på ett bord i kafeterian på stadens enda biograf.
Blind lydnad - Will Lavender
När studenterna på Winchester University börjar en ny kurs får de ett uppdrag som de aldrig trodde de skulle få. De ska hitta en saknad flicka vid namn Polly med hjälp av ledtrådar som professor Williams delar ut. Har inte studenterna lyckats hitta henne efter sex veckor kommer hon att bli mördad.
Till att börja med är alla studenter förväntansfulla och tycker att uppgiften är annorlunda och lockande. Men snart börjar mysteriet Polly att ta över tre av studenternas liv. De tre kopplas samman med varandra och med Pollys försvinnande. Gränserna för vad som är verkligt och vad som hör till deras kurs suddas ut.
Är fallet Polly kanske inte påhittat? Finns Polly på riktigt? Kommer hon att bli mördad om sex veckor om ingen av dem hittar henne? Och vad är det som händer med studenternas egna liv när de börjar ta sin uppgift på allvar?
Kommentar:
Det här är en psykologisk thriller som är spännande, oförutsägbar och klurig. Det är högt tempo och man vet inte riktigt vad som kommer hända från en sida till en annan. Men det blir lite för mycket, jag har svårt att tro på allt som händer. Trots att jag inte köper allt som händer, och trots att jag inte finner karaktärerna trovärdiga, så hade jag ändå svårt att lägga boken ifrån mig utan läste den i ett svep.
Det känns som att man ser en B-film när man läser, men det gör inte så mycket. Det är spännande och underhållande - bara man inte tänker efter så mycket när man läser.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 280
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Gör en internetsökning på namnet Deanna Ward.
Prassel med choklad och meningen med livet
Boken känner jag inte till, mer än att jag sett omslaget i bokhandeln, men den verkar både bra och inspirerande och det ska bli spännande att läsa den! Tusen tack till min hemlige bokvän för tre härliga paket med spännande innehåll! Jag har lurat på vem du kan vara men gav upp, så jag ser fram emot ett avslöjande.... :)
Slash - Slash med Anthony Bozza
Efter att ha varit en av frontfigurerna i ett av världens största rockband, är Slash den mest mytomspunne gitarristen någonsin. Från det att han för första gången höll en gitarr i sina händer har han levt ut rock'n'rollmyten till hundra procent.
Så fort Slash kunde sätta ihop några ackord och solon kände han att han ville vara med i ett rockband och tillsammans med fyra likasinnade killar blev drömmen verklighet. Guns N'Roses – ett av de största banden genom tiderna hade bildats. Skitiga, vildsinta och lika genuint äkta som gatorna de växt upp på kämpade de sig till den absoluta toppen med flera banbrytande album. Och Slash blev snabbt en rockikon med sina karaktäristiska drag och råa musikstil.
Här berättas historien om hur bandet bildades, hur de skrev musik som skulle definiera en hel era, hur de överlevde galna världsvida turnéer, hur de överlevde sig själva och hur allt sedan föll isär. Slash tar oss med på en berg-och-dalbanefärd genom framgångar, drogmissbruk, interna bråk och vilda turnéer.
Kommentar:
Det här är en mycket bra biografi, en av de bästa i genren. Riktigt underhållande och läsvärd! Om du gillar G'n'R är den här boken ett måste. Här skildras bandets uppgång, framgång och vägen till splittring, allt skildrat med Slash ögon. Det är en sanning, och det är hans sanning, men jag köper den. Han är inte sån att han skönmålar och framhäver sig själv, och han utmålar inte Axl som "bad guy", han tonar till och med ner den bilden och försöker förklara varför Axl betedde sig som han gjorde och varför det blev som det blev. Det handlar mycket om kokain, heroin och crack, och enorma mängder alkohol. In-och-ut på rehab, genomskinliga figurer som förföljer honom och ett leverne som så småningom lett till hjärtmyopati och pacemaker. Det handlar förstås mycket om kärleken till musiken, och den kreativitet som följt honom sedan barndomen. Det är en fascinerande berättelse vi får ta del av.
Slash har alltid framstått som en cool och skön typ, och den bilden av honom har jag kvar även efter att ha läst hans biografi. Kanske att jag till och med tycker om honom ännu mer. Han spyr inte galla åt höger och vänster, med undantag för managern Doug Goldstein som Slash anser var en bidragande faktor till att bandet splittrades.
Om jag jämför Slash version med Stephen Davis Watch you bleed - the saga of Guns'N'Roses, så är det många delar som berättas på samma sätt, men det är också många där Slash version är en helt annan. Men det är väl så det är, olika personer uppfattar samma situation på helt olika sätt. Anthony Bozza, som är medförfattare, har även hjälpt till att skriva Tommy Lee's självbiografi Tommyland, men den är inte alls på samma nivå som denna.
Det sämsta med boken är att det är slarvigt skrivet med mängder av felaktiga meningar, felstavningar och dubbla ord på alldeles för många ställen. Om det då är översättningen eller originalet som bär skulden vet jag inte, säkert en kombination av båda, men slarvigt och dåligt hur som helst.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 496
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Det kändes som ett basebollträ i bröstet, fast svingat inifrån.
