Så fick vi se slutet - Joshua Ferris

Skönlitteratur / Permalink / 1
På reklambyrån försöker medarbetarna hantera att företaget går allt sämre och att personal sägs upp på löpande band. Där finns bland andra Tom Mota, som oförklarligen har tre lager företagsskjortor på sig varje dag; Joe Pope, arbetsnarkoman och ett ständigt offer för sabotage; Carl Garbedian, vars okontrollerade depression får honom att "låna" Janine Gorjanos medicin; Chris Yop, misstänkt för att ha stulit Tom Motas stol; och Marcia Dwyer som Benny Shassburger är förälskad i trots hennes elakheter och hopplöst omoderna frisyr.

Det skvallras och spelas spratt, kontorsmöbler försvinner och spekulationerna om vad cheferna kommer att göra härnäst är i full gång på närmaste bar...

Kommentar:
"Vi var stingsliga och överbetalda. Våra morgnar var utan hopp. De av oss som rökte hade åtminstone någonting att se fram emot kvart över tio. De flesta av oss gillade nästan alla, en del av oss hatade vissa personer, och så fanns det en eller ett par som älskade allt och alla. De som älskade alla blev enhälligt utskrattade. Vi älskade att få gratis bagels på morgnarna. Det förekom alldeles för sällan. Våra förmåner var förbluffande i omfattning och kvalitet. Ibland undrade vi om det var värt det. Vi tänkte att det kanske vore bättre att flytta till Indien eller ta upp sjuksköterskestudierna igen. Göra något för de handikappade eller jobba med händerna. Det var aldrig någon som gjorde något åt de där impulserna, även om vi fick dem varje dag, ibland varje timme. I stället träffades vi i konferensrummen för att diskutera dagens arbete."

Så lyder första stycket i Så fick vi se slutet, och det är ett lika lysande första stycke som det är ett lysande första kapitel och en lysande bok. Det är en tragikomisk historia om livet på en reklambyrå i Chicago. Det andas en doft av tv-serien Office och filmen Office Space, lite samma typ av humor och karaktärer. Det är humoristiskt, men man skrattar inte högt, utan skrattet fastnar mestadels i halsen.

Historien berättas i vi-form, ett annorlunda grepp som förstärker den där kollektiva teamkänslan som är så utmärkande för en arbetsplats, och kanske en reklambyrå i synnerhet. Det gör också att man känner sig som en i gänget när man läser. Det är vi och dom.

Det är också ett fantastiskt persongalleri, med levande och trovärdiga karaktärer. Trovärdiga trots att de är tillspetsade. Jag tror att alla som jobbat på en byrå eller i ett kontorslandskap känner igen sig i mycket, i den där speciella relation man har med sina kollegor som man umgås dagligen med och känner så väl trots att man kanske inte egentligen vet så mycket om dem.

Så fick vi se slutet är Joshua Ferris debutbok, han har tidigare jobbat som copywriter. Det är en underhållande och intelligent historia, och något av det bästa jag läst i år. Jag är helt såld! Omslaget är också snyggt, med bläckskisser, kaffefläckar och allt. Läs den!

Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 374
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Vi var stingsliga och överbetalda.

I Claire och Jamies fotspår med Google Earth

Allmänt / Permalink / 1

Diana Gabaldons fantastiska Outlander-serie om Claire och Jamie rör sig över halva världen - Skottland, England, Frankrike, Västindien och Nordamerika - och platser som Craigh na Dun, Lallybroch, River Run, Fraser's Ridge, L'Hopital des Anges och Culloden dyker upp i böckerna. Alla vi som läst och älskar serien har förstås fantiserat ihop hur platserna och det omgivande landskapet ser ut.

Men man kan göra mer än bara fantisera! Det finns en häftig rundtur via Google Earth som tar oss med till alla de platser som omnämns i böckerna. Det hela är uppdelat bok för bok och med fågelperspektiv kan vi färdas från Inverness till North Carolina. Ladda ner Google Earth om ni inte redan har det installerat, och ta sedan en tur i Claire och Jamies fotspår. Kul grej och framför allt mycket ambitiöst gjort!

Förbannade fred - Johanne Hildebrandt

Skönlitteratur / Permalink / 3

Journalisten Sara Rydberg åker till Afrika för att rapportera om konflikten i Darfur. Reportagen ska visas i en tv-sänd gala, där pengar ska samlas in till en välgörenhetsorganisation. Med på resan följer den unga, populära bloggaren Lena Runhag, något som kommer att få oanade konsekvenser för Sara.

Femtonåriga Ghalia och hennes släktingar försöker fly till flyktinglägren i Tchad efter att deras by har attackerats. Anders, en svensk SSG-soldat, har börjat tvivla på de franska specialstyrkor han tjänstgör tillsammans med. Den amerikanske legosoldaten Greg åtar sig motvilligt att medverka vid försöken att störta Tchads president.

När kriget bryter ut korsas deras vägar och det blir ett möte som förändrar allt.

Kommentar:

Förbannade fred är den fristående fortsättningen på Älskade krig som kom ut förra året. Återigen möter vi journalisten Sara Rydberg som den här gången åker till flyktinglägren i Darfur för att göra några inslag till en tv-gala.

Boken utspelar sig alltså i Darfur-provinsen i Sudan, den bortglömda del av världen som vi av någon anledning inte engagerar oss särskilt mycket i trots att världens värsta humanitära katastrof (enligt FN) pågår där. Hur många kan ens peka ut Darfur på en karta till exempel?

Jag gillar Johanne Hildebrandt, framför allt att hon skriver om saker hon brinner för. Hon är kunnig, det märks, och att skriva om krig och konflikter i romanform är ett bra grepp för att få människor medvetna om vad som pågår i andra delar av världen.

Tyvärr tycker jag inte att Förbannade fred är lika bra som Älskade krig. Det är något som saknas, det blir aldrig riktigt spännande eller engagerande. Jag tycker det är mer spännande med Saras liv hemma i Sverige än det är att följa henne nere i Darfur, och så borde det inte vara. Boken är dessutom rätt så kort, bara 221 sidor, den hade gott kunnat vara hundra sidor till.

Jag tycker fortfarande att boken är bra, och enbart ämnet gör den värd att läsas. Jag ser fram emot bok tre, för jag anar att åtminstone en bok till kommer. Afghanistan nästa?

Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 221
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Kapten Michael Höglund sträckte sig efter nattens tredje kopp kaffe utan att ta blicken från datorskärmen.

Till top