Den trettonde historien - Diane Setterfield

Skönlitteratur / Permalink / 3
Den tillbakadragna Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat när hon en dag får ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter. Margaret vet inte mycket mer än alla andra om den gäckande personligheten när hon andäktigt läser brevet. 56 romaner på lika många år, fler böcker sålda än bibeln, 19 filmer baserade på hennes romaner - men vid varje intervjutillfälle har författarinnan diktat upp historier om sitt liv och sin bakgrund. Nu, om man kan tro brevet, vill Vida Winter berätta sanningen om sig själv. Detta är i sig märkligt nog, men ännu märkligare är: hur kommer det sig att hon vill berätta den för Margaret?

Nervös och mycket nyfiken reser Margaret till Yorkshire för att möta den åldrade författaren och höra hennes berättelse om den vackra familjen Angelfield, den viljestarka Isabelle och hennes vilda, rödhåriga tvillingar Adeline och Emmeline. Biografens uppgift är dock att skildra fakta och på något sätt litar inte Margaret helt på Vida och den snåriga resan mot sanningen avslöjar mörka familjehemligheter.

Kommentar:
"Jag har alltid varit en bokläsare; jag har läst i alla skeden i livet och det har aldrig hänt att läsningen inte har varit min största glädje. Och ändå kan jag inte låtsas att den läsning jag har ägnat mig åt i vuxen ålder kan mäta sig med vad jag läste som barn i fråga om det intryck den har gjort på min själ. Jag tror fortfarande på berättelser. Jag glömmer fortfarande mig själv när jag befinner mig mitt i en bok. Ändå är det inte detsamma. Böcker är för mig det viktigaste, det måste sägas; vad jag inte kan glömma är att det fanns en tid då de var på samma gång banalare och väsentligare än så. När jag var barn var böckerna allt. Och därför finns det alltid inom mig en nostalgisk längtan efter den förlorade glädjen över böcker. Det är en längtan som man inte förväntar sig att någonsin få stillad."

Så filosoferar huvudpersonen Margaret, och jag tror många (så även jag) skriver under på att precis så är det. Varje gång man hittar en ny författare så hoppas man på något speciellt, en äkta läsupplevelse, men det är väldigt sällan man når ända dit, dit man så ofta nådde som barn eller tonåring.

Ofta tror man att gjort det och lever i tron att man just läst en verkligt bra bok, tills man stöter på en verkligt bra bok och inser att allt man läst den senaste tiden faktiskt inte var så bra som man ville få dem till att vara. Den trettonde historien är precis en sådan utsökt förtrollande unik bok och läsupplevelse, som får mycket att blekna i jämförelse.

Även fast det är en nyskriven roman som utspelar sig i nutid, så får man ändå känslan av att läsa en gammal klassiker. Tankarna går till Jane Eyre, Svindlande höjder, systrarna Brontë och Daphne du Maurier, och trots beröringspunkterna så känns det samtidigt nyskapande och fräscht. Historien är så snyggt uppbyggd, språket är vackert, det finns mystik, dramatik, och jag blir alldeles lycklig och fullständigt golvad. Den går rakt in i hjärtat och träffar rätt. Jag älskar det här! Ni måste läsa denna!

Fakta:
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 440
Utgivningsår: 2007
Första meningen: Alla barn mytologiserar sin födelse.
#1 - - Angelica:

Ja eller nej till euro. Vad tycker du?

#2 - - Sarah:

Visst är den underbar! Jag läste den för något år sen och nu blev jag sugen på en omläsning.

#3 - - Marie Magnusson:

Helt underbar och jag kastade mig på datorn och sökte efter fler böcker av Diane Setterfieldm neb kan inte hitta någon.

Har någon ett bra lästips med samma känsla, språk som " Den trettonde historien" som jag verklgien gillade! (jag läste den som ljudbok)

Till top