Leila - Alexandra Cavelius

Verklighetsskildringar / Permalink / 0
I denna roman får man som läsare möta det fruktansvärda som så många kvinnor var med om under kriget i det forna Jugoslavien, men som så få känner till.

Leila är sexton år när kriget bryter ut och hon förs till ett koncentrationsläger där hon tillsammans med andra kvinnor tvingas till arbete och svält. Dagligen bryter soldaterna sig in i deras byggnad och våldtar dem gång på gång. När Leila till slut tar sig därifrån så hamnar hon ur askan i elden. Hon tvingas till en bordell där soldater utnyttjar, torterar och förnedrar henne.

Alexandra Cavelius lärde känna Leila i en by nära Sarajevo när hon arbetade med en artikel om kvinnor som var beredda att vittna vid internationella domstolen i Haag. Leila berätttade sin historia för att ge skräcken ett ansikte och för att de män som förstört hennes liv ska gripas och straffas.

Kommentar:
En dag släpades en flicka fram till fönstret av tre soldater. Under det toviga håret skymtade hennes skräckslagna blick. Den ene soldaten riktade pistolen mot hennes tinning och tryckte av. Det hördes bara ett tyst klick. Flickan andades ut. Den andre höll sin pistol mot hennes huvud. Det kraftiga skottet fick mig att hoppa till. "Var glad för det. Nu är det över för din del", var min enda tanke. För mig kunde inget bli värre.

Jag mådde riktigt dåligt när jag läste den här boken, och blev väldigt berörd av Leilas öde. Jag brukar inte vara den som blir påverkad på så sätt, gråter gör jag ofta när jag läser, men jag brukar sällan tycka att en bok är så vidrig att den gör mig fysiskt illamående. Jag tror aldrig det har hänt förrän nu.

Kanske beror det på att Leila är född 1976. I ett land inte allt för långt ifrån Sverige. Vi är i stort sett jämngamla. Hon fängslades 1992 och sattes i koncentrationsläger - i våldtäktsläger - där hon våldtogs, förnedrades, svalt, torterades, samtidigt som jag gick ut gymnasiet i Sverige och hade hela livet och framtiden framför mig. Kanske boken berör extra mycket för att jag tar på mig någon sorts skuld till det hela, vad hade jag kunnat göra då som jag inte gjorde?

Visst har man hört om de våldtäkter och andra hemskheter som förekom under kriget i forna Jugoslavien, men jag har inte förut läst en bok om det. Jag har läst många skildringar från andra världskriget, från koncentrationsläger, men ingenting om detta krig, det krig som är oss så nära både geografiskt och tidsmässigt. Säkert finns det böcker, men jag har inte stött på några. Johanne Hildebrants Blackout är den enda jag kommer på.

Allt i boken är inte hemskt och hopplöst. Det finns hennes mamma som aldrig ger upp sökandet efter sin dotter. Leilas berättelse varvas med moderns dagboksanteckningar och hennes upplevelser under kriget. Det finns även soldater som hjälper henne, alla är inte monster.

Leilas berättelse är smärtsam att läsa. Men den är definitivt värd att läsas.

Fakta:
Förlag: B. Wahlströms
Antal sidor: 240
Utgivningsår: 2005 (2002)
Första meningen: "För andra är kriget över. För oss har det bara börjat", brukar min mamma säga.
Till top